Ett socialt systemteoretiskt perspektiv på interaktionsstrukturer

Form kontra innehåll.

Simmel (1908) har tagit upp form-innehållsproblematiken i samhällsvetenskapen. För Simmel är det de mänskliga interaktionsformerna, som utgör samhället och

samhällsvetenskapens objekt. Sociationen – dvs formerna för interaktionen – är viktigare än innehållet. Själva användningen av en form (t.ex ett instrument) ökar enligt Simmel avståndet mellan handlingen och den avsikt (innehåll), som formen representerar. Former fungerar i praktiken som självständiga reifikationer alienerade från sitt ”tillskrivna” innehåll. Människor blir däremot inte ”reifierade” utan går vidare utifrån formens användbarhet att tillgodose våra syften. (Ahrne, 1981)

Begreppen form och innehåll för en samhällsstruktur har således en systemrelaterad dimension, som utgår från de syften som strukturen ska uppfylla. Form och innehåll i en samhällsstruktur bestäms emellertid också av de människor, som utgör strukturens organiserade kollektiv. Att så är fallet är tämligen självklart, eftersom varje

samhällsstruktur kräver mänskliga aktörer för att utöva strukturens

handlingsförmåga. En samhällsstruktur har nämligen givetvis ingen förmåga att handla/agera på ”egen” hand. Det är de organiserade medarbetarna i en

samhällsstruktur, som handlar på organisationens vägnar genom personliga

framträdanden i sina organisationsroller (Goffman, 1963; Giddens, 1987; Alvesson, 1994, 2001). I en ideal modell utförs dessa handlingar helt i linje med organisationens principer och målsättning, dvs att de organiserade aktörernas bidrag till

organisationens form och innehåll inte avviker från organisationens uppställda principer och målsättning avseende form- och innehållsaspekter.

Det är emellertid inte svårt att föreställa sig en samhällsstruktur, där det organiserade kollektivet på ett markant och annorlunda sätt inverkar på strukturens officiella form och innehåll. Inte heller är det svårt att föreställa sig effekterna av inflytelserika kvasistrukturer, dvs att en strukturs form och innehåll kan utvecklas/förändras till att i första hand gynna en ”maktfull” överordnad strukturs eller substrukturs intressen (Alvesson 2001; Kunda 1992). Detta kan belysas med följande reflektion av Alvesson (2001) över kulturens strukturerande funktion i en social kontext:

”En kulturförståelse borde också inse hur makten fungerar i dominerande föreställningar och hur de sociala relationernas asymmetrier finns bakom den etablerade kulturella ordningen. Kulturella föreställningar utvecklas inte fritt eller spontant, utan har präglats av ideologier och påverkats av maktfulla instanser. Dessa instanser använder sig också selektivt av kulturella resurser i sitt politiska handlande, vilket innebär att hur den sociala verkligheten formas i specifika situationer delvis är ett resultat av de värderingar och föreställningar som åberopas av aktörer som

företräder gruppintressen. …”

(Alvesson, 2001, sid 301).

Detta ger stöd för följande grundläggande uppfattning i det här forskningsarbetet; att samhällsstrukturer kan ses som mänskliga skapelser, vars form och innehåll påverkas av konkurrerande krafter, nämligen av vision/målsättning, kollektivet/personalen och över- eller sidoordnade strukturer och substrukturer.

I Giddens (1984) ”structuration theory” utgörs nyckelbegreppen av ”structure”,

”system” och ”the duality of structure”. System definieras som ”Reproduced relations between actors or collectivities, organized as regular practices” (sid 25), strukturer är regler och resurser som ger handlingsförmåga i sociala situationer och dualiteten står för insikten om en ömsesidig påverkan mellan samhällets strukturer och individers sociala handlande (”action”).

Layder (1994) är en av de många forskare, som fördjupat sig i Giddens sociala

begreppsvärld. Layders förståelse grundas på Giddens definition av sociala strukturer som regler och resurser, som aktörer kan använda i sina aktiviteter för att producera och reproducera en social sammansättning (”society”). Resurserna kan vara (i) allokativa (t.ex råmaterial) – dvs utgöras av sådant som möjliggör för personer att åstadkomma något. Resurser kan också vara (ii) auktoritativa – dvs bestå av sådant som kan ”kommendera” andra till insatser. Sådana resurser ger makt för en person att genomföra förändringar i en social kontext. En social struktur bör dessutom förstås såsom ingående (”internal”) i aktiviteter, dvs förstås som ”strukturell”

handlingsförmåga i de situationer där människor handlar. En social struktur har alltså ingen kontinuerlig och reell existens, utan snarare en virtuell genom att framträda som

”minnesbilder” hos sociala aktörer om regler och resurser att överväga och använda för att uppnå framgång för vissa syften i en viss social kontext. (Layder, 1994, om Giddens sociala begreppsvärld)

”… structure only exists in its ’instantiation’, in human action.”

