• No results found

Förorten som arena och motbild

In document Helt, rent och snyggt (Page 43-49)

Redan innan miljonprojektet var avslutat skapades en ganska negativ bild av de nya fjärrsamhällena i media. Mycket av kritiken som kom i början var i själva verket riktad mot det moderniseringsprojekt som hade spårat ur i och med miljonprojektet. De nya förorterna användes därför som slagträ i en politisk och ideologisk debatt.82 Per-Markku Ristilammi redogör i sin bok Rosengård och den svarta poesin för hur detta ursprungsläge i debatten har färgat av sig på den offentliga bilden av ”förorten”. Reportage och tidningsartiklar genomsyrades och gör det till stor del fortfarande av olika grundläggande teman, teman som var bestämda på förhand. ”Den lilla människans” sårbarhet kontrasterad i den hårda, omänskliga betongen, ”den gamla människan” stretandes i snålblåsten, kommersialismens tomhet osv.83 Dessa fotografier i tidningar och forskarrapporter följer vad vi kan kalla en viss diskurs eller paradigm. Det innebär att fotograferna har velat förmedla en bild av ”förorten” som inte bara består av det som bilden innehåller, utan genom associationer och koder också en föreställning om vad ”förorten” egentligen innebär. Detta kallar Stuart Hall för ”a

constructionist approach to representation:

81 Malcolm X i Popoola (1997) s 22 82

The concept of dominant representational paradigm indicates that this photographic approach offers a certain vision of the people and events that it documents, a construction which rests on how they were represented by the choices of both the photographers and the press. Like all forms of photographic representation it is not simply a ”record” of a given moment, for it cannot be innocent of the values and ethics of those who worked within it. As the previous chapter made clear, we are concerned here with a constructionist approach to representation.84

Eftersom invånarna på grund av sin marginaliserade situation inte har kraft nog att motsäga denna offentliga bild och de flesta som inte bor där aldrig har något ärende dit, så blir förorten lätt offer för medias schablonbilder, möjliga att fylla ut med allt mer målande beskrivningar. I Arnstberg så citeras journalisterna R Jakbo och A Palmes cyniska betraktelse över denna ”förortspoesi”:

Någonstans i Sverige, ingen vet riktigt var, finns en speciell förort. Där faller förortsregnet över förortsgängen. Där möter förortsflickan förortspojken. Förortsbussen stryker omkring och förortsfyllot möter förortsrockslusken. Förortsatmosfären är förortsgrå och alla invånare känner förortstristess.85

Dessa schabloner av förorten bekräftar den ”annorlundahet” som förorten ständigt får symbolisera. Ristilammi beskriver de stadier av annorlundahet förorten har fått gå igenom:

Förorterna beskrivs ofta som annorlunda gentemot det övriga samhället. På 1960-talet var förorterna annorlunda genom att vara den modernitetens spjutspets som man kunde nå genom geografisk förflyttning, en modern annorlundahet. På 1970-talet blev förorterna till

en social annorlundahet. Det var här samhällets underpriviligierade bodde. Nu på 1990-

talet håller förorterna alltmer på att förvandlas till en etnisk annorlundahet. Icke-svenskarna bor i förorterna.86 83 Risilammi (1994) s 35 84 Hall (1997) s 76 85 Arnstberg red (1997) s 55 86

I dagens medialiserade samhälle är det ofta via medierna vi skapar oss en uppfattning om platser och skeenden som ligger utanför vår egen upplevda verklighet. Därför har medias bild av ett bostadsområde en oerhörd genomslagskraft både när det gäller det egna identitetsskapandet och en eventuell stigmatisering. Att bo i de stämplade områdena blir per definition att ständigt befinna sig i ett område som används som en motpol till en önskvärd normalitet.87 Det går i kontakter med utomstående inte att undvika frågan om varför man bor kvar där eller varför man hamnade där. Detta ständiga ursäktande kan till slut leda till strategier för att undvika ”upptäckt”. Man använder en annan postadress eller områdesbeteckning för att undvika stigmatisering.

