I några av de intervjuer som Brå har genomfört inom ramen för det här uppdraget resonerar poliser och åklagare kring hur stor påverkan själva anmälningsbenägenheten för hot och våld som
sker i en nära relation egentligen kan ha för antalet anmälda fall av grov kvinnofridskränkning. I likhet med den åklagare som är citerad nedan menar de att brottet grov kvinnofridskränkning fortfarande inte är etablerat i vardagligt tal och att brottsrubrice
ringen i första hand är relaterad till polisens sätt att upprätta en polisanmälan.
För jag tänker det när ni säger antalet anmälningar har mins-kat, jag tänker att det är ju upp till oss professionella aktörer.
Det är ju aldrig en målsägande som kommer och säger att
”Jag har blivit utsatt för en grov kvinnofridskränkning” och så upprättas det en anmälan. Utan det handlar ju mer om att den här säger att ”Jag har blivit slagen idag och det här är inte första gången utan det här händer regelbundet” och då rubricerar vi det så. Jag kan inte se att det ligger på målsägar-nivå något sätt. För det är ju inte de som styr det. (Åklagare) När det gäller att förstå minskningen i antalet polisanmälda brott avseende grov kvinnofridskränkning, handlar den största för
ändringen över tid utifrån intervjuerna just om polisens sätt att registrera brott i de fall polisen åker ut på larmsamtal. På fera av de platser där intervjuerna har genomförts berättar polis och åklagare att de idag, till skillnad mot tidigare, har gett uttryckliga instruktioner till polis i yttre tjänst att enbart rubricera anmälan på det brott de åker på, det vill säga som enskilda underbrott, och att de ska låta utredare och åklagare bedöma om ärendet når upp till en grov kvinnofridskränkning i ett senare skede. Såväl utredande poliser som åklagare talar om att det tidigare var vanligt att rubricera brottshändelsen som grov kvinnofridskränk
ning i polisanmälan i de fall det framkommit att det brott de åkt ut på skett i en nära relation, även utan att det nödvändigtvis framkommit att kvinnan utsatts vid fer tillfällen än den aktuella händelsen. I intervjuerna framträder en kritisk hållning till detta sätt att registrera brott, dels för att det uppfattas innebära en
”överanvändning” av brottsrubriceringen, dels för att det leder till praktiska problem och blir en administrativ börda i ärende
hanteringssystemen, till exempel i fråga om omrubriceringar, vil
ket kommer att belysas i senare avsnitt. Detta förändrade sätt att registrera brottshändelser talar för att anmälningar rörande grov kvinnofridskränkning borde minska över tid genom en överfytt
ning till enskilda underbrott.
En erfarenhet som många av de intervjuade delar är att registre
ringen av ett brott som grov kvinnofridskränkning kan medföra svårigheter under utredningens gång om brottsrubriceringen behöver ändras, svårigheter som de huvudsakligen relaterar till att deras system för att registrera och hantera brott inte är anpas
sade efter denna typ av brottskonstruktion.48 En av de intervju
ade poliserna ger ett exempel på hur det kan se ut:
Det här är inte svart eller vitt. Men många gånger så är det så att om kvinnan säger att ”jag har blivit slagen ikväll och det här har hänt tidigare” då skriver patrullen en anmälan på grov kvinnofridskränkning, ärendet lottas in som det. Så kör man det som det och så håller man ett förhör med henne och så framkommer det ett antal händelser där, men man känner att två av dem kanske går att styrka. Två fall av misshandel och sen känner man att det andra kommer bli jäkligt svårt att ro i land helt enkelt. Det är diffust, det är länge sedan, något kanske är preskriberat och sådär. Så man känner att kvar lig-ger bara två fall av misshandel och då kommer det att landa där, sannolikt. Det är åklagaren som gör bedömningen hela tiden så vi sitter ju i knät. Men det som det medför för oss är att det ofta blir ganska mycket administrativt dravel som tar en jäkla massa tid i vårt [ärendehanteringssystem]. (Polis) Som polisen ovan beskriver kan de fall där det saknas bevisning för att nå upp till en grov kvinnofridskränkning rubriceras om till de underbrott som kan styrkas, exempelvis två misshandelsbrott.
De poliser och åklagare som intervjuats ger en bild av att sådana omrubriceringar är mycket vanliga i ärenden med grov kvin
nofridskränkning. I likhet med polisen i citatet ovan ger de även uttryck för att omrubriceringar kring grov kvinnofridskränkning innebär mycket ”administrativt dravel” och tar mycket tid. De lyfter också fram att det är lätt att felkodningar uppstår. Dessa erfarenheter indikerar att det kan vara rationellt att registrera brotten som underbrott alternativt att hålla fera utgångar i utredningen öppna genom parallellregistreringar, eftersom det underlättar hanteringen av brott i de egna ärendesystemen.
Personer som Brå har intervjuat har menat att statistiken över anmälda brott för grov kvinnofridskränkning kan vara
”missvisande”49 av rent administrativa skäl, och att registreringen också verkar ha sett olika ut på olika platser i landet och över tid. Utöver det berättar både poliser och åklagare att olika mål
sättningar för verksamheten under vissa perioder kan ha påver
48 För att förstå denna problematik är det viktigt att förstå hur polisens och åkla-garmyndighetens ärendesystem fungerar. I polisens och åklaåkla-garmyndighetens två olika ärendehanteringssystem hanteras brott och kopplingen till misstänkta gärningspersoner som brottsmisstankar. Varje brottsmisstanke som registreras innehåller ett (1) misstänkt brott kopplat till en (1) misstänkt gärningsperson. En anmäld brottshändelse kan innehålla fera brottsmisstankar som gäller en och samma gärningsperson. I en polisanmälan rörande en grov kvinnofridskränkning fnns det ofta fera brottsmisstankar, om så väl den grova kvinnofridskränkningen som om de underbrott som utgör den grova kvinnofridskränkningen.
49 Vilka effekter det har på statistiken och hur stora de skulle vara går dock inte att avgöra inom ramarna för denna studie.
kat om polisen väljer att registrera brottet som antingen grov kvinnofridskränkning eller som underbrott. För att redovisa ”bra siffror” rörande personuppklaring menar de intervjuade att man till exempel hellre rubricerar om en brottsmisstanke än lägger ned den. I en intervju berättade en polis att den arbetsgrupp för brott i nära relationer (härefter kallad BINRgrupp) han jobbade i under en period hade utvärderats efter hur många misshandels
brott de klarat upp på ett år men att grov kvinnofridskränkning inte ingick i utvärderingen. Han menade att det kunde ha bety
delse för hur brotten registrerades och hanterades vidare i utred
ningen. Även andra poliser som arbetat under en lång tid med denna typ av brott hade liknande erfarenheter av hur polisens målsättningar kan ha betydelse, inte minst för överfyttningar till misshandel, vilket diskuteras i avsnittet Överfyttningseffekter till underbrott.