Ett modernt undantag

Den romska befolkningen är och kommer alltid vara ett undantag när det kommer till utsatta grupper inom EU. De har en historia som ingen annan grupp har, de saknar den kollektiva subjektiviteten. Trots att romska grupper har befunnit sig inom samma territorium under långa perioder så har de aldrig gjort territoriellt anspråk. Detta kan vara en bidragande orsak till att EU:s medlemsstater har problem med hur de skall hantera de romska grupperna, de faller utanför den ”normala” diskursen, då de inte tillhör en specifik subjektivitet. För att återkoppla till Foucaults definition av subjektivitet så är det någonting som måste bli konstruerat, oftast konstruerar det sig självt och det benämner Foucault som ”subjektifiering”. Subjektifiering sker med hjälp av historien och med influenser från extremt många faktorer som står utom dess kontroll (Kelly, 2013, s.513)

Normalt sätt kan stater handskas med migranter då det mer eller mindre alltid finns en juridisk benämning för dem. I fall personer från exempelvis Grekland väljer att bosätta sig i en annan medlemsstat uppstår inte liknande problem som när romer väljer att göra det. Skillnaden mellan dessa grupper är att nationalstaterna har ett utarbetat system för hur man tar hand om EU-medborgare. I fall problem skulle uppstå med grekiska grupper i Sverige så går det alltid att återkoppla till Grekland, då det går att subjektifiera dessa människor där, då de innehar ett juridiskt bevis på att de är grekiska medborgare. I och med det så följer ett automatiskt skydd med för dessa medborgare, för när de innehar ett grekiskt medborgarskap har det automatiskt ett EU-medborgarskap. Situationen med att de flesta romer saknar medborgarskap bidrar till en kortslutning mellan diskurserna, det går inte att placera in dem i någon specifik grupp. När problem uppstår i värdländer, till exempelvis Sverige så finns det ingenting att falla tillbaka på och det uppstår problem om vem som står till ansvar för dessa människor. Det skapar problem för de nationella institutionerna. Om man kollar på Sverige så finns det ett visst skydd för EU-medborgare, relevant då är att de har ett EU-sjukförsäkringskort som ett bevis på att de är sjukförsäkrade i sitt hemland. Som EU-migrant, som romer oftast klassificeras som så saknar de för det mesta EU-kort då de inte har ett nationellt skydd. Det är där problematiken uppstår, hur ska vi hantera dessa människor som inte klassas som EU- medborgare men samtidigt inte som tredjelandsmedborgare?

Logiskt sett kan man tycka ett EU borde ha löst detta problem, då ett av deras mål var att bli av med historiska föreställningar, rasism och diskriminering. Men som när det gäller mycket

34 annat så finns det en historia som spelar in, i detta fall uppkom mycket av problematiken med statslösa romer i samband med att Jugoslaviens löstes upp. Idag så pendlar romer mellan olika diskurser, det finns verkan en politisk, juridisk eller kulturell subjektivitet att placera dem i, utan de enda man kan klassificera dem som är människor, vilket i sin tur automatiskt borde innebära att de inte skall hamna utanför ramarna för de mänskliga rättigheterna.

Problematiken med avsaknaden av subjektivitet för denna grupp går att återkoppla till

Benhabibs teori. En av grundpelarna i hennes arbete är huruvida rättvist medborgarskap skall kunna upprätthållas i liberala demokratier när den värld vi lever idag är så pass globaliserad. När kapital och människor ständigt förflyttas mellan nationalstater så sker en försvagning av dess premisser. Benhabib har en tro på alla människors rätt till ett rättvist medlemskap av ett samhälle. Då många romer saknar nationella medborgarskap blir det per automatik att de inte heller innefattas av EU-medborgarskapet, trots att de på moraliska grunder antagligen borde göra det de är den etniska grupp som utgör EU:s största minoritet. Idén om rättvist

medlemskap hämtar Benhabib från Hanna Ardent’s teori om ”rätten till rättigheter”. Ardent beskriver anledningen till att människor i dag är statslösa härstammar från kollapsen i det Europeiska riket mellan de två krigen. Den av-naturalisering som då skedde, det vill säga när människor förlorade sina nationaliteter, skedde för att bli av med det ”icke önskvärda” (Benhabib, 2004).

Denna beskrivning stämmer rätt bra överens med historien om den romska befolkningen. Vad Ardent menar med rätten till rättigheter är erkännandet av människors status som bärare av rättigheter, det i sin tur förutsätter att man är del av en gemenskap. När man tillhör en gemenskap, som för det mesta är en stat, så har man både rättigheter och skyldigheter. Inom denna gemenskap skall man endast bli bedömd utifrån sina handlingar och inte beroende på var man är född eller beroende på kön, etc. Ardent beskriver jämlikhet mellan människor såhär: ”we are not born equal; we become equal as members of a group on the strength of our decision to guarantee ourselves mutually equal rights” (Benhabib, 2004, s. 57-59, 60).

