Något naturligt överskott levererades icke av den ryska spann-målsodlingen. Under den sista förkrigsperioden med forcerad spannmålsexport och industriellt uppsving sjönk i själva verket brödkonsumtionen per huvud. Den var på 70-talet 19 pud, år 1897 14. Det var alltså bondebefolkningen som i huvudsak fick bära bördan av industrialiseringen.
På landsbygden förelåg en kronisk överbefolkning och lev-nadsstandarden var utomordentligt låg. Enligt en rysk beräk-ning för tiden omkring 1900 (Pollock, s. 8) hade Rysslands bondebefolkning i sin utgiftsbudget ett deficit om mer än en miljard rubel, varav blott ungefär hälften kunde täckas genom arbetslön och annat arbete utanför lantbruket. "Det fattas bondeklassen för att bli mätt y2 miljard rubel om året. Där-för äro de fattigare skikten av befolkningen hänvisade till kroniskt hungrande. Under de år, då skörden utfaller bra, är landsbygdens folk mätt, under dåliga år däremot förvandlas den kroniska undernäringen i akut hungersnöd." För att den ryska befolkningen skulle ha ätit sig lika mätt som den tyska hade den vid genomsnittligt skördeutfall icke blott måst för-bruka hela skörden utan dessutom i stället för att exportera spannmål behövt införa brödspannmål till 10—25 proc. av skörden.
Per huvud kommo år 1910 i kilogram (Pollock, s. 9 ) : I Tyskland I Ryssland Vete 82.5 96
Råg 139.3 128 Potatis 565.8 218
Den jordbrukande befolkningens eländiga läge berodde på flera faktorer: brist på jord, hänsynslös skatte- och arrende-politik och den otroligt låga lantbrukstekniken. För täckandet av bondebefolkningens jordbehov hade behövts 190 miljoner desjatiner, medan det blott stod 140 miljoner till förfogande.
24
Vad jordbrukstekniken beträffar sammanfattar Pollock (s. 10) läget sålunda: boskapsskötsel med stallutfodring och odling av foderväxter kände man knappast, utrustningen med verktyg och maskiner var alldeles otillräcklig, konstgödsel användes blott på de stora godsen, mångenstädes voro träplogar och hac-kor med träegg i bruk och avkastningen var i motsvarande mån låg. Genomsnittsavkastningen av spannmål utgjorde för åren 1905—14 pr hektar i quintaler (cirka 1 dubbelcentner) :
Tyskland Europeiska Ryssland 20.1 6.6 17.0 7.3 19.6 8.1 19.7 7.5 136 72
Enligt en flerstädes återgiven uppgift skulle levnadsstandar-den på levnadsstandar-den ryska landsbyglevnadsstandar-den ställa sig så usel, att en genom-snittlig rysk bondes årsbudget, d. v. s. summan av hans beräk-nade utgifter eller inkomster ungefärligen motsvarade vad en genomsnittlig engelsk industriarbetare lägger ut om året för whisky och 61.
I vissa hänseenden markerade den Stolypinska agrarrefor-men av 1906 en förbättring i dessa förhållanden. Stolypins lag-stiftning bestod i huvudsak i följande. Bönderna fingo det lät-tare att utlösa sig ur mirens förband; omvandlingen av andel i allmänningsjord till privat besittning blev tillåten, den en-skilde jordbrukaren fick rätt att i syfte att grunda individuella hushåll sälja sin andel i allmänningen och utskilja sig ur mi-ren. Särskilt begagnades detta av industriarbetande andels-ägare i byjorden. På grundval av dessa lagar gåvo agrarban-kerna kredit till de bönder som ville övertaga jord såsom privat egendom. Enligt visserligen icke alldeles fullständiga uppgif-ter hade från reformens början till 1914 2 miljoner bondebruk gjort anspråk på att överföra sina jordandelar i privat ägo och
Vete . Råg ..
