Excerperingsprinciper: man

I detta avsnitt beskriver jag hur jag har gått till väga vid undersökningen av belägg på

man i materialet. En närmare beskrivning av de texter och korpusar som har använts i

studien presenteras i bilaga 1, där det också framgår vilka texter som förkortningarna som används i avhandlingen står för. Det totala antalet analyserade belägg på man som substantiv/pronomen från olika tidsperioder presenteras i Tabell 6.3. Från den fornsvenska perioden har både man i singular och pluralformen män excerperats.

Tabell 6.3 Antal analyserade belägg på man i olika delar av materialet

Period Antal ord Antal studerade man sing. Antal studerade man pl.

Fornsvenska 398 800 2 414 1 331

Äldre nysvenska 523 500 924 0

Yngre nysvenska ca 225 539 20034 3 273 0

Totalt ca 226 461 500 6 611 1 331

6.3.1 Fornsvenska

Med utgångspunkt i de frågor som ställs i avsnitt 6.2.1 och den kategorisering av

man-uttrycks referens som presenteras i avsnitt 6.2.2 har jag excerperat belägg på man

i de fornsvenska texterna enligt följande.

I ett första steg har alla exempel på ordet man med betydelserna ’människa’, ’man-lig individ’ eller som pronomen i singular och plural i alla kasusformer excerperats. Kasusformer för ordet, tillsammans med de stavningsvarianter jag har funnit i det fornsvenska materialet, redovisas i Tabell 6.4.

Tabell 6.4 Kasusformer för man

Kasusform Varianter i materialet

Nominativ singular maþer/maþar/maþær/marder/madær/madhir (senare: man)

Genitiv singular mans/manz/manss/mansz/manzs

Dativ singular manni/manne/mannæ

Ackusativ singular man

Nominativ plural mæn/män/men

Genitiv plural manna/manne/mannæ

Dativ plural mannum/mannom

Ackusativ plural mæn/män/men

Belägg på ordet i bestämd form (mannen, männen, manszens osv.), vilka inte är särskilt vanliga i det fornsvenska materialet, har inte inkluderats i undersökningen eftersom sådana exempel vanligen syftar på en viss tidigare omnämnd människa/man eller grupp av människor/män. Dessa har därmed inte bedömts vara relevanta för en undersökning av man som generiskt pronomen.35 Totalt uppgår antalet studerade fornsvenska exempel på man till 2 414 belägg i singular och 1 331 belägg i plural.

Wendt (1997:163) anser att belägg på man böjda i dativ, genitiv eller plural i lag-materialet ”knappast kan uppfattas som pronomen”. Eftersom förekomster på ordet i genitiv och dativ inte heller liknar det nutida svenska pronomenet till formen har jag valt att inte närmare diskutera dessa i avhandlingen. Inte heller går jag in på exempel med den ursprungliga nominativformen maþer. Översikter i form av tabeller över

35 I materialet finns förvisso några enstaka belägg på mannen/mannens som kan tolkas generiskt som ’människan/s (i allmänhet)’. Dessa bör dock enligt min mening snarare ses som substantiv än som pronomen. Se följande exempel, i vilket ordet mannin förekommer i kontrast mot ordet diur:

(3) Ok ty är mannin herra af sin naturlik skipilse iui al werilzlik diur/ At han hauer skiäl ok vit ok snille/ Ok thet medh kunist til at göra thz hånom är åfåt [’saknas’]. (KS, s. 28)

antalet belägg i olika kasusformer i materialet, även med avseende på bestämningar och anaforiskt han, ges emellertid i Tabell B1 och B2 i bilaga 2.36

Efter att nämnda former exkluderats återstår de exempel på man som också har formen man (singular obestämd form nominativ/ackusativ). Dessa har analyserats med avseende på huruvida de åtföljs av bestämningar eller inte (t.ex. kloker man eller

man kloker). Jag har också analyserat hur många av beläggen utan bestämningar som

entydigt kan tolkas som ’manlig individ’ (i kontexter i vilka ordet står i motsats till kvinnor) eller som ’människa’ (i kontexter i vilka ordet förekommer i motsats till Gud eller andra varelser, eller i vissa fasta uttryck: man aff huse, man wid man, manna

mellom, manna blodh och liknande). Sådana exempel, vilka jag i det följande

benäm-ner kontrastfall, anser jag tillsammans med belägg på ordet med bestämningar enty-digt ska ses som substantiv (M0, jfr kategoriseringen i avsnitt 6.2.2).37 En översikt över antalet sådana belägg med formen man i det fornsvenska materialet återfinns i Tabell B3 i bilaga 2. Övriga exempel har setts som potentiella pronomen och om-nämns därför i det följande pronomenlika man. Dessa har analyserats med utgångs-punkt i de nio frågorna i avsnitt 6.2.1. Eftersom två av dessa redan har besvarats vid urvalet av de pronomenlika beläggen (fråga 2 och 3), och ytterligare en rör senare delar av skeendet snarare än den fornsvenska perioden (fråga 8) återstår följande frågor:

1. Förekommer man i kontexter i vilka ordet måste uppbära betoning? 4. Fungerar man som subjekt?

5. Följs man av anaforiskt han eller av koreferent man, en eller ens? 6. Tar man ett verb eller predikativ i plural?

7. Vilken är man:s referens?

9. Med vilken frekvens förekommer man?

Varken i det studerade fornsvenska eller nysvenska materialet har jag funnit exempel på pronomenlika belägg i kontexter i vilka ordet måste uppbära betoning (fråga 1). Denna fråga kommer jag därför inte att diskutera vidare. Den näst sista frågan är den mest tidskrävande och besvärligaste att besvara. Huruvida man har generisk (M1),

36 Min undersökning av belägg på man i genitiv och dativ, liksom av exempel på formen maþer, har inte gett några intressanta resultat, och jag kommer därför inte att närmare redogöra för dessa belägg. Det enda exempel jag har funnit i vilket man i genitiv eller dativ möjligen skulle kunna tolkas som pronomen tas också upp av Söderwall (1891–1900, II:1): Tha wart i stokholm howat aff makt / swa at manz hierta

giorde sakt (Erikskrönikan 1330, s. 64f.).

37 Söderwall (1891–1900, II:2) tar visserligen upp exemplet en man räknar rät under kategorin man som ”obestämdt pronomen”, men även om både ordet man och ordet människa i likhet med andra substantiv kan ha generisk syftning tillsammans med obestämd artikel är sådana belägg enligt min mening fortfa-rande att betrakta som substantiv (jfr meningar som En människa är död då hjärnans samtliga funktioner

har fallit bort i vilken substantivet människa syftar på människor i allmänhet). Det finns för övrigt endast

ett fåtal sådana exempel i det fornsvenska materialet, t.ex. följande:

(4) ty mag man offta merkia/ tha en man är mäst hogmoduger. oc talar störst tha faller thz gerna mz [’är det ute med’] hanum. (Did, s. 49)

icke-specifik indefinit (M2), specifik indefinit (M3) eller definit (M4) referens (se avsnitt 6.2.2) är nämligen ofta mycket svårt att avgöra. Detta har fått till följd att jag, istället för att redovisa det exakta antalet belägg för varje kategori, fått nöja mig med att endast ge ungefärliga uppgifter på denna punkt. Särskilt viktiga för att avgöra huruvida man har börjat användas som pronomen har jag ansett belägg i singularfor-men man med plural referens vara. Dessa kan nämligen inte längre tolkas som vanliga substantiv med innebörden ’en människa’ eller ’en manlig individ’.

För att ringa in pronomenlika belägg på man i materialet används alltså först syn-taktiska kriterier (har man en bestämning?) och sedan semantiska kriterier (har man entydigt betydelsen ’manlig individ’/’människa’?). De belägg för vilka svaret på båda dessa frågor är nej kategoriseras som pronomenlika och analyseras vidare på liknande sätt utifrån både syntaktiska aspekter (syntaktisk funktion, anafor osv.) och seman-tiska sådana (referens). Slutligen har jag också räknat ut hur vanligt ordet är i olika delar av materialet (frekvens).

6.3.2 Äldre nysvenska

Från den äldre nysvenska perioden har exempel på man i obestämd form analyserats på samma sätt som i de fornsvenska texterna. I detta material har emellertid varken genitivformer eller dativformer excerperats (sådana återfinns enbart i de allra äldsta texterna under perioden), och inte heller pluralformen män.38 Eftersom vissa texter innehåller en stor mängd belägg på man har undersökningen också begränsats till att maximalt inkludera de 100 första beläggen från varje text, totalt 924 exempel, vilka har analyserats på samma sätt som i de fornsvenska texterna ovan, med den skillnaden att enbart de 20 första pronomenlika beläggen från varje text har studerats med avseende på man:s referens.

