Som nämnts ovan kan det ibland finnas skäl att komplettera de tjänster som Exportrådet kan utföra, inte minst då det rör affärer som beslutas på politisk nivå. I sådana lägen kan svenska ambassader, generalkonsulat, myndigheter och andra aktörer ge värdefulla bidrag. Det kan gälla att öppna dörrarna för de svenska företagen och att påverka projektbeskrivningar och upphandlingar.
Samtidigt har ingen av dessa aktörer samma bredd i utbudet till företagen som Exportrådet. Som tidigare nämnts kan Exportrådet bland annat ge rådgivning om exportprocedurer, marknadsinformation om exportmarknaderna, hjälp på plats i mer än 50 länder, hyra ut kontorsplatser, genomföra marknadsundersökningar, seminarier, ”match-making” och dessutom agera som officiell företrädare för Sverige. Även i kontakter med politiska beslutsfattare har Exportrådet en viktig roll, inte minst som lokal arrangör av seminarier och som organisatör av affärsdelegationer i samband med stats- och ministerbesök.
När företag får affärer som ett resultat av de ingångar som de särskilda uppdragen skapar får de därför ofta förr eller senare anledning att anlita Exportrådet. Det kan gälla i samband med affärens genomförande, uppföljning eller i företagets fortsatta marknadsföring på samma eller andra marknader. Det är därför viktigt att Exportrådet involveras tidigt i de särskilda uppdragen.
Syftet med avtalet mellan staten och näringslivet har ända sedan det slöts 1972 varit, att ”driva Sveriges exportråd som centralt
Särskilda uppdrag och andra aktörer i främjandet Ds 2011:29
108
serviceorgan för exportfrämjande åtgärder”95. Denna formulering kan tolkas som ett indirekt löfte från båda parter att inte upprätta parallella eller konkurrerande organisationer för exportfrämjande. Enligt avtalet ska Exportrådet även samarbeta med andra aktörer, som med statliga medel genomför eller låter genomföra exportfrämjande insatser.
Antalet olika aktörer inom exportfrämjande och internationalisering riskerar att påverka dess effektivitet. En magisteruppsats från Stockholms Handelshögskola bedömer att det stora antal aktörer som redan finns i det svenska offentliga exportfrämjandet inverkar negativt på dess effektivitet, bland annat i jämförelse med exportfrämjandet i Danmark och Finland.96
Exportrådets ovanliga status som halvstatlig aktör med stort beroende av egen intjäning riskerar att skapa missförstånd i samband med de särskilda uppdragen. Företag inom en sektor som omfattas av en särskild satsning (till exempel miljöteknikfrämjande) kan reagera negativt när de får veta att stödet från Exportrådet efter en viss gräns förutsätter att man betalar en avgift per timme.
I samband med särskilda uppdrag från regeringen är det centralt att värdera hur man får ut största möjliga nytta av de offentliga medlen. Frestelsen kan uppstå att lägga nya särskilda uppdraget på en annan statlig aktör, till exempel en myndighet som inte är beroende av egen intjäning, och inte begär extra anslag för att utföra nya uppgifter rörande exportfrämjande inom sitt område. En sådan lösning kan verka billigare för stunden, men riskerar att leda till en suboptimering av den långsiktiga nyttan. Ingen annan aktör kan matcha Exportrådets palett av exportfrämjande tjänster. Ingen annan aktör samma närvaro på utlandsmarknaderna. Olika statliga, eller halv-statliga, aktörer bör av principiella skäl inte tillåtas konkurrera med
95 Avtal om Exportrådet, 28 maj 2004 § 1.
96 Beltzér & Zetterqvist, ”An evaluation of Swedish Export Promotion”, Stockholm School of Economics, Institute of International Economics, Master’s Thesis, Spring 2008.
Ds 2011:29 Särskilda uppdrag och andra aktörer i främjandet
varandra i främjandet. Sverige är för litet för att ha råd med sådan suboptimering. Exportrådet bör därför vara det naturliga förstahandsvalet för särskilda regeringsuppdrag inom exportfrämjandet. Andra statliga aktörers roll bör främst vara kompletterande, till exempel i ”dörröppning” och andra kontakter med beslutsfattare i motsvarande myndigheter i utlandet.
Det kan finnas en osäkerhet hos uppdragsgivarna om hur Exportrådet använder de anslagna resurserna. Enligt ägarnas direktiv ska Exportrådet inte vara vinstdrivande. Under både 2009 och 2010 redovisade Exportrådet tvärtom en förlust.
Risken för en ”överdebitering” av de statliga uppdragsgivarna skulle därför främst kunna avse en korssubventionering av de avgiftsbelagda tjänsterna. I sådana lägen ankommer det på uppdragsgivaren, det vill säga Regeringskansliet, att specificera hur man vill att användningen av medlen redovisas. Om misstankar skulle finnas om att Exportrådet använder de statliga anslagen fel så finns möjligheten att be statliga revisorer att granska användningen.
Ett möjligt alternativ vore att upphandla de särskilda uppdragen i konkurrens. Detta har föreslagits ibland annat Exportrådsutredningen97. Det är dock tveksamt om detta skulle leda till ett effektivare främjande på sikt. Exportrådets fördelar är stora i förhållande till andra möjliga uppdragstagare, inte minst den starka regionala närvaron i Sverige och på exportmarknaderna, samt kombinationen av affärsmässighet och en officiell status. Dessutom har Exportrådet en kontinuitet i sin svenska och internationella närvaro som få andra möjliga aktörer har. Möjligheterna att få detaljerad redovisning av hur de offentliga medlen använts förbättras knappast i en upphandling av privata aktörer. Till skillnad från Exportrådet behöver de privata aktörerna även ta ut en vinst i samband med varje uppdrag varför nyttan för ”AB Sverige” sannolikt skulle minska.
97 SOU 2000:102 ”Expert på export?”, sid. 171.
Särskilda uppdrag och andra aktörer i främjandet Ds 2011:29
110