• No results found

Mötet med Kina

Förförståelse och världsuppfattning

Som framhölls redan i inledningen till denna undersökning har resenär-er en tendens att läsa sina föregångares skriftresenär-er innan de själva begresenär-er sig ut på resa, och de bygger därigenom upp en förförståelse av vad de kommer att uppleva långt innan de når fram till sitt resmål. För svensk del har det också hävdats att omvärldsbilderna rent generellt, likaväl som resenärernas Kinabild mer specifikt, i stort sett har följt mönstren från de ledande europeiska nationerna, i detta fall kanske främst Frank-rike och England.1

Vid ett närmare studium av de svenska reseskildringarna från Kina blir det ganska snart uppenbart att åtminstone det första av dessa anta-ganden är riktigt. Författarna har, om också i varierande grad, läst epo-kens berömda böcker om Kina och Ostindien, liksom de alltefter yrkes-inriktning är bevandrade i teologisk, naturhistorisk eller marin littera-tur. Särskilt påfallande är det hur ofta Du Haldes stora verk om Kina och berättelsen om Ansons världsomsegling refereras eller omnämns.2

Genom antydningar och små anekdoter framgår det också att varje fartyg på resan till Ostindien hade ett skeppsbibliotek med sig, vilket innehöll den viktigaste geografiska, ekonomiska och marina litteratu-––––––––––––––––––––

1 Holmberg har hävdat att svenskarna från 1700-talet och framåt i allmänhet har varit de stora europeiska ländernas ”epigoner” ifråga om omvärldsbilder (Holmberg 1992, s 49; jfr id 1994, s 42–45).

2 Litteraturhänvisningar förekommer genomgående fr a i Osbeck 1757 och Ekeberg 1773, men också i Torén, Brelin (några enstaka), Wallenberg, Grill 1773 och 1774 och Reinius 1749. För exempel se noterna i det följande.

ren.3 I ett sammanhang nämns ett antal på mellan 700 och 800 voly-mer, vilket ansågs vara mycket men tydligen inte helt extremt.4 I de svenska reseskildringarna nämns eller citeras sammanlagt många dussin, kanske flera hundra, titlar i olika ämnen, så det kan inte råda någon tve-kan om att många av Kinaresenärerna var väl belästa och orienterade i den europeiska litteraturen på olika områden.

Men beläsenhet betyder inte följsamhet. Säkert kom stoffet till många detaljuppgifter i svenskarnas böcker från de stora jesuitiska ver-ken eller Ansons berättelse, men ibland kritiserades uttryckligen dessa arbeten för felaktigheter eller bristfällig information. Vid ett tillfälle när Torén försöker beskriva kinesernas karaktär, särskilt de enligt hans upp-fattning dåliga sidorna därav, frågar han beskt varför ”missionärerna” (jesuiterna) inte nämnt den ”brutala lösaktighet” som är så utbredd att den blir uppenbar för alla som vistats någon längre tid i Kina. Strax före denna passage kritiseras Ansons bok för att staden Kanton där är ”avta-gen [=avbildad eller beskriven] oriktigt”. Kaptenen Ekeberg, med goda kunskaper speciellt om Kanton, klandrar också ett flertal inte närmare identifierade reseberättare för att de sprider myten att den del av staden som finns inom murarna är en ”fruntimmersstad” där kineserna håller alla sina kvinnor innestängda. Eftersom européer inte tilläts komma in-om murarna hade Ekeberg från en utsiktspost spanat in i staden och kunnat konstatera att där inte fanns fler kvinnor på gatorna än i den för utlänningar öppna förstaden.5

Främst är det kanske jesuiterna som kritiseras, och det från flera håll. Förutom Toréns lilla nålstick ovan kom det framför allt mot slutet av perioden synpunkter på missionärernas Kinaskildringar. Den erfarne kompanitjänstemannen och direktören Johan Abraham Grill menade ––––––––––––––––––––

3 Detta antagande görs också i Frängsmyr 1990, s 112. I en skildring av en ostindieresa 1804–05 som nedtecknades 1871 (!) nämns att Wallenbergs bok, som kom ut 1781, fanns i flera exemplar ombord och var mycket omtyckt; se Olle Ekström (red), ”Resan till Kanton”,

Sjöhistorisk årsbok 1961–62, s 65.