6.3.3 Yngre nysvenska

Eftersom man är ett pronomen som idag är gångbart i alla genrer har jag valt att från den yngre nysvenska perioden inkludera ett brett urval av korpusar, innehållande dramer, skönlitteratur, tidningstext, bloggtext och transkriberade samtal, med tyngd-punkt på det sena 1900-talet och början av 2000-talet. Ifråga om man:s frekvens har dessa korpusar, totalt innehållande drygt 567 000 belägg på grafordet man, analyse-rats i sin helhet med hjälp av de olika sökverktyg som tillhandahålls för den enskilda

38 Det är nämligen endast för den fornsvenska perioden det nämns i litteraturen att män skulle ha kunnat fungera som en motsvarighet till man, se avsnitt 6.1.1. Jag har i min undersökning av de äldre nysvenska texterna sökt på varianterna madher, madhir, marder, madær, mader, madär, mand, man, mann och mahn (exempel finns på de tre sistnämnda).

korpusen.39 I den fortsatta undersökningen har emellertid materialet begränsats till ett urval av beläggen genom sökningar som automatiskt genererar exempel på man (i grundform, singular, obestämd form) i en slumpvis ordning. Antalet analyserade exempel på man i detta urval redovisas i Tabell 6.5.

Tabell 6.5 Antal analyserade belägg på man i yngre nysvenska

Korpus Antal man totalt

(grafordet)

Antal studerade man

Svensk dramadialog 1730–199740 3 706 (man, mann) 600 Äldre svenska romaner 1830–1942 12 783 300 Tidningstext 1900–191441 227 626 300

Press 65 7 369 300

Talsyntax 1967–1968 273 273

Press 76 6 549 300

Bonniersromaner II 1980–1981 14 607 300 Nordisk dialektkorpus 1998–2007 (svensk del) 3 401 300

GP 2013 57 150 300

Bloggmix 2013 233 673 300

Totalt 567 137 3 273

Totalt uppgår urvalet till 3 273 belägg på man, vilka har analyserats på samma sätt som exempel i det äldre materialet ifråga om bestämningar och kontrastfall.42 Vidare har de 100 första pronominella exemplen på man från varje korpus (i dramamaterialet de 60 första av de 100 inkluderade beläggen från varje period från de 6 perioder korpusen är uppdelad i, totalt 360 exempel) undersökts med avseende på huruvida dessa följs av koreferent han, en/ens, du eller varandra, samt ifråga om huruvida ordet

39 Korpusen ”Svensk dramadialog” har analyserats med hjälp av sökfunktionen i Word och konkordans-programmet AntConc3.2.4w. Samtalen från Talsyntax har excerperats manuellt.

40 Från ”Svensk dramadialog” har 100 belägg inkluderats från vardera av de 6 tidsperioder korpusen är uppdelad i, jämnt fördelade mellan olika dramer. Denna korpus innehåller de äldsta texterna från den yngre nysvenska perioden; jag har därför till skillnad från i övriga korpusar också sökt på varianterna

mann, mand och mahn i materialet (exempel finns på man och mann).

41 Detta material utgörs av tidningarna Dalpilen, Kalmar och Östgötaposten. Eftersom det digitaliserade materialet innehåller en hel del märkligheter exkluderades belägg på man som förmodades vara felaktigt behandlade vid digitaliseringen eller vilka framstod som helt obegripliga; undersökningen inkluderar därmed de 100 första begripliga exemplen på man från varje tidning. Även i övriga presskorpusar före-kommer enstaka obegripliga belägg som antagligen är felstavningar, liksom ett fåtal exempel på det engelska ordet man; dessa har exkluderats.

42 I ”Nordisk dialektkorpus” och de korpusar som tillhandahålls genom Språkbankens konkordansverk-tyg Korp är det möjligt att göra sökningar som endast är tänkta att generera belägg på man taggade som pronomen. Tyvärr har emellertid sådana sökningar visat sig exkludera många pronominella exempel, vilket fått till följd att jag trots allt valt att undersöka ett slumpvis urval av alla belägg på grafordet man för att få en tillförlitligare uppfattning om hur stor andel av beläggen som utgörs av pronomenet.

tar verb eller predikativ i plural.43 Dessa totalt 1 260 belägg har också analyserats med avseende på huruvida talaren/skribenten är inkluderad eller exkluderad i ordets refe-rens, samt utifrån den kategorisering av man:s referens som redovisas i avsnitt 6.2.2.