Jag har haft två syften med den här genomgången. Det ena har varit att göra en preliminär kartläggning av fältet, det andra att demonstrera nödvändigheten av fortsatta undersökningar av frågor kring kultur, estetik och lärande.
Jag har alltså försökt ge en bild av ”Kultur i skolan” på grundval av den kunskap som är tillgänglig. Den bilden – hur ofullständig den än är – har varit nödvändig för arbetet med uppdraget. Men eftersom den på många sätt bara är en skiss, är jag angelägen om att framhålla dess brister. Det har varit viktigt att argumentera för betydelsen av fortsatta studier av fältet som det ser ut i dag. Men jag har också velat poängtera att det behövs ett samarbete mellan undervisning och forskning för att utforska olika alternativ till de redan etablerade.
Naturligtvis finns det andra vägar att gå för att få kunskap om fältet än dem jag pekat ut här. Jag menar dock att den här genomgången borde kunna tjäna som en bakgrund, när man går vidare med större och mer genomarbetade undersökningar. Jag har lite svepande talat om fält och diskurser, och inte haft möjlighet att utveckla resonemangen. För det krävs större resurser. Men låt mig ändå till sist kort komplettera vad jag sagt om diskurs- och fältanalyser.
*
Det finns många begrepp för förhållandet mellan tal, tänkande och handling. Med positiva förtecken talar man om att teorier kan vara fruktbara för praktiken. Men man kan också kritisera praktiska verksamheter för att de styrs av mer eller mindre
dogmatiska ideologier. Ett mer neutralt – och vagt – ord för de kunskaper och föreställningar som människor har är
referensram. Det enkla ram kan syfta på hur vi väljer ut och
organiserar erfarenheter och kunskaper om verkligheten. Under en period var begreppet kod i flitig användning i skolforskningen. I dag uppträder begreppet kultur ofta på de platser som de andra begreppen tidigare intog. Vid sidan av kultur är kanske diskurs det mest frekventa begreppet i dag. Det används som alla de här andra begreppen med olika innebörder.100 Jag har, som framgått, haft den definition i tankarna som handlar om de sociala processer i vilka betydelser skapas och förs vidare.
En diskursanalys fångar som jag ser det många av de aspekter som de övriga begreppen representerar.101 Dess kärna är analysen av text och tal med utgångspunkt i en definition av språk som ”irreducibly a social practice”102. Den sätter därför in texter och tal i de sociala och institutionella sammanhang där de är i bruk. Hur påverkar de tänkandet och handlandet i de sammanhangen? Den här föreningen av social och
100 Se t.ex. O´Sullivan m.fl. (1994), Bové (1995). Det förs en kritisk diskussion kring olika användningar av begreppet som man inte kan bortse från. En första orientering kan man få i två nyutkomna danska böcker, Bredsdorff (2002), Larsen m.fl. (2002).
101 Begreppens nära samband framgår t.ex. om man slår upp dem i en handbok som O’Sullivan m.fl. (1994).
funktionell analys är viktig, om man är intresserad av hur skolan och andra institutioner formar handlingsutrymmet för ”Kultur i skolan”.
Om diskurser är sociala, förändrar de sig också med historien. Diskursanalysen strävar därför efter att sätta in de praktiker den studerar i ”larger historical och social contexts, so that they may acquire a different significance and provide the basis for a possible critique and transformation of existing practices and social meanings”103. Väsentligt är att diskursanalysen inte bara kan utveckla en kritisk utan också en kreativ och konstruktiv potential. I mötet mellan olika sätt att tala om ”Kultur i skolan” uppstår perspektivförskjutningar som kan öppna för nya sätt att tala och handla.104 Fältets entydighet kan i bästa fall motverkas, om man ökar antalet tillgängliga diskurser.