4 Gösta Hahr, ”Henrik Wilhelm Hahr d. ä. och Ostindiska kompaniet”, Forum navale 14 (1957), s 34. Enligt Hahr rör uppgiften resan med Riksens Ständer 1760–62, då den lärde och bereste C H Braad var andre superkargör (vilket kanske förklarar skeppsbibliotekets ovanliga omfång) och kommer från Göteborgska Magasinet för den 12/4 1760.

sålunda att man visste alldeles för lite om Kina bl a av det skälet att je-suiterna så ensidigt inriktat sig på missionen att de försummat vetenska-pens behov av kunskaper om Kinas natur och ekonomi. Detta var inte bara en världslig fråga, framhöll Grill med ett tidstypiskt resonemang, eftersom uppdagandet av nya kunskaper om naturen var ett minst lika värdigt sätt att förhärliga Skaparen som själva missionsarbetet.6

Ungefär samtidigt levererade prästen Wallenberg, en vass satiriker med mycket lite till övers för katoliker, den mest svidande vidräkningen med jesuiternas Kinaskildringar. I ett kapitel kallat ”En släng på jesui-terna” beskrev han hur Konfucius i missionärernas skrifter ”överträffar ej allena Mahomet utan även Moses och Paulus”, vilket i Wallenbergs ögon var orimligt.7 I en tvetydigt formulerad passage undrade prästen varför berättelserna om Kina var så översvallande positiva:

På vad grund hava jesuiterna byggt dessa molnstoder? Jag vill icke säga, på kinesernas erkännsamma kontanter; ty huru skulle smutsig egennytta verka något på deras apostoliska själar? Men på religionens ära förmodli-gen.[– – –] Jag slutar alltså, att de helige jesuitiske fäder slösat deras lov-sånger på Kina, blott för att låta ett eko av deras egna bedrifter skalla så mycket starkare kring Europa; ty mindre betydande proselyter hade ju minskat deras apostla-ära.8

Om de svenska resenärerna ofta hämtade uppgifter hos jesuiterna, så var det alltså inte alla som accepterade deras beskrivningar av Kina.

Inte heller européers uppträdande runtom i Asien passerade utan kri-tiska kommentarer. De svenska resenärerna identifierade sig som euro-péer ibland, men ofta gjorde de anmärkningar mot andra europeiska nationer utifrån sin självuppfattning som svenskar. När Grill diskutera-de bristen på kunskaper om Kina var en av hans huvudförklaringar här-till européernas ”grymma uppförande” runtom i Asien, vilket lett här-till misstänksamhet från kinesernas sida och inskränkningar i utlänningar-nas rörelsefrihet i kejsardömet. Särskilt utpekas engelsmännen som vål-lande till de långtgående kinesiska restriktionerna, ett påstående som troligen inte helt saknar samband med de engelska försöken att stoppa ––––––––––––––––––––

6 Grill 1773, s 8–9.

7 Wallenberg, 2:115–17 (cit s 115).

det svenska kompaniets handel i Ostindien under de första årens resor. Sverige och England var affärsrivaler, och kanske är det samma friktion som åsyftas i en dunkel formulering hos Torén, där det talas om att problemen med att få igång handeln i den indiska staden Surat mindre orsakats av ”Mahometaner” än av ”Christne”.9

