Förekom mekanismer för ansvarsutkrävande hos aktörerna i samordningen?

Här undersöks om mekanismer för ansvarsutkrävande förekom bland samordningsaktörerna.

Då samordnaren i de flesta fallen har ansvar för samordningen, inte det konkreta arbetet, med undantag för förhandlarna, kan perspektivet att varje aktör själv ansvarar gentemot dem de representerar utifrån sitt mandat anammas. I intervjun med digitalradiosamordnaren framkom dock att det är ett reellt problem av vikt om aktörer inte uppfyller sin del av arbetet och inte kan sanktioneras för det. Då endast samordnarna har studerats i denna uppsats är det inte möjligt att uttala sig om hur ansvarsutkrävandet ser ut hos aktörerna. Det är således oklart om, och vilka, mekanismer för ansvarsutkrävande som förekommer för aktörernas representanter.

För samordnarnas del, ur perspektivet att samordnaren är en politiskt tillsatt tjänsteman, gäller dock de traditionella mekanismerna för ansvarsutkrävande mellan tjänstemän och politiker.

Att det finns mekanismer för att avsluta samordnarnas uppdrag i förtid är ALF-förhandlaren ett exempel på. I de fall andra aktörer, exempelvis om ett beslut fattas om att uppdrag ska läggas på myndigheter, blir det myndigheternas mekanismer för ansvarsutkrävande som gäller.

Slutsats

Uppsatsens syfte var att öka kunskapen om nationella samordnare som styrform genom att undersöka deras uppdrag och arbetssätt ur ett legitimitetsperspektiv med fokus på demokratisk ansvarsskyldighet och möjlighet till ansvarsutkrävande med stöd av nätverksstyrningsteori. Detta är angelägna frågor eftersom styrformen som är relativt outforskad kan uppfattas problematisk då styrsättets legitimitet ifrågasätts eftersom nätverksstyrning tenderar att försvåra möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande.

35 Först undersöktes fråga ett: Vilka legitimitetsfrämjande aspekter med avseende på demokratisk ansvarsskyldighet och möjlighet till ansvarsutkrävande betonas i forskningen om nätverksstyrning? Aspekterna som betonades i den studerande litteraturen var sammanlagt fyra, varav den första politisk meta-styrning eftersom politiskt deltagande i nätverk kan verka legitimerande. Den andra aspekten var hur ansvarsfördelningen i nätverken ser ut, eftersom nätverken inte kan vara ansvarigt i helhet, istället måste de deltagande aktörernas representanter vara ansvariga inför dem vilka de representerar. Den tredje aspekten rörde vilken kunskap och information som fanns tillgänglig om nätverksverksamheten eftersom det är en förutsättning för ansvarsutkrävande. Den fjärde aspekten framhävde behovet av att faktiska mekanismer för ansvarsutkrävande och sanktioner kopplade till nätverksaktörernas representanters mandat förekommer. Frågan besvaras efter en litteraturgenomgång av relevant forskning i slutet av teoriavsnittet och utgör en förutsättning för fråga två: Förekommer de legitimitetsfrämjande aspekter som betonas i nätverksstyrningsteori i nationella samordnares uppdrag och arbetssätt, om så är fallet, på vilka sätt? Frågan undersöks i uppsatsens analysavsnitt genom en empirisk studie av samordnarnas uppdrag och arbetssätt där de legitimitetsfrämjande aspekterna utgör grunden för analysverktyget som utarbetas och används för att besvara frågan.

Analysen visar att samtliga legitimitetsfrämjande aspekter förekommer i de sex studerande samordnarnas uppdrag och arbetssätt, men i olika utsträckning. Fyra typer av meta-styrning förekommer hos alla studerade samordnare. Det första rör beslutet eller direktivet där innehållsliga ramar för samordningsuppdraget och målet för samordningen fastställs. Hur utförligt uppdraget är varierar mellan samordnarna och det indirekta politiska deltagandet varierar därför då vissa samordnare förtydligat sina uppdrag genom tät politiskt kontakt, andra har valt att själva tolka dem. Samordnarna har också haft kontakt med politiker i form av diskussioner och samtal under uppdragets gång. Det andra gäller de ekonomiska ramarna för samordningen vilka fastställs i Regeringsbeslut, och det tredje är uppdragens tidsbegränsning.

Slutligen indikerar själva uppkomsten av samordningen meta-styrning eftersom regeringen genom samordnaren bidrar till skapandet av ett nätverk i en viss fråga och samordnaren i sig ses som en meta-styrningsfunktion. Övriga tecken på meta-styrning som återfunnits är att en av samordnarna haft ekonomiska medel att dela ut vilket kan ses som incitamentsskapande för en utveckling i en viss riktning. Flera samordnare har också uppfattat uppdraget som ideologiskt där politiska förändringar, exempelvis regeringsskiftet, påverkat uppdraget.

