En upplyst despoti?
Nils Matson Kiöpings diffusa beskrivning av Kina nedtecknades innan flödet av information till Europa om detta land ännu hunnit få någon större omfattning. Därför är det kanske inte så konstigt att den svenske pionjärens kunskaper var magra och fragmentariska, trots att han själv besökt det stora rikets utkanter. Ett århundrade senare var läget ett helt annat: det fanns en betydande europeisk litteratur som behandlade olika aspekter av Kina och dess kultur, och resenärerna själva vistades mycket längre bland kineserna än Kiöping gjort. Skildringarna av kejsardömet var fortfarande en smula förvirrade när det gällde att verkligen förstå den kinesiska kulturen, men på många områden var de tillräckligt fylli-ga för att ge läsarna en ordentlig bild, om också med skiftande grad av verklighetsförankring, av landet och dess invånare.
Som vi skall se i det följande var denna bild som helhet ofta mot-sägelsefull och mångfacetterad, på samma sätt som beskrivningarna av kinesernas ”nationalkaraktär” präglades av djup kluvenhet. Många av idéerna från folkkarakteristikens område återkom i skildringarna av kulturen och samhället, och ibland är det svårt att dra en tydlig gräns mellan omdömen om kulturen och påståenden om invånarnas egenska-per – en distinktion som inte tycks ha existerat för 1700-talets svenska Kinaresenärer, eller åtminstone inte hade någon större betydelse för dem när de skrev sina texter.
Ett föredöme i hushållningen
Om det fanns något i Kina som beskrevs i entydigt positiva ordalag så var det den aspekt som kanske intresserade svenskarna allra mest, näm-ligen ”hushållningen” eller ekonomin. Som framhållits tidigare var
mitten av 1700-talet en tid då många i Sverige intensivt sökte efter vä-gar att effektivisera jordbruket, modernisera hantverken och manufak-turerna och öka handeln såväl inom landet som med andra nationer. Det som fört resenärerna till Kina var ju dessutom den svenska ostindi-ehandeln, en kostsam och farlig verksamhet som uppstått på grund av att Syd- och Östasien kunde erbjuda produkter vilka européerna själva inte förmådde framställa. Det finns därför i hela situationen kring rese-skildringarnas tillkomst en respekt och beundran för Kinas (och andra asiatiska länders) jordbruk och hantverk.
I resenärernas texter blev denna beundran ofta mycket påtaglig. Framför allt var det i Reinius ekonomiska avhandling och i Ekebergs så kallade lanthushållningsberättelse som bilden av Kina som ett välmåen-de rike målavälmåen-des upp. Hos övriga författare fanns inte samma utförliga skildringar av ämnet (ibland p g a att anmärkningarna spreds ut som en mängd fragment i kronologiskt ordnade texter utan längre tematiska av-snitt), men också deras kommentarer följde Ekebergs och Reinius all-männa mönster. Hos dessa två utvecklades temat till en ren idealisering av Kina, i synnerhet när det gällde jordbruket, vilket framställdes som ett föredöme för alla andra nationer.1
Ekeberg inledde sålunda sin skrift med att förklara att Kina var unikt genom att vara helt självförsörjande, medan andra länder måste handla för att uppfylla sina behov. Klimatet var lagom, luften sund och jorden bördig – och alla naturresurser fanns i rikligt mått, från mineraler och trä till fiskar, husdjur och villebråd för jakt; ”med ett ord”, skriver Eke-berg,
man finner uti China naturens riken uti all fullkomlighet; de härligaste utsikter, belägenheter och varjehanda bekvämligheter, som varken på-fund eller konst kunnat åstadkomma, samt alla nödvändigheter till kläder och föda, utan tillförsel ifrån andra orter, när onödig överflödighet är un-dantagen.2
––––––––––––––––––––
1 Ekeberg 1757 passim, särskilt s 3–7, och Reinius 1749, s 23–25 (jfr id 1939, s 210–17). Den annars så utförlige Osbeck ägnar bara ett par sidor åt jordbruket, kanske för att Ekeberg 1757 gavs ut samtidigt med hans egen reseskildring (Osbeck 1757, s 184–85). Osbeck har dock i några kärnfulla rader sammanfattat svenskarnas föreställningar i ämnet; se cit på s 76 nedan.