Det sistnämnda citatet kan man ha delade meningar om, då man kan hävda att då vi alla är födda som människor, så är vi även födda lika. Men då det är en mänsklig rättighet att tillhöra en nationalitet och inneha ett medborgarskap så fungerar Ardent’s citat oavsett. Kortfattat kan man påstå att den romska befolkningen får utstå enorma kränkningar av de mänskliga

rättigheterna då de för det mesta saknar identitetshandlingar och därmed inte tillhör någon politisk gemenskap överhuvudtaget. Då EU är strikt byråkratiskt uppbyggt med tydliga

35 riktlinjer för att avveckla all form av diskriminering och exkludering av människor, kan man se att de brister på punkten med att garantera de mänskliga rättigheterna för alla. Med tanke på att Sverige och Danmark till hör den Europeiska Unionen så skall samma regelverk gälla där, alla människor skall kunna åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Då man kan se att romska grupper hamnar utanför skyddsnäten i dessa två stater sker även där en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Då många romer idag lämnar sina hem för att söka lyckan i andra länder så har problematiken ökat runt om i EU, och därför har åtgärdsprogram tagits fram.

Vad man kan se idag är att EU satsar på en integreringsprocess för romerna. Detta sker med hjälp av en strategi som tagits fram utav EU-kommissionen. En förhoppning är att varje medlemsstat skall anamma denna strategi och ta fram nationella strategier som matcher varje lands specifika situation med romer. Dessa strategier har tagits fram för att främja de

mänskliga rättigheterna för den romska befolkningen. En förhoppning är även att klyftan mellan majoritetsbefolkningen och de romska grupperna skall försvinna, det vill säga denna strategi lämnar inget utrymme för fortsatt ekonomisk och social marginalisering.

6.3.1

Ett modernt välfärdsproblem?

I både Sverige och Danmark kan man se att de under senaste åren har skett en enorm ökning av antal EU-migranter som kommer dit i tron om ett bättre liv. Dessvärre blir det inte alltid så. I fall en person lyckas skaffa ett jobb så är det allt som oftast en position längst ner i

näringskedjan med extremt dåliga förutsättningar och löner långt under existensminimum. Det är dock mer regel än undantag att dessa människor inte får tag i ett jobb utan får spendera sin tid i det offentliga rummet, som tiggare eller gatumusikant. I både Sverige och Danmark har det blossat upp en diskussion som berör dessa utsatta människor. Diskussionen förs på de flesta plan, både bland politiker men även bland den allmänna massan. Otaliga fördomar och myter angående EU-migranterna florerar på daglig basis.

I Danmark har tiggeri varit förbjudet under en längre tid vilket försvårar migranternas möjlighet till en inkomst. Även tillägget i sociallagen som förbjuder statliga finansierade organisationer att hjälpa EU-migranter bidrar även till att deras livssituation blir i stort sätt odräglig. Då de flesta härbärgen i Danmark drivs med statliga medel innebär det en

exkludering av dessa människor då de blir nekade tillträde, även om det skulle råda extremt dåliga väderförhållanden. Socialministern i Danmark uttalade sig 2007 om en rädsla att Danmark skulle bli ”Europas härbärge”.

36 Tillskillnad från i Danmark så är tiggeri fortfarande lagligt i Sverige, dock har diskussionen angående förbud mot tiggeri varit uppe på agendan flera gånger. Hotet om ett förbud mot tiggeri skulle kunna ses som en direkt diskriminering gentemot EU-migranter, och då framförallt romer. Detta på grund av att i dagens Sverige så är det framförallt dessa grupper som utmärker sig som tiggare. I nästan alla städer, utanför de flesta matbutiker, systembolag och tunnelbanestationer kan man se personer sitta med skyltar där deras historia står

nedskriven, samt ett rop på hjälp. Under den senaste tiden har tiggare blivit utsatta för extremt nedvärderande och diskriminerande handlingar. Händelser där förbipasserande spottar,

sparkar, skriker och till och med urinerar på de redan utsatta människorna är mer eller mindre en vardag (Trakasserier och våld mot tiggare, 2014).

Denna behandling av EU-migranter går inte i linje med modellen för hur en liberal

demokratisk skall se ut. Benhabib skriver om hur medborgare i demokratiska stater måste lära sig att leva med ”dom andra” trots att deras sätt att leva är skrämmande. Civilsamhället behöver göra vissa uppoffringar, hon beskriver det som en överlappande konsensus där lagen kan ses som en guidning men även moraliska värderingar bör vävas in. Många frågar sig hur mycket ett land skall behöva anpassa sig efter de främmande, men vanligtvis så vill de som kommer till ett nytt land integrera, men samtidigt inte förlora sina rötter. De lagstiftningar som finns idag gör det i många fall väldigt svårt för människor att integreras i ett samhälle, det skulle kunna ses som ett försök till att hålla de främmande utanför (Benhabib, 2004, s. 196-197, s. 165-167).

På grund av de svårigheter som finns för migranter i dagens Sverige och Danmark, eller i EU generellt så skapas en diskurs där dessa människor ses som mindre värda än

majoritetsbefolkningarna. Exempelvis, när politiker diskuterar angående ett förbud mot tiggeri så associerar civilsamhället det med EU-migranter, då skapas en negativ bild av dessa

människor och därmed utvecklas ett hat gentemot dem. Kortfattat kan man enligt Benhabibs teori anta att när institutioner så som EU, Sverige och Danmark framställer grupper som främmande så ökar utrymmet för negativ behandling av dessa grupper. Man skulle kunna hävda att på så vis påverkar den rådande diskursordningen den sociala praktiken.