Ändå är det holländarna som får ta emot huvuddelen av svenskarnas negativa omdömen. Genomgående framställs holländare som ett girigt folk utan skrupler eller heder, som förtrycker olyckliga ”infödingar” på Java och andra ställen. Brelin är, som så ofta annars, den mest frispråki-ge författaren och berättar att ”ehuruväl javanerna, flera än en gång bu-dit till att avskudda sig det holländska, för dem nog svåra oket, hava de dock därigenom mera förlorat, i det deras frihet är dem nu alldeles be-rövad, så att de kunna med skäl kallas holländska trälar.”10

Mer grundläggande och allmän blir kritiken mot europeisk kolonia-lism i Wallenbergs text, där författaren reflekterar över det expanderan-de Västerlanexpanderan-det. Överallt i Asien och Afrika ser man ”stora talrika folk-släkter träla i Europeiska bojor, underkuvade dels genom blodiga vapen, dels genom en barbarisk slavhandel”. Wallenberg fortsätter:

Europeerna tillrycka sig min förundran, när jag ser dem med en handfull folk kasta väldiga troner överända; men när jag däremot betraktar alla de blodiga barbarier, som sölat deras erövringar, inledes jag nästan att tänka med Rousseau, att hyfsade vetenskaper kunna göra ett folkslag mäktigare, men ingalunda bättre.11

Dessa exempel visar att de svenska resenärerna inte alltid tog för givet att europeiskt var synonymt med ”bättre”, men som vi skall se längre fram var deras skildringar av andra folk i många fall trots allt nedlåtande och/eller fördömande. Ändå är det intressant att det fanns en öppenhet, en vilja att åtminstone överväga möjligheten att de egna referensramar-na inte alltid var självklart överlägsreferensramar-na.

Det bör också framhållas, att liksom svenskarna inte var passiva, okri-tiska mottagare av jesuiternas eller Ansons skrifter, så var de inte heller omedvetna om vad som i dag skulle kallas källkritiska frågor. Flera av ––––––––––––––––––––

9 Grill 1773, s 5–7, och Torén, s 323–24.

10 Brelin, s 12; Osbeck 1757, s 270; id 1758, s 12; och Wallenberg, 2:20 och 37.

författarna vinnlägger sig, ofta i förordet, om att klarlägga hur de gått tillväga för att samla kunskaper, varifrån olika uppgifter kommer och vilka begränsningar deras egna arbeten har i omfång, ämnesval eller djup. Det är t ex vanligt att betona att man skriver endast om det man själv sett, att det som sägs i texten bara gäller Kanton (alltså en medve-ten deklaration om att det inte går att generalisera från kantonesiska förhållanden till hur det är i landet som helhet), eller att man ansträngt sig att inte beskriva sådant som är välkänt från tidigare reseskildringar.12

Tydligast framgår detta i periodens två sista skrifter (Ekeberg 1773 och Wallenberg), kanske ett tecken på att marknaden för reseskildringar börjat mättas och att författarna ansåg det nödvändigt att framhålla sina egna företräden eller förtjänster. Särskilt anmärkningsvärd är Wallen-bergs mycket klarsynta diskussion om varför olika reseskildringar gav så motstridiga uppgifter:

Orsaken till resandes olika berättelser i enahanda ämnen, härrörer icke så mycket av de särskilda tider de varit på stället, som mera av deras särskil-da sätt att föreställa sig dem. [– – –] Några hålla kineserna för det visaste, mäktigaste och sällaste bland alla folkslag. Andra åter säga Er, att de äro feghjärtade uslingar, utan seder, utan frihet, utan vetenskaper. Ingendera ljuger, så snart de tillstå, att sådan är deras mening; ty det ges skäl på bägge sidor.13

Wallenberg menar också att man måste skilja på ”naturliga” ämnen, så-som hudfärg och jordens bördighet, och ”moraliska” frågor. I de förra finns bara en riktig sida av saken (antingen är huden vit eller svart, den kan inte vara båda), medan i de senare kan verkligheten uppfattas eller tolkas på många olika sätt (beroende på perspektiv kan ett folks ”karak-tär” ses som fridsam eller krigisk) – alltså en uppdelning i objektiva och subjektiva frågor.14

Sammanfattningsvis var det en grupp resenärer med varierande själv-distans och grad av förförståelse som under några decennier i mitten av ––––––––––––––––––––

12 Osbeck 1757 (opag förord); Brelin, s 42–43, där förf hänvisar till Ekeberg 1757 i jord-bruksfrågor då han själv inte kunnat observera ämnet mer ingående; Reinius 1749, s 22; Ekeberg 1773, opag 7–8; och Wallenberg, 2:15–16.