Även Reinius underströk i en utförlig uppräkning att kejsardömet var välförsett med alla tänkbara naturtillgångar, och menade att folket där inte saknade något ”världsligt nöje [...] utan fast mera dagligen efter sin hedniska mening föröka sina jordiska sällheter”.3
Men landets välmåga berodde inte bara, eller kanske ens främst, på goda förutsättningar, utan också på en oerhört flitig och uppfinningsrik befolkning. Vi har tidigare stött på detta tema, och det är en idé som återkommer gång på gång i de svenska reseskildringarna; idogheten är den egenskap som mer än någon annan förknippas med kinesernas ”ka-raktär” och det drag som nämns också i de kortaste beskrivningar av fol-kets påstådda egenskaper. Som jordbrukare var de inte bara flitiga utan också mycket effektiva, driftiga och outtröttliga, enligt svenskarna. För Ekeberg utgjorde dessa egenskaper tillsammans med de goda naturför-utsättningarna grunden för kejsardömets välmåga och orsaken till att landet kunde föda så oerhört många invånare. Reinius förklarade sam-manhangen tvärtom; den stora folktätheten hade gjort att kineserna tvingats utveckla sin flit och uppfinningsrikedom.4
Det som framför allt imponerade på svenskarna var hur kineserna tycktes utnyttja varje jordbit maximalt, förutom de helt omöjliga områ-den som istället användes till gravplatser. Flera författare nämner med beundran hur varenda markplätt användes för en eller annan gröda. Till och med bergssidorna hade kineserna lyckats odla upp genom de för be-sökarna så fascinerande terrassodlingarna.5 Man noterade också med gil-lande hur invånarna anpassade sitt jordbruk efter förhålgil-landena för att öka avkastningen, oavsett hur mycket arbete det krävde i form av vatt-ning, plantering och gödsling. Särskilt anmärktes det att kineserna an-passade grödan efter jordmånen och använde en mängd olika växtslag vilka dessutom varierades efter klimatet och årstiden. Det var bra myck-––––––––––––––––––––
3 Reinius 1939, s 216; jfr id 1749, s 28, och Brelin, s 40–43.
4 Ekeberg 1757, s 5–6; id 1773, s 136–37; och Reinius 1749, s 22. Andra exempel på ki-nesernas föregivna flit och uppfinningsrikedom finns i Brelin, s 39–40 och 61–62; Ekeberg 1773, s 85; Osbeck 1758, s 13; Reinius 1939, s 215; Grill 1773, s 7–8; KVAH 1754, s 233; Torén, s 352; och Reinius 1749, s 42.
5 Brelin, s 39; Osbeck 1757, opag 7 och s 209; id 1758, s 13; Reinius 1749, s 23; och To-rén, s 353 (det maximala utnyttjandet av jorden). Om terrassodlingarna, se Ekeberg 1757, s 16–21; Reinius 1749, s 23; och Brelin, s 17 och 39.