Den stigmatiserande bilden av förorten har dock inte bara varit medias verk. Under de första socialt turbulenta åren kom också en rad nya yrkeskårer att befästa sin position och nödvändighet på förortens sociala arena. En kader av nyutbildade socionomer, fritidspedagoger, lärare och föreningslivsföreträdare kämpade också för tolkningsföreträde av den uppkomna situationen. Ibland så sammanföll medias och dessa yrkesgruppers intresse av att visa katastrofbilder av förorten, speciellt när det gällde att kräva mer resurser. En liknande situation har vi idag då det satsas miljarder på dessa områden genom t ex EU-projekt och ”nationella exemplet”. Det finns många aktörer, akademiker, tjänstemän, socionomer och andra som projektledes är med och delar på pengarna. Framtiden får utvisa hur mycket av resurserna som lyckades sippra ned till bostadsområdet och hur mycket som stannade inom byråkratin.

I motsats till allt detta problematiserande av förorten så finns också en bild av de verkliga möjligheterna denna arkitektoriskt och socialt unika miljö erbjuder. Att vara marginaliserad betyder inte endast att vara åsidosatt utan också att befinna sig längst ut i samhällets frontlinje. Den pionjäranda som infann sig hos många som flyttade ut till de nya fjärrsamhällena återfinns fortfarande bland alla de yrkesgrupper som är verksamma i ”förorten”. I marginalen så märks nämligen samhällsförändringar tydligast. Med sin ålders-, klass- och inkomststruktur så blir de till ytterst känsliga indikatorer på strömningar i samhället. Ristilammi noterar denna ”anda” i Rosengård där många yrkesverksamma inom området just ser sig själva som en slags ”spjutspets” när det gäller att ta fram funktionella metoder inom sitt arbete.88 I Arnstberg så vidareutvecklar han denna tes och jämför ”förorten”

87 Ristilammi i Arnstberg red (1997) s 76 88

med datorns interface. Förorten utgör gränssnittet mot den sociala staten. Där kan staten omforma sig själv och testa nya arbetssätt. Samtidigt så får ökad arbetslöshet och andra försämringar ett mycket större genomslag i ”förorten” och de kan tjäna som socioekonomiska seismografer.89

De boende måste naturligtvis förhålla sig till de bilder och till den stigmatisering eller problematisering förorten sammankopplas med. De har inte lyxen att enbart identifiera sig med det kvarter eller det område de bor i, utan måste utåt ta ställning till den ryggsäck av projektioner som ålagts dem. Detta yttre tryck kan enligt Arnstberg tillsammans med de sociala spänningar som eventuellt finns leda till en polarisering mellan två olika kulturer eller förhållningssätt till samhället; medkultur och motkultur.90 Denna dikotomi är naturligtvis en akademisk konstruktion och en grovt förenklad bild av ett kollektivt identitetsskapande, men ändå tänkvärd. Medkulturen kännetecknas av ett perifert deltagande och acceptans av de rådande samhällsstrukturerna, medan motkulturen får stå för en grupp som inte erkänner det politiska systemets överhöghet och definierar sina egna spelregler. För den senare gruppen står samhället för något statiskt och oförändligt som genom sin frånvaro saknar legitimitet i ”förorten”. Med sina egna normer och värderingar så bildar motkulturen ett alternativt miniatyrsamhälle och därmed också möjliga karriärvägar (inom miniatyrsamhället) för de som inte är välkomna i majoritetssamhället. En utveckling av parallella samhällen för marginaliserade grupper ses naturligtvis inte som positivt ur ett svenskt enhetsstatligt perspektiv, men har framförts av en del debattörer, t ex Rojas91 som en möjlig verklighet om inte något görs för att integrera dessa grupper i samhällsekonomin.

Majoritetssamhällets förklaringsmodeller för den bristande ekonomiska och sociala integrationen av ”förorten” har pendlat under årens lopp och sammanfaller med det för stunden rådande ”annorlundaperspektivet” (se ovan). När fjärrsamhällena byggdes så gavs statsplaneringens fågelperspektiv och absurda funktionalism skulden för sociala problem i ”förorten”. Det skulle vara omöjligt för människor att vistas i denna orgie av betong utan att ta psykiskt skada av det. Under 1970-talet så pekade man på omöjligheten att få en stabil social grund med så många vinddrivna individer och en hög genomströmning i området. Underklassen hade flyttats ut från centrum och mötte inte en stabil boendegemenskap utan

89 Arnstberg (1997) s 76

90 Arnstberg (1997) s 42 91

mestadels andra nyinflyttade från landsorten och invandrare som inte heller hade ett socialt nätverk i området. Idag anser vissa att det är den ”utländska kulturen” som är det största hindret för integration då den skapar så oändligt många ”kulturkrockar” i vardagslivet att ”förorten” naturligtvis inte kan bli av med sina sociala problem. Lite förenklat har orsaken pendlat från miljö till arv, från betong till etnicitet.

