Förhållandet till gällande nordiska konventioner och svenska autonoma bestämmelser och svenska autonoma bestämmelser

4.4.1 Förhållandet till de nordiska konventionerna

För vissa frågor på området för makars förmögenhetsförhållanden finns särskilda internationellt privaträttsliga bestämmelser som gäller i förhållandet mellan de nordiska länderna. Bestämmelserna har sin grund i konventionen av den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äkten-skapskonventionen), konventionen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen), konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, Köpenhamn 11.10.1977 (1977 års nordiska ramkonvention) och konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar, Köpenhamn 16.3.1932 (1932 års nordiska ramkonvention). Eftersom Island inte har tillträtt 1977 års nordiska ramkonvention tillämpas fortfarande 1932 års nordiska ramkonven-tion i förhållande till Island.

För svensk del återfinns de internordiska bestämmelserna i förord-ningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF), lagen (2015:417) om arv i internationella situationer (IAL), lagen (1977:595) om erkän-nande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (NEVL) och lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island (1932 års lag).

Sverige var redan part i de nordiska konventionerna när förord-ningen om makars förmögenhetsförhållanden antogs i juni 2016.

I förhållande till länder utanför det fördjupade samarbetet, dvs. tredje land, ska förordningen inte påverka tillämpningen av bilaterala och multilaterala konventioner som medlemsstaterna är parter i när för-ordningen antas och som gäller frågor som omfattas av förför-ordningen (artikel 62.1). Detta betyder alltså att Sverige även fortsättningsvis kommer att kunna tillämpa de internordiska bestämmelserna avse-ende frågor om makars förmögenhetsförhållanden i förhållande till Danmark, Norge och Island.

I förbindelserna mellan medlemsstaterna har förordningen där-emot företräde framför konventioner som de slutit mellan sig, om konventionerna rör frågor som regleras i förordningen (artikel 62.2).

I förhållande till Finland kommer Sverige alltså inte att kunna tilläm-pa de internordiska bestämmelserna avseende frågor om makars för-mögenhetsförhållanden. Förordningen innehåller dock ett undantag som innebär att bestämmelserna om erkännande och verkställighet i de nordiska konventionerna får tillämpas även i förhållandet mellan Sverige och Finland i den mån de föreskriver enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar än förord-ningen gör (artikel 62.3).

Vad innebär det då närmare att en fråga om makars förmögenhets-förhållanden rör förhållandet mellan Sverige och ett annat nordiskt land? Förordningen ger ingen vägledning i frågan. Klart är, enligt utredningen, att en fråga som rör två makar med uteslutande anknyt-ning till Sverige och ett annat nordiskt land, t.ex. Norge, måste anses röra förhållandet mellan Sverige och Norge. Det finns dock många situationer där makarna får anses ha anknytning till fler än ett annat nordiskt land. Makarna kan t.ex. vara svenska medborgare men ha hemvist i Norge och egendom i Finland. De kan vidare vara svenska medborgare men ha hemvist i två olika andra nordiska länder. Frågan till vilket annat nordiskt land frågan förhåller sig kan i dessa situatio-ner vara svår att avgöra.

Med hänsyn till den mängd olika situationer som kan förekomma anser utredningen att det inte är möjligt att generellt försöka fastställa riktlinjer för hur domstolarna bör bedöma en viss frågas förhållande till ett annat nordiskt land. Det får i stället bli upp till domstolarna att i varje enskilt fall avgöra denna fråga.

I kapitel 10 följer en närmare redogörelse av effekterna av artikel 62 i förhållande till de enskilda bestämmelserna i NÄF, IAL, NEVL och 1932 års lag samt utredningens överväganden och förslag i anledning av dessa effekter.

4.4.2 Förhållandet till svenska autonoma bestämmelser Internationell behörighet

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö-genhetsförhållanden reglerar när medlemsstaternas domstolar är

be-ners förmögenhetsförhållanden (internationell behörighet). Genom förordningarna regleras frågan om internationell behörighet uttöm-mande. Det innebär att det inte finns något utrymme för svenska autonoma bestämmelser om internationell behörighet avseende de frågor som faller inom förordningarnas tillämpningsområden.

Som framgått ovan kommer de internordiska bestämmelserna om internationell behörighet att kunna fortsätta tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge men inte till Finland (se vidare kapitel 10).

Tillämplig lag

Bestämmelserna om tillämplig lag i förordningarna om makars re-spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden är univer-sellt tillämpliga, dvs. den lag som anges i förordningarna ska tilläm-pas oavsett om det är en medlemsstats lag eller inte. Förordningarna ersätter i stort sett svenska autonona bestämmelser om tillämplig lag i frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhets-förhållanden.

Som framgått ovan kommer de internordiska bestämmelserna om tillämplig lag att kunna fortsätta tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge men inte till Finland (se vidare kapitel 10).

Erkännande och verkställighet

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållan-den gäller domar som har meddelats i andra medlemsstater som är bundna av förordningarna.

I förhållande till Danmark, Island och Norge kommer Sverige att kunna fortsätta tillämpa de internordiska bestämmelserna om erkän-nande och verkställighet. Med stöd av det nordiska undantaget i för-ordningen om makars förmögenhetsförhållanden kommer Sverige att kunna tillämpa dessa bestämmelser även i förhållande till Finland i den utsträckning som de föreskriver enklare och snabbare förfaran-den för erkännande och verkställighet av domar än förordningen gör (se vidare kapitel 10).

Erkännande och verkställighet av domar som inte omfattas av för-ordningarna och där inte heller de internordiska bestämmelserna om

erkännande och verkställighet är tillämpliga kommer även fortsätt-ningsvis att regleras av svenska autonoma bestämmelser (se vidare kapitel 12).

4.5 Förhållandet till arvs- respektive