Korn . Havre Potatis
25 ytterligare 2 miljoner jordbruk hade slutgiltigt avskilts ur sam-fälligheten (Jugoiv, s. 13). Enligt uppgift ur annan källa hade reformperioden fram till 1916 medfört, att adelsmän och andra godsägare frånsålt 7,2 miljoner har, varav bönderna förvärvat 6,i och resten uppköpts av en ny jordägarklass av köpmän och bolag. (Ilildebrand, art. i Tiden 1931.)
Det bestrides icke, att denna agrarreform medförde en höj-ning av det ryska jordbruket och att alla konsumtionssiffror efter den Stolypinska reformen visat en stigande tendens. Sam-tidigt innebar den emellertid en vittgående social omskiktning.
Jordegendomen började koncentreras i händerna på de välbär-gade bybönderna, medan stora grupper av bondebefolkningen proletariserades. Under tiden 1908—1915 hade 1,2 miljoner bondegårdar blivit sålda och deras innehavare fyllde stats-proletariatets leder eller arbetade som lönarbetare på godsen och de stora bondgårdarna (Jugow, s. 14).
Den progressiva tendensen gjorde sig märkbar bl. a. i den starka tillväxten av jordbrukskooperationen. Mellan 1900 och 1905 hade blott 641 kooperativa sammanslutningar bildats, un-der perioden 1906—1913 kommo däremot 8,600 kooperativa företag till stånd (Pollock, s. 11).
Även industriarbetarnas läge var eländigt, t. o. m. under hög-konjunktur mycket dåligt. Genomsnittslönen för arbetare i Petersburg utgjorde enligt officiella källor år 1905 ungefär 25
—30 rubel i månaden. För hela Europeiska Ryssland beräkna-des genomsnittslönen till blott 200 rubel. Enligt ryska beräk-ningar återgivna hos Pollock, s. 16, ha de ryska industriarbe-tarnas löner under tiden 1901—1910 stigit ungefär 18 proc, livsmedlen däremot under samma tidrymd med 37,G proc, så att reallönen sålunda trots 1905 års revolution och högkonjunk-turen väsentligt försämrats. Prokopowitch avslutar sina under-sökningar angående levnadsstandarden för genomsnittsarbeta-ren i Petersburg sålunda: han har ingen familj, mer än 80 proc. av förtjänsten förbrukas på uppehållandet av den fysiska
26
existensen, han hyr in sig i en vrå med en yta som föga över-stiger sängplatsen, han livnär sig av avfall och bär andras be-gagnade kläder.
Några fackliga organisationer funnos icke före revolutionen 1905. Den koalitionsfrihet som då erövrades avlägsnades åter under den följande reaktionsperioden och fackföreningarna blevo åter illegala. Från 1912 fanns visserligen en arbetarför-säkring men icke tillnärmelsevis att jämföra med den tyska.
Den ryska industriarbetarklassen var alltså avstängd från legal självhjälp och i saknad av något avsevärt stöd genom social-politiska åtgärder.
Ryssland, på tröskeln till världskriget, tecknas av Dobb (s. 71 o. 78) sålunda: Ett halvindustriellt land som lever på främ-mande kapital och personal, som saknar de moderna industri-metodernas disciplin, med en del av sitt proletariat utbildad och politiskt utvecklad men liten till omfång och resten av sina arbetare till hälften bönder och med låg effektivitet; ett land rikt på råvaror, fattigt i utrustning, teknik och arbetskraft.
Ryssland med sina halvfeodala rester existerande sida vid sida med tjugonde århundradets företag var byggt på en farlig in-stabilitet av klasskrafter, som dess härskande klass var mindre kunnig i att kontrollera än dess grannar i Västeuropa.
Kom så kriget. I Ryssland som annorstädes medförde det betydande ekonomisk omvälvning och nyorganisation. Den föga stabila ryska folkhushållningen råkade snart fullständigt ur jämvikten. Synnerligen hårt drabbades först och främst lant-bruket genom rekvisitionen av hästar och inkallandet under fa-norna av arbetskraften. Mot slutet av 1914 voro 6,5 miljoner inkallade, mot slutet av 1917 hade armén absorberat 15 miljo-ner. Över en tredjedel av den manliga befolkningens
yrkesut-27