Fältherrarna

Detta stycke i uppsatsen har inkluderats, eftersom Appianus har tydliga problem med krigsföringen och viktiga nyckelpersoner, varav alla är fältherrar. Ur ett större perspektiv används flera karaktärer i Appianus än i Cassius Dios skildring, men den förra har inte beskrivit dem tidigare i texten. Ventidius, Calenus och Pollio var fältherrar som har en mycket mer framstående roll i kapitlen 30–38 än de hade i kapitel 1–29. Det som verkligen har varit anmärkningsvärt är att varken Pollio eller Ventidius har omnämnts i tidigare kapitlen, men i kapitel 30–38 har de två blivit reella maktfaktorer och då som ett möjligt hot mot Octavianus. Calenus nämndes tre gånger i de tidigare kapitlen, då i en kontext där han var lojal mot Marcus Antonius, inte Lucius Antonius.³¹²

Lucius Antonius försökte förhindra Salvidienus trupper från att nå Octavianus trupper. Salvidienus var på väg tillbaka från Gallien. Tidigare hade han blivit beordrad av Octavianus att marschera med trupperna till Spanien, men han hann aldrig komma fram dit innan han blev återkallad. Hans armé bestod av sex legioner, vilket skulle vara lika många som Lucius Antonius legioner.³¹³ Salvidienus var norr om Rom, men söder om Cisalpina Gallia, enligt Appianus.³¹⁴ Han blev förföljd av Ventidius och Pollio, men de angrep inte honom. Agrippa intog då, enligt Appianus, den strategiskt viktiga staden Sutrium.³¹⁵ Agrippa förväntade sig att detta skulle dra Lucius Antonius uppmärksamhet från Salvidienus. Lucius Antonius vände sig mot Sutrium, men avbröt marschen, eftersom han då själv skulle bli omringad av Salvidienus och Agrippa. Istället började han marschera norrut, för att möta Ventidius och Pollio. Han började marschera mot Perugia, eftersom han ville slippa en konfrontation med Agrippa och Salvidienus. När Lucius Antonius upptäckte att Agrippa, Salvidienus och Octavianus hade omringat honom, marscherade han in i Perugia, som inte gjorde motstånd. Han skickade Manius till Ventidius och Pollio, för att söka militärt stöd från dem. Samtidigt skickade han Tisienus Gallus med 4000 kavallerister, för att förhindra motståndarnas tillförsel av förnödenheter. Octavianus soldater grävde runt höjden, där staden var belagd, ett dike som var runt elva kilometer långt. Lucius Antonius soldater grävde också ett dike. Enligt Appianus skulle Plancus ha förstört en av Octavianus legioner som var på väg tillbaka till Rom, för att sedan ta skydd i Spoletium ett par mil söder om Perugia. Octavianus satte också ut flera legioner för att förhindra de andra fältherrarna från att förena sig. ³¹⁶

Enligt Appianus försökte Lucius Antonius på natten under årets sista dag år 41 att gå till anfall mot Octavianus trupper, trycka tillbaka sin motståndare och på så sätt skapa ett tillfälle

311 Welch 2012, 229; Syme 1939, 213; Osgood 2006, 162.

312 App. BC. 5.3, 5.12, 5.24.

313 App. BC. 5.24, 5.27, 5.31.

314 Appianus har skrivit att Salvidienus kom från Gallien.

315 Sutrium ligger mellan Viterbo och Rom.

49 för att få truppförstärkning in i Perugia. Vilka dessa trupper skulle vara står inte utskrivet och de flesta av de andra fältherrarna befann sig då på avstånd. Lucius Antonius besegrades av pretoriangardet ledda av Octavianus personligen, som låg i bakhåll.

Det som är svårt att förstå i beskrivning av kriget är Appianus beskrivning av förhållandet mellan Manius, Fulvia och Lucius Antonius och Ventidius, Asinius Pollio, Ateius, Plancus och Calenus. Han har inget konsekvent användande av dem. Manius, Fulvia och Lucius Antonius sökte aktivt hjälp från de andra fältherrarna i Italien, men de sökte hjälp från de olika fältherrarna vid olika tillfällen. Det leder till problem gällande vilka fältherrar som faktiskt var lojala mot Lucius Antonius, eftersom han förväntade, eller hoppades, att alla skulle vara lojal mot honom, men ingen av dem i slutändan var det. Efter han lämnat Rom försökte Lucius Antonius att marschera till Asinius Pollio och Ventidius. När han märkte att han hade blivit omringad av sina motståndare, förväntade han sig däremot endast hjälp ifrån Ventidius. Ventidius intog staden Fulginium, men han och Asinius Pollio ville marschera mot Octavianus. Plancus ville däremot vänta, eftersom de befann sig mellan Agrippa och Octavianus. Plancus hade dock redan förstört en av Octavianus legioner och befann sig i Spoletium, söder om Perugia, medan Pollio och Ventidius befann sig norr om Perugia.³¹⁷ Den fältherren som faktiskt var den enda som hade haft en militär strid med Octavianus ville alltså inte längre kriga, medan de som inte hade varit i en militär strid ville ha krig.