(Layder, 1994, sid 139)

Som individer interagerar vi ständigt med strukturer på olika samhällsnivåer. Dessa interaktioner är handlingar och kännetecknas oftast av en reglerande påverkan på individen från strukturerna, men ibland förekommer att individer, ensamma eller i grupp, förmår ändra på de strukturella villkoren. Detta svarar mot den ömsesidighet mellan individers handlingar (”action”) och systemens strukturella inverkan

(”structure”) på individer, som är kärninnehållet i Giddens ”structuration theory”.

Strukturerna – såväl de etablerade som de potentiellt nya – skapas och vidmakthålls i vårt medvetande genom de handlingar och den diskurs på aktörsnivå, som

kännetecknar strukturerna. Detta innebär ett socialt lärande genom det diskursiva samspelet hos dem, som ingår i en social praktik (Wenger, 1997). På den personliga nivån pekar Goffman (1959, 1963) dessutom på, hur individuellt handlande och navigerande – våra ”planerade” framträdanden – i en social kontext beror av vårt behov att rekonstruera en identitetsstärkande mental förståelse av tillvaron. De sociala strukturerna kan således förstärkas eller förändras beroende på karaktären hos

motsvarande växelspel mellan ”strukturrelaterat” handlande och medvetande på

Detta växelspel kan anta former, som syftar till strukturpåverkan i ett längre eller kortare tidsperspektiv. Den kulturskapande diskursen grundas exempelvis på idéer och värden som delas av flera generationer (Polanyi, 1966; Rolf, 1991), medan de lokala livsvärldssamtalen (jmf Schutz, 1945, om ”multiple realities”; Bengtsson, 1988) oftast inte leder till någon förändrad samhällsstruktur utan inskränker sig till att påverka attityder och beteenden i nuet hos ett fåtal individer.

Denna insikt om livsvärldens sociala betydelse belyses även med följande citat av Jan Bengtsson (1998) ur boken Fenomenologiska utflykter:

”Även om den vardagliga livsvärlden är en flertydig verklighet som är beroende av människans liv, upplevs den aldrig på detta sätt. För varje normal människa uppfattas den som absolut och entydig, som

verkligheten själv. Detta beror på att allt som problematiseras och ifrågasätts sker mot bakgrund av något oproblematiserat och förgivettaget och att förändring medför utbyte av »fördomar».

Den sociala livsvärlden är för Schutz framför allt ett praxisfält och därför intar handlingsteorin en central plats i analysen av livsvärlden. Utifrån sitt liv i världen, med sina tidigare erfarenheter som bakgrund, är människan huvudsakligen handlingsmässigt inriktad mot framtiden. De enskilda handlingarna som bestäms av för-att-motiv ingår i ett system av utförda och tänkta handlingar som bildar en övergripande plan med dess horisonter. Denna plan kan vara mer eller mindre omfattande, t. ex. ett dagsprojekt, ett flerårigt projekt eller en livsplan, och gälla olika livsvärldsområden som arbete och fritid. Varje plan har dock sina begränsningar vad gäller genomförbarhet …”

(Bengtsson, 1998, sid 70)

Schutz (1945) menar att social forskning bör inriktas på att studera

vardagsverkligheten. Det sammanhållande begreppet i en beskrivning av denna är verksamhet, dvs det medvetna handlande som kännetecknar de sociala aktörernas livsvärld. Verksamhetens kroppsliga rörelser (”bodily movements”) formar den vardagliga verkligheten. Samtidigt begränsas handlingsutrymmet av

vardagsverklighetens omfattning och av rådande kunskapstyper om vilka meningar och mål, som gäller för vardagsverkligheten.

Även lokala livsvärldssamtal kan emellertid få ett kraftigt genomslag över tid och rum, nämligen genom den form samtalen antar och det innehåll som förmedlas. Som

exempel kan nämnas Sokrates dialoger, som ännu i våra dagar stimulerar till reflektioner kring frågor om sökande och förmedling av kunskap om människans livsvillkor.

I vår tid finns numera enkel teknik, som möjliggör samtal i skriven form utan begränsningar avseende tid och rum. Dagens teknik för det skrivna samtalet skulle kunna planeras och genomföras för att – i likhet med Sokrates genomtänkta

dialogmetod – tillgodose kvalitativa mål avseende individuell och kollektiv välfärd.

Allmänt gäller, att deltagarna delar ett intresse för samtalets tema. Beroende på

samtalets syfte och krav på stringens går det att urskilja olika typer av samtal – t.ex.

det vardagliga samtalet, det professionella samtalet och det filosofiska samtalet.

Samtalstyperna ställer olika krav på deltagarna avseende aktörsroller präglade av konkretisering resp abstraktion vid diskussion av samtalstypens frågeställningar.

(Kvale, 1997)