Diskursanalysen borde alltså vara en fruktbar väg att gå om man vill skaffa sig kunskaper om fältet ”Kultur i skolan”. Den kan visa att det finns många olika sätt att tala om fältet men att det också finns betydelsefulla tystnader. Diskursbegreppet gör att fältet kan förstås som något som både är format av sociala krafter och förändras av sociala krafter. Den etablerade diskursordningen försvårar visserligen varje
103 Howarth (2000), s. 129.
förändring. Men synen på vad ”Kultur i skolan” skulle kunna vara, kan ändå förändras genom aktiv diskursiv praktik.
En diskursanalys kan föra in ett hälsosamt makt- och konfliktperspektiv som kan bidra till att förhindra att konventionen upphöjs till norm. Den kan öppna för det uteslutna. Det kan bli tydligt vilka val som finns att göra och vilka möjligheter som finns bortom det till synes givna och självklara.
*
När jag skriver detta, måndagen den 21 oktober, har Dagens
Nyheter en ledare med rubriken ”Vägen till utarmning”.
Ledaren illustreras av en teckning. En kvinna gör understrykningar i en jättelik svart bok som hon med nöd och näppe når upp till. Hon är bilden av den exemplariska studenten som ”får tillbringa många svettiga timmar på kammaren”. Långt i framtiden hägrar ”det välbetalda jobbet, de goda karriärutsikterna, villan och den trygga privatekonomin”.
Hennes motpol finns inte med på bilden. Men i texten karakteriseras hon som en student som inte väljer en utbildning med spikraka karriärmöjligheter. Hon vill ha ett yrke ”där självförverkligande och kreativitet står i centrum”. Hennes utbildning får gärna innehålla en del ”praktiska
moment”. Hon vill med andra ord ha ”en trevlig studenttid med omedelbar kreativ och intellektuell stimulans”. Problemet är bara, konstaterar ledarskribenten, ”att alltför många som gått sådana utbildningar senare får svårt att försörja sig”.
Ledaren är alltså uppbyggd kring den skarpa tudelning mellan lek och allvar som vi mött på fältet ”Kultur i skolan”. Lekkaraktären framhävs med ord som ”roligt”, ”lustfyllt”, ”kreativt” och ”mindre krävande”. Allvaret betonas med ord som ”torrt pluggande”, ”utantillärande” och ”krävande”. De lustfyllda utbildningarna har sin lockelse på grund av att skolans ”modepedagoger” gjort klassrummen till ”upplevelserum” och inte ”lärosalar”. Samtidigt strävar andra statsmakter i motvind för att försöka förse den hög- teknologiska sektorn med välutbildad arbetskraft.
Bakgrunden till den här ledaren är det välbekanta förhållandet att det har blivit allt svårare att locka unga människor till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Däremot söker sig många till gymnasieskolans medieprogram och estetiska program. Många vill hellre bli arkitekter, journalister och psykologer än civilingenjörer. Det leder, påstår ledarskribenten, alltför ofta till arbetslöshet och låglönejobb.
Men ändå tjänar inte civilingenjören så mycket mer under sin livstid än arkitekten eller läraren. Det är det som är problemet enligt DN:s ledare och det beror på den generösa a- kassan, de höga marginalskatterna och de höga förmögenhets- och fastighetsskatterna. Det var där skon klämde. Lägre skatter för höginkomsttagare och minskade förmåner för dem som råkat bli arbetslösa. Den problematiken kan vi lämna därhän, även om den är lite fascinerande som exempel på hur skattepolitiken kan ge en ny vinkling på fältet ”Kultur i skolan”.