Fulvia uppmanade Ventidius, Asinius Pollio, Ateius och Calenus att stödja Lucius Antonius, medan hon, enligt Appianus, beordrade Plancus att hjälpa Lucius Antonius. Ateius nämns endast en gång och har inget praenomen så att det inte har gått att undersöka honom. Ventidius och Asinius Pollio tvivlade på att detta var vad Marcus Antonius ville, medan Plancus blev delaktig i kriget på grund av Fulvias ställningstagande. Lucius Antonius skickade Manius, för att be Ventidius och Asinius Pollio att skynda sig för att hjälpa honom, men skickade honom inte till Plancus.³¹⁸ Appianus har alltså nedtecknat ett väldigt svagt förhållande mellan Lucius Antonius och de andra fältherrarna.

Appianus har skrivit rörande efterspelet till kriget att Plancus, Asinius Pollio, Ventidius, Ateius, Crassus och ”de andra” beskyllde kriget på Lucius Antonius. Crassus var tidigare inte omnämnd av Appianus. Appianus har endast nämnt Ateius två gånger, ingen av dessa gånger har han skrivit om hans geografiska position eller antal soldater. Fulvia reste efter kriget med 3000 kavallerister till Brundisium i södra Italien. Ingenstans står det omnämnt var hon fick dessa ifrån. Två av Plancus legioner övertalades att byta sida utav Agrippa. Plancus reste med Fulvia till Brundisium. Resterande av hans soldater bytte fältherre till Ventidius som befann sig norr om Perugia. I Brundisium fanns fem krigsfartyg som hade skickats från Makedonien av okänd person vid okänt tillfälle, som skeppade dem till Grekland, trots att Ahenobarbus, uttalad republikan och vid tillfället i strid mot Marcus Antonius sedan slaget vid Filippi, fortfarande var dominerande i Ioniska havet.³¹⁹

Calenus, som vid två tillfällen har beskrivits som lojal till Marcus Antonius, var passiv under kriget tills han plötsligt dog år 40, efter att belägringen hade avslutats. Innan kriget hade han överlämnat två av sina legioner till Octavianus på Marcus Antonius uppmaning. Han var fältherre över elva legioner, men befann sig alltid i Gallien, vilket antagligen betydde Cisalpina Gallia, trots att provinsen formellt hade upphört att existera.³²⁰ Tillskillnad från Asinius Pollio och Ventidius varken hindrade eller följde han Salvidienus när denne marscherade till Spanien.321 När Calenus dog tog hans son över som fältherre, vilket var ovanligt enligt romersk tradition även under senrepubliken. Tillskillnad från Sextus Pompejus och Octavianus som aldrig blev arvtagare till arméer utan till familjenamnet, men aldrig till ämbetet som deras fäder hade haft. Både att Calenus son och att Agrippa övertalade två av Plancus legioner att byta sida

317 App. BC. 5.32–35.

318 App. BC. 5.32–35.

319 App. BC. 5.50.

320 Syme 1939, 206–207, 209.

321 App. BC. 5.3, 12, 24, 51; Cass. Dio. 48.10.2 Enligt Cassius Dio förföljde Calenus och Ventidius Salvidienus. Det fanns alltså två olika skildringar av Calenus inblandning.

50

visar på soldaternas självständighet under denna period. Soldaterna hade redan tidigare visat att de var svårkontrollerade. Detta har bland annat gällt de båda antika historikernas historia om centurionen och Appianus berättelse om soldaterna som försökte medla mellan Lucius Antonius och Octavianus. Även historien om de två legionerna i Ancona, som aktivt försökte medla i konflikten, borde ses som ett tecken på soldaternas självständighet.³²²

Mycket av forskningen över kriget i Perugia har byggt på att fältherrarna skulle stödja Lucius Antonius. Framförallt att Asinius Pollio och Ventidius förflyttade sig närmre Octavianus trupper, för att invänta besked från Marcus Antonius har av många forskare tagits som belägg för att Marcus Antonius och Lucius Antonius hade ett samarbete.³²³ Frågan är dock värd att problematisera, eftersom Appianus flera gånger har skrivit att så inte nödvändigtvis var fallet.