et klokare, skrev Osbeck, att anpassa växterna till jorden istället för att försöka göra tvärtom som hemma i Sverige, ofta ett mödosamt arbete med dåligt resultat.6
Osbeck var kanske den som mest vältaligt sammanfattade denna lyc-kovision av det bördiga och välmående Kina, när han i sitt inträdestal i Kungliga Vetenskapsakademien deklarerade:
Ty grannlagare hushållning med jorden, än i Kina, lärer knappt kunna uppletas. Kinesernas samlande av ben, hår och mera, som hos oss förak-tas; deras myckna men därjämte högstlönande omak med planteringarna, äro allt uppenbara bevis på deras idoghet och makalösa böjelse för landets uppodling. Mitt råd till våra resande här i landet, skulle bliva, om jag vunno deras tillåtelse; glöm, om du vill, gina [sic] utgifter, men glöm ej det minsta av kinesens hushållning. Ty han lämpar sin konst efter natu-ren, och ändrar den efter ortens belägenhet.7
Också exotiska metoder vilka knappast kunde tillämpas hemma i Sveri-ge beskrevs med förundran, såsom de s k ”anksampanerna”, båtar med tusentals ankor som låg förankrade på floderna där uppfödare kunde livnära sina djur med strandkanternas växtlighet, näring från flodslam-met och avfall från passerande fartyg. Som ett annat exempel på kine-sernas oerhörda flit och driftighet beskrev Ekeberg hur folket, missnöjt med att långgrunda flodbottnar inte kunde utnyttjas i jordbruket, bygg-de stora flottar där bygg-de labygg-de jord och sedan planterabygg-de ris.8
Resultatet av allt arbete och alla goda idéer blev enligt svenskarna enorma skördar och en allmän ”lycksalighet”; Ekeberg nämner flera gånger att ris ger mer än hundrafaldig avkastning, och Reinius skriver lyriskt att så väl uppodlat som landet runt Kanton är ”kan knappt själva vältaligheten rätt beskriva detta lands angenämhet och behaglighet.”9
Medan uppenbarligen flera av resenärerna själva studerat jordbruket på nära håll och blivit imponerade av det, kan det inte råda något tvivel ––––––––––––––––––––
6 Osbeck 1757, s 209 (om att anpassa grödorna efter jorden), 128, 194–95, 217 och 219;
id 1758, s 13; Ekeberg 1757, s 12–16; id 1773, s 136–37; Torén, s 352–53; och Reinius
1749, s 24.
7 Osbeck 1758, s 13.
8 Ekeberg 1757, s 9 (risflottarna) och 28–30, och Osbeck 1757, s 127.
9 Ekeberg 1757, s 7 (cit), 8, 15 och 16, och Reinius 1749, s 23. Också Osbeck tyckte att de välskötta risfälten runt Kanton var en ”mycket behaglig” syn (Osbeck 1757, s 128–29).
om att de också påverkats av jesuitlitteraturen med dess skildringar av ett blomstrande Kina. Både Osbeck och Ekeberg refererade till en av epokens favorithistorier för att visa den stora betydelse jordbruket hade i Kina och det höga värde överheten satte på bönderna, nämligen anek-doten om hur kejsaren och några av hans högsta ämbetsmän varje år gav sig ut på åkrarna och egenhändigt plöjde dem i syfte att uppmuntra bönderna i deras viktiga arbete. Historien ansågs visa kejsarens faderliga omsorg om sitt folk, ett stående element i jesuiternas beskrivningar av det kinesiska samhället, men var i själva verket en feltolkning av en reli-giös ceremoni som kejsaren i sin roll som förbindelselänk mellan gudar och människor måste utföra för att landet inte skulle drabbas av miss-växt.10
Det är kanske betecknande att svenskarnas beskrivningar av hantver-kare och köpmän, grupper de hade en helt annan direktkontakt med än bönderna, var betydligt mer nyanserade och tvetydiga. Det var också ett ämne som samtliga resenärer tog upp ganska utförligt, förmodligen just på grund av att det var något alla hade erfarenheter av. Omdömena om de kinesiska hantverkarna varierade, men på vissa områden ansågs de allmänt vara överlägsna sina svenska eller europeiska kollegor. Rent ge-nerellt framhölls det att kineserna var ett händigt och flinkt folk som kunde åstadkomma mycket vackra hantverksprodukter; särskilt duktiga ansågs de vara på lyxartiklar såsom porslin, pärlemor, lackträarbeten, sköldpaddskal, elfenben och liknande. I andra avseenden ansågs de inte bättre än européerna, och på en del områden (smide och skomakeri), var de snarast underlägsna, även om Reinius förklarade det med att de-ras råvaror var undermåliga.11
Köpmännen betraktades som sluga, väl förfarna och mycket skickliga i sitt arbete, men dessutom beskrevs de ofta som påstridiga och högljud-da. Framför allt fanns det dock något annat man kritiserade såväl köp-män som hantverkare för, nämligen en benägenhet att ständigt försöka ––––––––––––––––––––
10 Ekeberg 1757, s 7, och Osbeck 1757, s 184–85. Om denna anekdots popularitet i Eu-ropa under 1700-talets första hälft se Rowbotham, s 284. Kejsarens roll och plikter skisseras i Fairbank, s 131–33.