36 Pådrivarna skiljer sig åt här och materialet visar i deras fall inte samma ideologiska politisering.

Gällande ansvarsfördelningen i nätverket framträder en skillnad mellan samordnarens arbetsuppgift och övriga aktörers. Vad som ansvaras för skiljer sig därmed åt. I utredarnas och pådrivarnas fall har arbetsuppgiften och ansvaret varit att samordna, aktörerna har istället ansvarat för det operativa arbetet som beslutats om i samordningen. Hos förhandlarna skiljer sig dock arbetsuppgiften, att nå en överenskommelse, inte lika tydligt åt från övriga aktörers.

Däremot skiljer sig fortfarande vem nätverksdeltagarna ansvarar inför eftersom de sitter på olika mandat. Samtliga samordnare, liksom aktörerna, kan därmed uppfattas som ansvariga inför grupper utanför nätverket.

Vilken kontakt samordnarna har haft med politiker har diskuterats under punkten för meta-styrning. Gällande kontakten med aktörerna har i ett fall framhållits att vissa aktörer som borde ha kontaktats, inte kontaktades, vilket uppfattas som ett legitimitetsproblem.

Svårigheter med att nå vissa aktörer är också något som påpekats, liksom var gränsen går för vilka aktörer som anses relevanta och berörda av ett uppdrag. Detta är viktiga frågor som bör föras vidare då de påverkar legitimiteten i nätverksstyrningen. Kommunikationen mellan samordnarna och aktörerna har skett genom såväl föreläsningar, möten, debatter och konferenser. Flera samordnare har beskrivit sina uppdrag som utåtriktade och att de försökt ställa upp på så mycket som möjligt. Pådrivarna beskrivs dock ha haft fler, och olika forum, för kommunikation, interaktion, diskussion och informationsspridning med aktörerna, vilka också varit fler till antalet. Förhandlarna har främst träffat sina aktörer i möten och haft betydligt färre aktörer att samordna. Mediabevakningen av samordningsuppdragen har hos samtliga samordnare varierat under arbetets gång. Särskilt intresse har uppstått när utredningar presenterats eller aktuella samhällshändelser har belyst samordnarens fråga. Det senare gäller främst pådrivarna vilka också har haft mer kontakt med riksmedia än övriga samordnare.

Pådrivarna utmärker sig även gällande vilken återredovisning av uppdraget som förväntas då skriftliga slutrapporter har/ska skrivas. Ingen av de fyra andra samordnarna har haft något krav på återrapportering av själva arbetsprocessen. Vilket material som finns tillgängligt om samordnarnas arbete förefaller i huvudsak handla om minnesanteckningar, mötesprotokoll och möjligheten att samla in eget material genom exempelvis intervjuer eller olika typer av

37 kvantitativa studier. Information förefaller således förekomma, tillgängligheten kan dock diskuteras. Samtliga samordnare har framhållit att det uppfattas svårt att följa samordningsprocessen externt och särskilt svårt att veta vilka effekter uppdraget fått, särskilt på kort sikt. Detta tyder på ett behov av att samordningsprocesserna i sig uppfattas legitima eftersom problem med att isolera effekten av samordnarnas arbete framhålls. Rörande uppdragens effekt kan även frågan om det är ett lyckat resultat om samordningen har fungerat effektivt, eller om det är ett lyckat resultat att målet med samordningen har uppfyllts, ställas.

Gällande mekanismer för ansvarsutkrävande kan perspektivet att varje aktör själv ansvar gentemot vilka den representerar utifrån sitt mandat anammas. För respektive samordnares del gäller således de traditionella mekanismerna för ansvarsutkrävande mellan tjänstemän och politiker eftersom samordnarna är politiskt tillsatta. Om politiska beslut fattas om att lägga ut uppdrag på en myndighet blir det likaså myndighetens mekanismer för ansvarsutkrävande som gäller. Eftersom endast samordnarnas uppdrag och arbetssätt har studerats i uppsatsen är det inte möjligt att uttala sig om hur ansvarsutkrävandet ser ut hos aktörerna. Det lämnas därmed som förslag för vidare forskning. Det är således oklart och outforskat om, och i så fall vilka, sanktioner som förekommer för de deltagande aktörernas representanter.