I samma kapitel som Lucius Antonius hade intagit Rom och blivit utropad till imperator av det romerska folket har Appianus skrivit om Barbatius, en av Marcus Antonius kvestorer. Han hade rest med Marcus Antonius i öst, men eftersom de hade haft dispyter så hade han rest tillbaka till Rom. I Rom hade Barbatius fått frågan om vad Marcus Antonius ansåg om konflikten i vilket han svarade att Marcus Antonius var emot ett krig med Octavianus, vilket fick följden att ett antal personer bytte sida.³²⁴

I kapitel 12 har Appianus skrivit att Marcus Antonius hade skrivit brev där han godkände att Octavianus fick genomföra markreformerna till veteranerna.³²⁵ När Lucius Antonius, Fulvia och Manius påbörjade sin opposition mot detta har Appianus inte skrivit att de hade något stöd från Marcus Antonius. Tvärtom har Appianus varit tydlig med att detta var deras egen idé.³²⁶ Under konfliktens upptrappning har Appianus skrivit att både Octavianus och Lucius Antonius skickade brev till Marcus Antonius om situationen, men att han inte har hittat Marcus Antonius svar.³²⁷ När Manius visade för senaten ett brev från Marcus Antonius, i vilket det stod skrivet att om hans dignitas blev angripen skulle de ta strid för honom. Appianus har skrivit att han inte visste om brevet var en förfalskning. Han har också skrivit att senatorer frågade om Marcus Antonius dignitas hade blivit angripen, men att Manius då skulle ha lämnat senaten.³²⁸ Han har dock skrivit att Marcus Antonius var informerad om situationen i Italien, men att han inte har hittat några gensvar. Det finns inga belägg i Appianus skildring av kriget, som visar att Marcus Antonius skulle ha stött, uppmuntrat eller beordrat Lucius Antonius att börja eller eskalera konflikten med Octavianus.

Denna del är alltså djupt problematisk, eftersom fältherrarna inte nämns eller namnges av en annan antik författare. Det måste ha funnits en källa, som har haft fokus på Lucius Antonius och fältherrarna. Octavianus, och hans generaler, har Appianus skrivit sparsamt om, vilket är huvudanledningen till att man borde skriva att denna del har varit vinklad till fördel för Lucius Antonius. I teoridelen har jag skrivit att viktighet och bevakning är två faktorer för vinkling. Kriget skildras mellan kapitel 30–38 och har en framträdande roll hos Appianus, vilket gör att jag anser att den uppfyller kravet om bevakning. Krigsskildringen har ett stort fokus på Lucius Antonius och kapitel 30–38 får ses som en av de viktigaste texterna, så att det uppfyller kravet om viktighet. Däremot har Appianus haft svårt att beskriva motiv, plats och tidpunkter åt fältherrarna. Han blandar ihop deras positioner, namn nämns vid en plats för att sedan inte nämnas igen och man vet inte om dessa någonsin var lojala mot Lucius Antonius. Beskrivningen har stora brister, men det man säkert kan säga är att det inte är propaganda. Definitionen för propaganda³²⁹ kan här inte uppfyllas, eftersom den inte verkar ha varit

322 App. BC. 5.16, 23, 50, 51; Cass. Dio. 48.9.1–6.

323 Osgood 2005,162; Welch 2012 229–230; Syme 1939, 210–211. Welch har en mer skeptisk inställning till detta, men har ändå kallat fältherrarna för de antoniska generalerna.

324 App. BC. 5.31.

325 App. BC. 5.12.

326 App. BC. 5.14.

327 App. BC. 5.21.

328 App. BC. 5.29.

329 ”mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning.”

51 systematisk eller haft ett syfte att bedriva ”människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning.” Delen om fältherrarnas förflyttning är ett ambitiöst försök av Appianus, med en vinkling åt Lucius Antonius fördel, detta trots att han förlorade slaget, eftersom det är hans sida som har stått i fokus under en viktig del av kriget.

Trots ihärdiga diskussioner om Marcus Antonius förbindelse med Lucius Antonius måste slutsatsen vara att det är övertolkningar av de antika källornas spekulationer. Det fanns redan under antik tid en skeptisk inställning mot anklagelsen om brödernas samarbete mot Octavianus, framförallt av Appianus. För Cassius Dio var samarbetet mellan bröderna en anklagelse skapad i frustration av Octavianus.³³⁰ Det finns alltså inga belägg i de litterära källorna för att Marcus Antonius och Lucius Antonius hade någon kontakt under år 41.