Det intressanta i det här sammanhanget är detta starka ställningstagande på skolfältet. Skribenten ryggar inte för de gamla hedersorden plugg och utantillinlärning. Studenter i högre utbildning klarar sig tydligen bra utan kreativitet och stimulans från att få tillfredsställa sina behov. Pluggskolan måste löna sig. Om den inte gör det, bör moroten göras större. ”Vägen till utarmning” är inte bara stenlagd med den lustfyllda utan också med den så ofta eftertraktade kreativa utbildningen. Motsättningen finns inom statsmaktens räjonger. KK- stiftelsen, för att ta ett exempel, har lagt miljardbelopp på IT och IT-utbildning. Samma stiftelse satsar nu 60 miljoner på upplevelseindustrin till vilken man bland annat räknar utbildning och edutainment. Minst i detta sällskap är fältet
”Kultur i skolan” som får nöja sig med några miljoner. Stora pengar till allvaret, små till leken.
Allt som sker på fältet ”Kultur i skolan” är inskrivet i övergripande maktförhållanden. Vi befinner oss i Dagens
Nyheters ledare långt från talet om den goda skolan och den
goda kulturen. Lägg märke till att det finns två möjligheter som är uteslutna ur resonemanget. En utbildning som är kreativ och lustfylld kan inte vara krävande och leda till kvalificerade arbeten. Det kan inte vara något fel på en utbildning som erbjuder ”torrt pluggande” men inte attraherar tillräckligt många sökanden.
Det kan vara tveksamt om ”Kultur i skolan” är ett fält i den mening som kultursociologen Pierre Bourdieu lägger in i begreppet. Skolan är däremot ett sådant fält och ”Kultur i skolan” är en del av det. Därför är det viktigt att vidga perspektivet och placera kultur, estetik och lärande i de konflikter och maktförhållanden som råder på skolområdet.
Dagens Nyheters ledare är bara ett litet exempel på sådana
konflikter.
Pierre Bourdieu fann fruktbara sätt att analysera kulturens fält i tvådimensionella modeller, t.ex. med en axel mellan kultur och ekonomi och en annan mellan dominerande och dominerade kulturella fenomen. Det förefaller inte lika lätt med fältet ”Kultur i skolan”. Lek och allvar eller bildning och
utbildning är dimensioner som har sina dominerande och dominerade poler. Men med dem rör vi oss inom det större skolfältet. Möjligen är detta ett tecken på att ”Kultur i skolan” inte är något autonomt fält och inte heller ska analyseras som ett sådant.
I en kommande rapport prövar vi en lite annan vinkling genom urskilja olika typer av estetik med hemmahörighet i olika sociala sammanhang .105 Vi talar där om skolans modesta estetik. Den skiljer vi från konstens radikala estetik och marknadens olika former av estetik. Vi menar att det är ett fruktbart sätt att både problematisera fältet och urskilja nya möjligheter.
Vad som också kunde vara givande, vore att närmare undersöka vad det finns för motiv och drivkrafter bakom intresset för och satsningarna på ”Kultur i skolan”. Inbjudan till en aktuell konferens med titeln ”Kultur + skola = sant” erbjuder en utgångspunkt:
Upplevelsesektorn expanderar i samhället. Allt fler barn och ungdomar drömmer om en karriär i nöjes- och
mediabranschen. Samhället efterlyser alltmer kreativa människor med ett aktivt förhållande till kunskaper. I den nya kursplanen för grundskolan markeras den kreativa och
estetiska dimensionen. Aktuell forskning stöder skapandets betydelse i inlärningsprocessen.106
Detta är i sanning ett tappert försök att sitta på alla stolar. Upplevelsesektorn, d.v.s. spelarkader, nöjesparker, kasinon och upplevelseturism, buntas ihop med skolans uppdrag att utveckla kreativa och kritiska människor. Musikalartister, skådespelare i såpoperor, programledare för ”Fråga Olle” i TV5 förenas med grundskolans läroplan och aktuell forskning. Tyvärr är det symptomatiskt för hur det talas på sina håll just nu, entusiastiskt och djupt motsägelsefullt.107
Men uppräkningen kan användas som en inkörsport till en liten inventering av tänkbara motiv och drivkrafter bakom aktiviteten på fältet ”Kultur i skolan”. ”Upplevelsesektorns” och konsumtionskulturens allt större ekonomiska betydelse är naturligtvis en pådrivande kraft. Det måste vara lockande för skolor att utnyttja de ungas fascination inför detta glittrande fält. Estetik, kreativitet och social kompetens är något som hela ”den nya ekonomin” sägs ropa efter. Vad som egentligen menas med detta är däremot mindre klart.