Sammanfattningsvis återfanns således de legitimitetsfrämjande aspekterna i samordnarnas uppdrag och arbetssätt. I vilken grad styrformen kan uppfattas legitim besvaras dock inte här då endast en beskrivning av samordningsuppdraget och arbetssättet utifrån legitimitetsfrämjande aspekter har gjorts. Mycket forskning kring nationella samordnare återstår och då det framhållits att det kan vara svårt att utvärdera samordningens effekt förefaller det viktigt att fortsätta undersöka hur själva samordningsprocessen kan uppfattas legitim. En annan begränsning i denna uppsats är att det inte har varit möjligt att undersöka hur ansvarsförhållandena ser ut mellan de deltagande aktörerna och deras nätverksrepresentanter. Att studera och intervjua deltagande aktörer hade således varit önskvärt men är något som ges som förslag för vidare forskning då det av tid- och platsbrist inte varit möjligt i denna uppsats. Samordnares uppdrag och arbetssätt har här beskrivits utifrån ett legitimitetsperspektiv med avseende på demokratiskt ansvarsskyldighet och möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande hämtat från forskning om nätverksstyrningsteori. Att undersöka arbetssättet med en annan utgångspunkt skulle rimligen ge andra kriterier att utgå ifrån, liksom ett annat resultat då andra aspekter av samordnarnas uppdrag och arbetssätt skulle kunna tillvaratas och därmed vara intressant av jämförande skäl.

38 Riksrevisionen granskar för närvarande även nationella samordnares ändamålsenlighet. Deras rapport förväntas presenteras under april 2016 (Riksrevisionen.se 2015). Vad denna rapport visar, liksom vilken metod de använder för undersökning är således av stort intresse.

Nationella samordnare som styrform är ett nytt och intressant styrfenomen som används för att hantera angelägna och komplexa frågor som berör oss alla i samhället, denna uppsats har härmed gett ett litet bidrag till forskningen om styrformen.

39

Referenser

Böcker

Benz, Arthur och Papadopoulos, Yannis. 2006a. Conclusion – Actors, institutions and democratic governance: comparing across levels. I Benz, Arthur och Papadopoulos, Yannis (red.). Governance and Democracy – Comparing national, European and international experiences. New York: Routledge, 273-295.

Benz, Arthur och Papadopoulos, Yannis. 2006b. Introduction – Governance and democracy:

concepts and key issues. I Benz, Arthur och Papadopoulos, Yannis (red.). Governance and Democracy – Comparing national, European and international experiences. New York:

Routledge, 1-26.

Bevir, Mark. 2011. Governance as Theory, Practice and Dilemma. I Bevir, Mark (red.). The SAGE Handbook of Governance. London: SAGE Publications Ltd, 1-16.

Bryman, Alan. 2011. Samhällsvetenskapliga metoder. Uppl. 2:6. Stockholm: Liber AB.

Börzel, Tanja och Panke, Diana. 2007. Network Governance: Effective and Legitimate. I Sørensen, Eva och Torfing, Jacob (red.). Theories of Democratic Network Governance.

Basingstoke: Palgrave Macmillan, 153-182.

Considine, Mark och Ali Afzal, Kamran. 2011. Legitimacy. I Bevir, Mark (red.). The SAGE Handbook of Governance. London: SAGE Publications Ltd, 369-385.

Considine, Mark. 2005. Making Public Policy. Cambridge: Polity Press.

Esaiasson, Peter; Gilljam, Mikael; Oscarsson, Henrik och Wängnerud, Lena. 2007.

Metodpraktikan. Uppl. 3. Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Esmark, Anders. 2007. Democratic Accountability and Network Governance – Problems and Potentials. I Sørensen, Eva och Torfing, Jacob (red.). Theories of Democratic Network Governance. Basingstoke: Palgrave Macmillan, 274-296.

40 George, Alexander L och Bennett, Andrew. 2004. Case Studies and Theory Development in the Social Sciences. Cambridge: MIT Press.

Klijn, Erik-Hans och Edelenbos, Jurian. 2007. Meta-governacne as Network Management. I Sørensen, Eva och Torfing, Jacob (red.). Theories of Democratic Network Governance.

Basingstoke: Palgrave Macmillan, 199-214.

Knill, Christoph och Tosun, Jale. 2012. Public Policy – A New Introduction. Basingstoke:

Palgrave Macmillan.

Lynn, Laurence E. Jr. 2011. The Persistence of Hierarchy. I Bevir, Mark (red.). The SAGE Handbook of Governance. London: SAGE Publications Ltd, 218-236.

Peters, B Guy och Pierre, Jon. 2006. Governance, accountability and democratic legitimacy. I Benz, Arthur och Papadopoulos, Yannis (red.). Governance and Democracy – Comparing national, European and international experiences. New York: Routledge, 29-43.

Peters, Guy B. 2007. Virtuous and Viscous Circles in Democratic Network Governance. I Sørensen, Eva och Torfing, Jacob (red.). Theories of Democratic Network Governance.

Basingstoke: Palgrave Macmillan, 61-76.

Pierre, Jon. 2014. Regeringen styr riket? Governance-problematikens huvuddrag. I Rothstein, Bo (red.). Politik som organisation: förvaltningspolitikens grundproblem. Uppl 5. Lund:

Studentlitteratur AB, 241-259.

