3. Språkkontakt och syntaktisk förändring
3.4 Förändring genom analogisk extension
I detta avsnitt presenteras den förändringsmekanism, analogisk extension, som verkar ha spelat en central roll för spridningen av ha-bortfall i svenskan. Den infinita ha-utelämningen etablerades senare än den finita, och förefaller därför inte ha skett inom ramen för replikationsmodellen. Snarare är den analogiska förändringen en följdeffekt av den förändring som uppstod genom grammatisk replikation. Hela det förlopp som omfattar etableringen av ha-bortfall i svenskan kan sägas bestå av tre skeden som följer på varandra. Först uppkommer ute-lämning av finit ha i bisats. Därefter följer etableringen av ha-bortfall i alla fektkonstruktioner. Avslutningsvis bildas supinum som aktiv verbform i per-fektkonstruktioner, vilket leder till begränsad funktion hos perfekt particip som hädanefter används mer passivt.
Analogisk extension och analogisk utjämning (levelling) är de två mest sys-tematiska undergrupperna av analogi. Båda begreppen härstammar från den junggrammatiska forskningen, och har ofta trätt i kraft som en följdeffekt av ljudförändringar. Gemensamt för dem båda är att de åstadkommer generalise-ringar i språksystemet. Utjämning brukar användas om förändring som rör hela
böjningsparadigm, medan extension kan äga rum inom ett avgränsat morfolo-giskt mönster, som kan vara av varierande typ och storlek. Ett exempel på ana-logisk extension som ofta använts i litteraturen, för illustration, är spridningen av plural-s i engelskan (t.ex. McMahon 1994:72). Under övergången från forn-engelska till medelforn-engelska började kasussystemet att upplösas och många böj-ningskategorier, som morfologi för numerus, försvann ur språket. Istället för att ha en mängd olika böjningsmorfem som tidigare började allt fler substantiv ut-trycka plural med -s, enligt en viss deklination. Utvecklingen kan skisseras med medelengelskans ord för ’sten’ och ’sol’: stān : stānes – sunne : X, som innebär att X utvecklar pluralmorfologi sunnes.
Analogisk extension, som också benämns proportionell analogi eller fyrdels-analogi (four-part analogy), är lätt att uppmärksamma i en inlärningssituation, när exempelvis ett barn bildar former som gådde eller skärde, jämför tabell 3:3 nedan. Ett exempel på en nu pågående förändring genom extension har vi i verbet simma. En del av oss använder fortfarande de äldre tempusformerna
sam och summit, men de kommer sannolikt att försvinna med tiden. I Svenska
Akademiens ordlista (SAOL) (2015) föreslås simmade hellre än sam, och i Svensk ordbok (SO) (2009) förstår vi att simmade har blivit vanligare än sam. Vad som sker är alltså att en enklare, mer regelbunden form, här verbens första konju-gation, breder ut sig och tränger undan en mer komplex variant. 24
Extension av den här typen brukar ofta illustreras i en fyrdelad modell, se t.ex. Anttila (2003:425), Hock (2003:441) eller Hopper & Traugott (2003:64). Modellen visar hur relationen mellan två former i ett givet mönster appliceras på andra enheter som därmed ges samma mönster. I tabell 3:3 visas hur tem-pusmorfologin för verbet simma, med utgångspunkt i limma (och andra verb) i första konjugationen, har förändrats.
Tabell 3:3. Analogisk extension enligt fyrdelsmodell
Mönster: förebild Mönster: förändring
A B C X
Extension, 1. konjugationen limma limmade simma
-I fråga om språkförändring anses analogi (av många) vara en företeelse som uppstår först sedan någonting har hänt. Förändring genom analogi sker i regel som en reaktion på ett tidigare händelseförlopp, antingen på fonologisk eller
24 Frekvens är en betydelsefull faktor vid extension. Att vi fortfarande har kvar suppletiva former för verb som gå och ljuga kan delvis bero på att dessa ord är mycket vanliga i
språk-på morfosyntaktisk nivå. Ibland beskrivs analogi som ett fenomen som har i uppgift att städa upp i språksystemet. Sturtevant (1947:109) slog fast följande: ”Phonetic laws are regular but produce irregularities. Analogic creation is ir-regular but produces ir-regularity.” Denna beskrivning har senare fått stort ge-nomslag i litteraturen under benämningen Sturtevant’s paradox, och förhål-landet gäller inte bara på fonologisk nivå; scenariot kan uppstå vid alla typer av förändring. En förändringsmekanism kan verka regelbundet och orsaka någon oregelbundenhet inom ett paradigm eller ett mönster, och på sikt kan språk-brukarna jämna ut de uppkomna avvikelserna genom analogi (t.ex McMahon 1994:70–96, Hopper & Traugott 2003:63–69 eller Hock 2003).
Ända sedan junggrammatiken har man ägnat sig åt att beskriva och definiera analogi som språkförändringsmekanism, och en mängd restriktioner och förslag har lagts fram genom åren. I de allra flesta fall har förslagen kritiserats när man i efterföljande forskning funnit motbevis för de uppställda teserna. Man har haft svårt att nå konsensus, vilket rimligen kan hänga samman med analogins oregelbundna natur. Hock (2003) har lyft fram ett par bidragande orsaker till svårigheterna att definiera analogi: (i) olika forskare gör olika avgränsningar. De flesta är överens om att analogi berör förändring av enheter som utgörs av både form och betydelse/funktion. Somliga tillåter emellertid en mindre snäv avgränsning, som exempelvis Bloomfield (1933), som också inbegrep semantiska förändringar i analogibegreppet, (enligt Hock 2003:444), (ii) olika forskare har fokuserat på olika delar av förändringens händelseförlopp och därmed dragit slutsatser som inte är helt jämförbara. Detta är en av orsakerna till de ibland dia-metralt skilda restriktioner som lagts fram av Kuryłowicz respektive Mańczak.25
I denna avhandling undersöks hur utelämning av temporalt hjälpverb uppstod i svenskan. I de empiriska studierna som redovisas i kapitel 4 och 5 framkommer att utelämningen sprider sig i två steg. Inledningsvis etableras utelämning av de finita verbformerna i underordnade satser. Först därefter uppstår utelämning också i konstruktioner med perfekt infinitiv. Jag kommer utgå från analogisk extension som förklaringsmekanism i analysen av de bakomliggande orsakerna till spridningen av ha-bortfall i perfekt infinitiv. Se vidare avsnitt 5.3 och 6.2.
25 Kuryłowicz (1949) presenterade sex lagar som fick stort genomslag i den analogi-inriktade forskningen, men som också fick utstå mycket kritik. Senare la Mańczak (1958) fram elva tendenser. Medan Kuryłowicz utformade sina lagar introspektivt, byggde Mańczak sina resultat på statistiska metoder. I några fall överensstämmer Mańczaks tendenser med vissa av Kuryłowiczs lagar, i andra fall motsäger de varandra. För översikt se McMahon (1994:77–80) och Hock (2003).