Också den smalare kultursektorns utveckling kan man ana bakom intresset för ”Kultur i skolan”. Också här handlar det
106 Se www.kulturskolan.st/lustkonferens. 107 Se t.ex. Lindsjöö (2001).
om en expanderande marknad. Den nya medelklassen och dess barn har krav på lite annan kultur än den som den renodlade marknaden erbjuder. Till detta ska man kanske lägga att kvinnorna dominerar på de två områden som kopplas samman i ”Kultur i skolan”, kulturlivet och den offentliga sektorn (särskilt skolan). Men sektorn dras trots expansionen med ett överskott på arbetskraft. Skolan har i det läget blivit en tänkbar arbetsmarknad för konstnärer och kulturpedagoger.
Skolan präglas av en minst sagt ambivalent hållning till upplevelseindustrin och kulturlivet. En stark drivkraft inom skolan är att på olika sätt bekämpa upplevelseindustrin och populärkulturen. Officiellt vill skolan stödja den ”goda” kulturen och motarbeta den ”dåliga”. Den önskar försvara kvalitetskultur och traditionella konstformer, helst också konkurrera ut medierna och kulturindustrin.
Skolan hamnar på ett långtifrån entydigt sätt i lite olika motsättningar som karakteriserar fältet ”Kultur i skolan”. Bildningskulturen står i bjärt kontrast till varu- och konsumtionskulturen. Den goda kulturen hamnar i motsatsställning till en lustfylld kultur, konstkulturen till den levda kulturen. De högre skolstadiernas förmedlings- och tolkningskultur kontrastera mot de lägres görandekultur.
Dessa motsättningar finns på ett inte helt lättöverskådligt sätt invävda i skolans behov av att hålla kvar eleverna i skolan genom att än erbjuda mer konstkultur än mer upplevelsekultur. Det talas mycket om att stimulera skoltrötta elever och göra skolan konkurrenskraftigare gentemot medierna. Det förefaller även finnas starka intressen bakom talet om kulturen som en väg till hälsa och kulturprojekt som problemlösare och terapeutisk hjälp.
Men det finns också krafter som söker sig till konsten och det estetiska för att leta efter utvägar ur något som kanske kan kallas skolans kunskaps- och bildningskris. I denna senmoderna tid är skolan inte bara ute efter att hitta vägar att anpassa sig till nya krav från marknaden och nya behov hos ungdomsgrupper. Skolan söker också nya kvalificerade uppgifter för att kunna hjälpa nya generationer av barn och unga att möta en svårhanterlig verklighet.
Litteratur
Andersson, Lars Gustaf, Persson, Magnus & Thavenius, Jan (1999), Skolan och de kulturella förändringarna, Lund: Studentlitteratur 1999.
Aulin-Gråhamn, Lena red. (2002), Kultur, estetik och skola.
Några forskningsperspektiv, Malmö: Malmö högskola,
Lärarutbildningen (Rapporter om utbildning 9/2002). Barker, Chris & Galasínski, Dariusz (2001), Cultural Studies
and Discourse Analysis, London m.fl.: Sage.
Bendroth Karlsson, Marie (1998), Bildskapande i förskola och
skola, Lund: Studentlitteratur.
Borhagen, Kerstin (2000), ”Kultur för lärande i skolans praktik”, Stockholm: Skolverket.