Sørensen, Eva och Torfing, Jacob. 2007a. Introduction Governance Network Research:

Towards a Second Generation. I Sørensen, Eva och Torfing, Jacob (red.). Theories of Democratic Network Governance. Basingstoke: Palgrave Macmillan, 1-21.

Sørensen, Eva och Torfing, Jacob. 2007b. Theoretical Approaches to Metagovernance. I Sørensen, Eva och Torfing, Jacob (red.). Theories of Democratic Network Governance.

Basingstoke: Palgrave Macmillan, 169-182.

41 Taiclet, Anne-France. 2006. Governance, expertise and competitive politics – The case of territorial development policies in France. I Benz, Arthur och Papadopoulos, Yannis (red.).

Governance and Democracy – Comparing national, European and international experiences.

New York: Routledge, 63-80.

Teorell, Jan och Svensson, Torsten. 2007. Att fråga och att svara. Malmö: Liber AB.

Artiklar, publikationer och offentligt tryck

Aarsæther, Nils; Björnå, Hilde; Fotel, Trine och Sörensen, Eva. 2009. Evaluating the

Democratic Accountability of Governance Networks: Analysing Two Nordic Megaprojects.

Local Government Studies. 35(5):577-594. DOI: 10.1080/03003930903227394

Crole-Rees, Richard. 2005. Nätverk på vems villkor? En studie av nationell samordning inom narkotika- och psykiatripolitiken. Magisteruppsats. Stockholms universitet.

Expressen. 2015. Vem samordnar samordnarna? Expressen. 1 juli.

http://www.expressen.se/ledare/vem-samordnar-samordnarna/ (Hämtad 2015-12-20)

Frebran, Rose-Marie. 2015. Slutredovisning från den nationella samordnaren för en positiv supporter- kultur och mot våld och annan brottslighet i anslutning till idrottsevenemang.

Slutrapport 2015-01-29.

Johansson, Sebastian och Malmström, Ruben. 2015. Land med lag ska byggas (eller med horisontell samverkan). En studie om nationella samordnare som styrform. Kandidatuppsats.

Göteborgs universitet. http://hdl.handle.net/2077/40637 (Hämtad 2015-12-15).

Justitiedepartementet Kommittédirektiv 2014:103. En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Kulturdepartementet Kommittédirektiv 2013:76. Branschsamordnare för digitalisering av ljudradion.

Kulturdepartementet Kommittédirektiv 2015:27. Tilläggsdirektiv till den nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism (Ju 2014.18).

Kulturdepartementet Kommittédirektiv 2015:86. Tilläggsdirektiv till den nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism (Ju 2014:18).

42 Kulturdepartementet, 2013-09-20. Uppdrag att verka som nationell samordnare för att stärka den positiva supporterkulturen och motverka idrottsrelaterad brottslighet (Ku 2013:A).

Regeringens skrivelse 2015/16:25. Riksrevisionens rapport om digitalradio.

Regeringsbeslut 1:4. 2013-05-23. Uppdrag att utbetala bidrag för utveckling av vårdvalssystem. S2013/1680/FS (delvis).

Riksrevisionen. 2015. Nationella samordnare. Riskrevisionen.se.

http://www.riksrevisionen.se/sv/GRANSKNINGAR/Planering-och-uppfoljning/Pagaende-granskningar/Pagaende-granskningar/Nationella-samordnare/ ⁽Hämtad 2015-12-22).

Sandheden, Rebecka. 2014. Hemlöshetssamordnarens (o)betydelse för det lokala

hemlöshetsarbetet. Masteruppsats. Göteborgs universitet. http://hdl.handle.net/2077/36836 (Hämtad 2015-12-15).

Socialdepartementet Kommittédirektiv 2013:104. En nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården.

Statskontoret. 2014. Nationella samordnare – statlig styrning i otraditionella former?

Stockholm: Statskontoret, Om offentlig sektor 20.

Utbildningsdepartementet. Pressmeddelande 2012-03-08. Sigbrit Franke blir ALF-förhandlare.

Intervjuer

Asplund, Kjell; Biträdare till förhandlare med uppdrag att förhandla om ett avtal mellan staten och vissa landsting om samarbete om utbildning av läkare, medicinsk forskning och

utveckling av hälso- och sjukvården. Telefonintervju 2015-12-07.

Cyrén Wormbs, Nina; Branschsamordnare för digitalradio. Intervju 2015-11-26.

Frebran, Rose-Marie; Nationell samordnare för en positiv supporterkultur och mot våld och annan brottslighet i anslutning till idrottsevenemang. Telefonintervju 2015-12-02.

Hammarbäck, Fredrik; Pressekreterare för den nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Intervju 2015-12-04.

43 Molin, Roger; Nationell vårdvalssamordnare. Intervju 2015-11-24.

Stiernstedt, Göran; Nationell samordnare för ett effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. Intervju 2015-12-09.

44