13 Wallenberg, 2:15.

1700-talet konfronterades med Kina och dess kultur. Vad blev reaktio-nerna vid det första mötet med denna avlägsna, men uppenbarligen inte helt okända, del av världen?

I en ny värld

Det annorlunda och exotiska är själva kärnan i varje reseskildring; gen-rens hela existensberättigande ligger i att den förmedlar kunskaper och intryck från andra delar av världen än den de tilltänkta läsarna lever i. Därför är det ganska passande att prästen Torén om ankomsten till Kina skriver att ”[n]är man första gången kommer till detta landet, är det liksom man kommo i en ny värld; ty nästan all ting har annat utse-ende, än på andra ställen, därest ej klimatet pålagt en nödvändighet att likna andra.”15

Den uppgift som reseskildringarnas författare hade påtagit sig var att beskriva och kommentera denna nya värld för sina läsare. Eftersom de flesta av texterna var dagböcker eller liknande, innehöll de ofta avsnitt om just själva ankomsten till och mötet med Kina, och det var framför allt i de avsnitten som de beskrev hur Kanton och dess omgivningar fak-tiskt såg ut, hur det var att vistas i detta avlägsna land och hur de togs emot av invånarna. På nästan alla dessa punkter är de svenska resenärer-na ganska samstämmiga i siresenärer-na omdömen, även om det fanns avvikelser.

Det mest grundläggande faktum som brukade framhållas rörande Kina (och som även i vår tid ofta är det första västerlänningar tänker på när landet nämns) var dess stora folkrikedom. Vad resenärernas skild-ringar av kejsardömet ofta började med var den stora mängden männi-skor, hus och båtar längs floden upp till Kanton, en känsla av folktäthet som bara tilltog ju närmare den stora handelsstaden man kom. Till skillnad från mitten av 1800-talet, då en mer livlig framställningskonst eftersträvades av de flesta reseskildrare, var de linneanska resenärernas beskrivningar av folkmyllret inte särskilt fylliga eller målande, men själ-va faktum konstaterades av de flesta författare.16

––––––––––––––––––––

15 Torén, s 352.

16 Brelin, s 35–37; Ekeberg 1773, s 92 och 113–14; Osbeck 1757, s 124–28 (diskussion om de olika båttyperna), 132 och 172 (om Kinas folkmängd); Torén, s 352 och 354–55; Wallenberg, 2:120; Reinius 1749, s 22–23 och 41; och id 1939, s 205.

I ljuset av folkrikedomen och den idoghet som ansågs känneteckna kineserna (se nästa avsnitt) tolkades också själva landskapet längs floden. De oupphörligt nyttointresserade svenskarna studerade med fascination de bördiga, välskötta plantager som fanns överallt, till och med på bergssidorna i form av terrassodlingar, och såg dem som utslag av fol-kets ”antal och idoghet”.17 Också båtarna, sampaner och djonker, utsat-tes för kritisk granskning och bedömdes utifrån sin effektivitet och an-vändbarhet. Karakteristiskt nog var det Osbeck som mest utförligt dis-kuterade detta ämne, och han påpekade att om båtarnas konstruktion var annorlunda än i Sverige så berodde det på att de kinesiska omstän-digheterna och förutsättningarna skilde sig från de svenska.18