Bové, Paul A. (1995), ”Discourse”, Frank Lentricchia & Tho- mas McLaughlin eds., Critical Terms for Literary Study, Chicago & London: The University of Chicago Press. Bredsdorff, Nils (2002), Diskurs og konstruktion. En
samfundsvidenskapelig kritik af diskursanalyser og socialkonstruktivismer, Fredriksberg: Forlaget Sociologi.
Dahlgren, Lars & Hultqvist, Kenneth red. (1995), Seendet och
seendets villkor: en bok om barns och ungas välfärd,
Dale, Erling Lars (1991), Kunnskapens tre og kunstens
skjønnhet. Om den estetiske oppdragelse i det moderne samfunn, Oslo: Gyldendal.
Elsner, Catharina (1999), Den nyestetiska rörelsen inom
pedagogiken i England och USA, Stockholm: HLS förlag
(Stockholm Library of Curriculum Studies).
Elsner, Catharina (2000), Så tänker lärare i estetiska ämnen, Stockholm: HLS förlag (Häften för didaktiska studier 70/71).
Esmann, Karin, Rasmussen, Alma & Wiese, Lisbeth Birde red. (2000), Dansk i dialog, Köpenhamn: Dansklærer- foreningen.
Fairclough, Norman (1992), Discourse and Social Change, Cambridge: Polity Press.
Fairclough, Norman (1995), Critical Discourse Analysis. The
Critical Study of Language, Harlow: Longman.
Fairclough, Norman ed. (1992), Critical Language Awareness, London & New York: Longmans.
Franck, Eskil (1999), ”Kulturen i skolan – kulturen i lärarutbildningen”, Egon Hemlin red., Kultur och
kreativitet i lärarutbildningen, Stockholm: Gidlunds.
Gerrevall, Per (1999), ”’Cultural Studies goes to teacher education’ – en diskussion av kulturens möjligheter inom
lärarutbildningen”, Egon Hemlin red., Kultur och
kreativitet i lärarutbildningen, Stockholm: Gidlunds.
Halvorsen, Else Marie (1996), Kulturarv og
kulturarvoverforing i grunnskolen med vekt på den estetiske dimensjonen, Oslo: Det utdanningsvitenskapelige
fakultet, Universitetet i Oslo.
Halvorsen, Else Marie (2000a), ”Kulturinnholdet i skolen og skolekulturen”, Øystein Lægdene red., Skolekultur i fokus, Kristiansand: Høyskoleforlaget.
Halvorsen, Else Marie (2000b), ”Læreren som kulturbærer” (http://www-lu.hive.no/nrlu/halvorsen.doc).
Halvorsen, Else Marie (2001), Læreren som kulturbærer og
kulturbygger, Kristiansand: Høyskoleforlaget.
Hansson, Hasse & Sommansson, Agneta (1998), Kulturens
asplöv. En idéskrift från sekretariatet för Arbetsgruppen kultur i skolan, Stockholm: Kulturdepartementet.
Hemlin, Egon red. (1999), Kultur och kreativitet i
lärarutbildningen, Stockholm: Gidlunds.
Hodge, Robert & Kress, Gunther (1993, 2nd ed.), Language as
Ideology, London & New York: Routledge.
Howarth, David (2000), Discourse, Buckingham & Philadel- phia: Open University Press.
Jørgensen, Marianne Winther & Phillips, Louise (2000),
Diskursanalys som teori och metod, Lund: Student-
litteratur.
Krogh, Ellen (2000), ”Danskfagets udfordring”, Karin Esmann, Alma Rasmussen & Lisbeth Birde Wiese red.,
Dansk i dialog, Köpenhamn: Dansklærerforeningen.
Larsen, Bøje & Pedersen, Kristine Munkgård red. (2002),
Diskursanalysen til debat. Kritiske perspektiver på en populær teoriretning, København: Nyt fra
samfundsvidenskaberne.
Lengborn, Thorbjörn (2002) , Ellen Key och skönheten, Uppsala: Gidlunds.