11 Reinius 1939, s 221. Avsnitten om hantverkare och köpmän återfinns i Brelin, s 32–34; Osbeck 1757, s 146–53; Reinius 1749, s 30; id 1939, s 205–06, 218–21 och 224–32; och Torén, s 364–65.
lura sina kunder, särskilt de utländska. Risken att bli bedragen är ett tema som genomsyrar snart sagt varje sida av de svenska resenärernas skildringar av kinesiskt hantverk och handel, och många självupplevda exempel på oärligt beteende i affärer ges också.12
Inte minst är det avigsidan av hantverkarnas fingerfärdighet som här kommer i fokus, eftersom denna i sig goda egenskap gjorde dem till skickliga förfalskare, enligt svenskarna. Flera av författarna ger ett antal mycket konkreta råd om hur man kan minska risken att bli lurad att köpa odugliga varor; de berättar hur tebladen skall dofta och vilken färg de skall ha, hur sidenbalarna skall kontrolleras och hur kontrakten skall utformas för att kineserna inte skall bedra en. Det tycks som om det bland européerna i Kanton var en allmänt spridd åsikt att kineserna var opålitliga och att man alltid måste se upp för risken att bli bedragen.13
Men det är tveksamt om denna uppfattning var något som tillämpa-des enbart på kineserna. Också Javas ”vilda” invånare beskrevs någon gång som förslagna och opålitliga i handel, medan Indiens köpmän av en författare karakteriserades som världens slugaste. I ett sammanhang framhölls kinesernas skicklighet som handelsmän genom att de liknades vid de slipade judiska köpmännen, och så vidare. Samtidigt gick flera av de svenska resenärerna också till hårda angrepp (fast med en något an-norlunda vinkling) mot sina europeiska grannar holländarna, vilka ofta skildras med föga sympati som giriga och samvetslösa köpmän redo att göra allt för pengar. De anklagades inte för att vara direkt bedrägliga, men för att offra anständigheten och hedern för vinnings skull, ett om-döme som knappast var fördelaktigare än de som fälldes om de kinesis-ka köpmännen.14
––––––––––––––––––––
12 Osbeck 1757, s 104 (där förf säger att han hört att kineserna i Batavia, nuvarande Ja-karta, bidragit mycket till stadens rikedom) och 189; Brelin, s 58; Reinius 1749, s 33–38 och 42; id 1939, s 212; Torén, s 363; och Salan, s 17. Jfr Torén, s 358–62. Eftersom de två grup-perna ofta behandlades om vartannat, se även föregående not.
13 Detta gäller i synnerhet Reinius 1749, s 33–38 passim; id 1939, s 224–32 passim; och Osbeck 1757, s 146 och 155–63 passim.
14 Brelin, s 11–12 (om javanerna; övriga författare beskrev snarare javanerna som ärliga eller rentav godtrogna – se t ex Reinius 1749, s 20; id 1939, s 148; och Osbeck 1757, s 90–91); Torén, s 337 (om Indien); Salan, s 17 (jämförelsen med judarna); Osbeck 1757, s 270; id 1758, s 12; och Wallenberg, 2:20.
Trots detta är det uppenbart att den kinesiska ekonomin som helhet betraktades som ett föredöme för den svenska eftersom – med Reinius ord – ”denna nation äger så stort naturs ljus i alla nyttiga värdsliga [sic] saker, som någonsin någon europæan”. Resenärerna hade i princip ac-cepterat jesuiternas lovprisningar av jordbruket, och med vissa reserva-tioner mot opålitliga utövare också tagit till sig den positiva bilden av det kinesiska hantverket; här var västerlänningarna ingalunda överlägsna utan hade mycket att lära.15 I synen på samhällets organisation och led-ning, det andra stora temat i jesuiternas skrifter, skulle det dock visa sig att situationen var helt annorlunda.