Andra företeelser nämndes mer för sin exotism, som de många torn av olika typer som låg utspridda i det kinesiska landskapet. Dels var det mindre vakttorn som med jämna mellanrum placerats efter floden för att hålla ordning på de många människorna som färdades där, dels var det de mycket iögonenfallande stora pagoderna som fångade resenärer-nas speciella intresse. De största pagoderna var åttakantiga torn i nio vå-ningar vilka användes som buddhistiska tempel, och framför allt det så kallade Lejontornet nära Kanton gjorde intryck på de svenska resenä-rerna.19

Väl inne i Kanton fanns det också vissa företeelser som ständigt åter-kom i reseskildringarna. Ett exempel var de kinesiska trädgårdarna, som ju var ett huvudinslag i det konstnärliga kineseri som drog genom 1700-talets Europa. Flera av författarna kommenterade fenomenet, vil-ket ibland sågs som ett uttryck för kinesernas avvikande och underliga smak men lika ofta uppskattades; Brelin talade om hur ”åtskilliga Natu-rens förmåner, med konst och flit samlade, ständigt här tjäna till ögo-nens förnöjelse”, medan Ekeberg tyckte att trädgårdarna var ”vackra” och ”nätta” trots att vid anläggandet av dem ”ingen ting blivit mindre i ––––––––––––––––––––

17 Torén, s 352 (cit); Brelin, s 17 och 39; Ekeberg 1757, s 16–21; och Reinius 1749, s 23.

18 Osbeck 1757, s 124–28; Reinius 1749, s 41; och Torén, s 354–55 och 371. Också To-rén uttrycker uppskattning över sampanerna, vilkas vrickåror ”har en skapnad artigare än man kunde förmoda av dem, som ej ha mera teori i mekaniken.” Kanske skulle sampaner t o m ”ej vara otjänliga på något ställe i Mälaren”, föreslår Torén som ständigt är på jakt efter nyttiga och användbara idéer (Torén, s 371).

akttagit, än likhet och symetrié” – det sistnämnda syftade på den (euro-peiska) klassicistiska trädgårdskonstens grundprinciper.20

Ett annat faktum som ofta nämndes var att gatorna i Kantons förstad (där handeln mellan européer och kineser ägde rum) delats upp efter branscher, så att alla porslinsaffärer låg samlade på ett ställe, teförsäljar-na på ett anteförsäljar-nat, sidenhandlarteförsäljar-na på ett tredje o s v.21 Gatornas utseende och karaktär var över huvud taget ett ämne som intresserade svenskarna, vilka beskrev dem med viss beundran. Det nämns särskilt att de var stenlagda och dessutom hölls ständigt rena, trots det stora myllret av så-väl människor som husdjur, genom att de fattiga hela tiden samlade in all ”orenlighet” för att sälja den som gödsel till bönderna.22

Ändå gällde dessa anmärkningar bara den så kallade förstaden, vilken var öppen för européerna, medan staden inom murarna var förbjudet område. Det var därför ganska naturligt att resenärerna spekulerade en hel del om hur själva Kanton såg ut och hur det skilde sig från första-den. Brelin, som i sin äventyrsberättelse regelbundet återkommer till olika folkslags svartsjuka och ovilja att låta kvinnorna umgås med gäst-ande utlänningar, kallar staden inom murarna för ”Fruntimmersstad-en”. Där inne, menar han, håller de svartsjuka kineserna sina kvinnor borta från européernas åsyn.23 Som vi sett ovan kritiserar dock Ekeberg talet om ”fruntimmersstad” som en ren myt. Osbeck tycks ha varit den ende som var tillräckligt insatt för att kunna meddela att Kanton inom murarna, liksom alla större kinesiska städer vid denna tid, bestod av en ”tartarisk” (manchuisk) och en kinesisk del.24

Uppenbarligen irriterades svenskarna av förbudet mot att vistas i själ-va Kanton, och av den begränsade rörelsefriheten över huvud taget. I det sammanhanget kommenterade de också ofta bemötandet från vanli-ga kineser när de rörde sig i förstaden och dess omgivninvanli-gar. Upprepade ––––––––––––––––––––

20 Brelin, s 28–29; Ekeberg 1773, s 130 (cit); id 1757, s 25–27 (den grundligaste behand-lingen av kinesernas trädgårdar eller ”lustgårdar”); Torén, s 356; Reinius 1749, s 41; och id 1939, s 236.