Lind, Ulla & Borhagen, Kerstin (2000), Perspektiv på Kultur
för lust och lärande, Stockholm: Skolverket (Dnr
2001:59).
Lind, Ulla (2000), ”Kultur för [lust] och lärande – en diskursanalys”, Stockholm: Skolverket.
Lind, Ulla, Hasselberg, Kersti & Kühlhorn, Britt-Marie red. (1992), Tidsbilder: perspektiv på skola och bildskapande
under 150 år, Stockholm: Utbildningsradion.
Lindahl, Ingrid (2002), Att lära i mötet mellan estetik och
Lindberg, Anna Lena (1988), Konstpedagogikens dilemma.
Historiska rötter och moderna strategier, Lund: Lund
University Press.
Lindsjöö, Anna red. (2001), Aha Sweden. Om svensk
upplevelseindustri och början på något nytt, Stockholm:
KK-stiftelsen.
Lindström, Lars, Ulriksson, Leif & Elsner, Catharina (1999)
Portföljvärdering av elevers skapande i bild, Stockholm:
Skolverket (Dnr 95:2063).
Lægdene, Øystein red. (1999), Skolekultur i fokus, Kristiansand: Høyskoleforlaget.
Løvlie, Lars (1990), ”Den estetiske erfaring”, Nordisk
pedagogik, 1-2.
Malmgren, Lars-Göran (1986), Den konstiga konsten, Lund: Studentlitteratur.
Media, estetik, pedagogik (1999), Stockholm: Dramatiska
institutet.
Nilsson, Bo (2002), ”Jag kan göra hundra låtar”. Barns
musikskapande med digitala verktyg, Malmö:
Musikhögskolan (Studies in Music and Music Education no 5).
O’Sullivan, Tim m.fl. (1994), Key Concepts in Communica-
tion and Cultural Studies, London & New York:
Routledge.
Paulsen, Brit (1996), Estetik i förskolan, Lund: Studentlitteratur.
Persson, Magnus (2000), Populärkulturen och skolan, Lund: Studentlitteratur.
Pettersson, Kenneth (1995), ”Viljan att förekomma – om unga i den svenska profylaxens ordningsprojekt”, Lars Dahlgren & Kenneth Hultqvist red., Seendet och seendets
villkor: en bok om barns och ungas välfärd, Stockholm:
HLS förlag.
Schiller, Friedrich (1915), Om människans ästetiska fostran [1795], Stockholm: Bonnier.
Sparrman, Anna (2002), Visuell kultur i barns vardagsliv –
bilder, medier och praktiker, Linköping: Filosofiska
fakulteten, Linköpings universitet.
Thavenius, Jan (1991), Klassbildning och folkuppfostran, Stockholm & Stehag: Symposion.
Thavenius, Jan (1995), Den motsägelsefulla bildningen, Stockholm & Stehag: Symposion.
Thavenius, Jan (2001), Det oavslutade och andra essäer om
Thavenius, Jan (2002), ”Skolan och den radikala estetiken”,
Pedagogiska magasinet, 1, 2002.
Trondman, Mats (1996), ”Kultur i skolan 1986-1991. Analys och problematiseringar”, Växjö: Högskolan i Växjö. Trondman, Mats (1999) ”Den kulturpolitiska brännpunkten –
om behovet och konsten att studera kultur i skolan”, Hemlin (1999).
Ziehe, Thomas (1994), Kulturanalyser. Ungdom, utbildning,
modernitet, Stockholm & Stehag: Symposion.
Åsén, Gunnar (1992), ”Från linearritning till bild”, Ulla Lind, Kersti Hasselberg, & Britt-Marie Kühlhorn red.,
Tidsbilder: perspektiv på skola och bildskapande under 150 år, Stockholm: Utbildningsradion.
Åstrand, Annika (uå), ”Kultur i skolan. Lek eller allvar”, Rapport från barn- och ungdomsförvaltningen, Arvika kommun.