21 Brelin, s 29; Ekeberg 1773, s 117; Osbeck 1757, s 143–44; Reinius 1749, s 40; och id 1939, s 236.

22 Brelin, s 23; Reinius 1749, s 40; och Osbeck 1757, s 141.

23 Brelin, s 22 (cit), 45 och 51–53. Jfr Osbeck 1757, s 142, och Reinius 1749, s 206–07.

gånger, i synnerhet hos Osbeck som gjorde ett stort antal naturhistoris-ka promenader i området, talas om hur européer utsätts för skrinaturhistoris-kande och stenkastande gäng av ynglingar, ilskna hundar och rena överfall, rån och t o m mord. Det är inte heller bara vandringslegender med oklart ursprung som återges, utan flera resenärer berättar om egna upplevelser av vad de uppfattade som främlingsfientlighet.25

Redan i förordet till sin bok talar Osbeck om det obehagliga med den rent fysiska vistelsen i Kina. Längre fram berättar han om flera inciden-ter där stora grupper av pojkar skrikit, kastat ”orenlighet” och sten på honom, och Torén (som vistades i Kanton tillsammans med Osbeck) intygar: ”Går man längre bort i staden [än köpmansgatorna], så flyga skällsord och småstenar som yrsnö kring öronen; och vill man bese sig utom staden, bör man gå fort, ha följe och en god käpp i handen.”26

Ofta återberättades dessa episoder i samband med redogörelser för de svårigheter som hindrade kunskapstörstande svenskar från att samla in-formation om Kina. Genomgående beskrivs kineserna som oförstående inför européernas vetgirighet och som misstänksamma mot deras avsik-ter. Ibland menar resenärerna att kineserna medvetet misslett eller ljugit för dem, och folkets ovillighet att samarbeta anges någon gång som skäl för att man inte kunnat samla in så mycket fakta som man skulle ha önskat.27

Just den kritiken riktades emellertid inte bara mot kineserna utan också mot de egna landsmännen, om än i något mildare ordalag. Trots allt var de flesta av författarna anställda av Ostindiska kompaniet, och även om bolagets ledning så långt möjligt ville främja forskning kring ”hushållning” och naturvetenskap fick det inte inkräkta på prästernas eller befälets tjänstgöring. Torén nämner att han under drygt fem må-naders vistelse i Surat i Indien kunnat vara iland sammanlagt 23 dagar, ––––––––––––––––––––

25 Osbeck 1757, s 140, 201–03, 208, 210 och 252–53; Torén, s 354 och 369; och Reini-us 1939, s 297–98.

26 Torén, s 369, och Osbeck, opag 7–8 (se även föregående not).

27 Framför allt återkommer dessa teman hos Osbeck 1757, opag 7–8, s 145–46, 153, 161, 204 och 248–49, och id 1758, s 13; jfr Reinius 1939, s 219–20 och 297–98. I något mer återhållsamma ordalag beskrivs i Grill 1773, s 7–8, kinesernas ointresse för naturvetenskap, och i preses Nils Lindbloms ”Svar” på Grills inträdestal i KVA talas också om ”de svårigheter, som av kinesen läggas i vägen för de vetgirige européer” (Grill 1773, s 13).

medan Osbeck i förtäckta ordalag klagar över hur mycket bättre hytter och löner danska skeppspräster hade jämfört med de svenska.28 I syn-nerhet Reinius, som inte ens var skeppspräst utan kadett med mycket tjänstgöring, ser oförstående över- och underordnade som ett stort