Det intressanta är att det finns människor som bott i dessa områden sedan de byggdes utan att ta skada av annat än den offentliga stigmatiseringen boendet har medfört. Dessutom så borde invandrarargumenten blekna av tidens tand då de flesta ”invandrargrupperna” är inne på sin andra eller tredje generation i Sverige. Vi måste söka andra förklaringar till de sociala problem som trots allt finns i förorterna men som kanske inte är genererade där, utan snarare manifesterade. Är det överhuvudtaget möjligt att på allvar avfärda symptom på sociala problem som etniska strategier istället för att sätta dessa i samband med den ekonomiska situation många marginaliserade hushåll befinner sig i? För att titta närmare på dessa orsakssamband har jag valt att tänka bort de senaste 70 åren av välfärdsbygge och granska nyfattigdomen.

Nyfattigdom

De allra flesta bostadsområden som statistiskt har mycket låg eller extremt låg inkomst byggdes under miljonprojektet. Andelen socialbidragstagare där ligger runt 50% och upp till nästan 100% av hushållen. Detta beror på flera faktorer. Andelen ungdomar är väldigt hög i dessa områden, förtidspensionärer och arbetslösa likaså. Av de arbetslösa har väldigt få haft någon anknytning alls till arbetsmarknaden vilket gör att de är hänvisade till socialbidrag istället för A-kassa. Samtidigt har klyftorna mellan de hushåll med lägst inkomst och alla andra hushåll ökat under 1985-1993, medan klyftorna inom gruppen ”alla andra” minskat eller legat stabilt. Det finns också en samstämmighet (75%) mellan bostadsområden som hade lägst inkomst 1985 och de som hade det 1993. Vi kan alltså skönja framväxten av permanent fattiga grupper som bor i permanent fattiga områden.92

Sociologen Björn Halleröd gav 1991 ut en studie av fattigdom i Sverige. Han definierar fattigdom som ett normativt begrepp i den mening att vi måste fastslå en normal- eller i alla fall en minimistandard i ekonomiska termer för att klassa någon som fattig. Fattigdom måste

92

alltså relateras till det samhälle som granskas och kan endast bli ett absolut begrepp om vi låter kriterierna för fattigdom vara samma över tid, oberoende av sociala och historiska förhållanden.93 Utifrån detta går han vidare och fastslår att en befintlig socialpolitik i ett välfärdssamhället måste ha som främsta uppgift att hjälpa de sämst ställda, de fattiga. Då denna grupp ständigt måste omdefinieras så måste också en kontinuerlig debatt om fattigdom och dess uttrycksformer föras. Välfärdsstaten får inte stelna till och byråkratisera sitt skyddsnät, då grupper som är behövande kanske går miste om den hjälp de tillfälligt behöver och därmed också riskera en permanent marginalisering. Redan 1911 klagar riksdagsmannen H Isberg på ett byråkratiserande av skyddsnätet i Malmö:

Men i Malmö får vi alltjämt nöja oss med ett system, som är så godt som alldeles främmande för att den fattige har några andliga behof, som låter den öppna fattigvården så godt som uteslutande bestå i att utdela penningar efter tillsynsmännens noggranna undersökningar, som är totalt främmande för den förebyggande fattigvården, som saknar nästan hvarje personligt drag.94

En strukturell marginalisering innebär inte bara att inkomstnivåerna hålls på en låg nivå, utan också att möjligheten till att påverka sin egen situation minskar. Utanförskap, vanmakt och socioekonomisk inlåsning blir till kännetecken för nyfattigdom, utöver resursbrist. Denna utveckling är högst allvarlig då den påverkar den demokratiska utvecklingen i marginaliserade områden. Vi kan redan se att röstandet vid allmänna val i ”förorten” är hälften så stort som riksgenomsnittet. Denna strukturella marginalisering med utanförskap och som kännetecken börjar också få mätbara ekonomiska konsekvenser. Förutom det personliga lidandet marginaliseringen orsakar kan vi också lägga till ökade kostnader för samhället.

I sin studie av området Herrgården i Malmö så har Popoola visat att trångboddheten i området är i paritet med 1960-talets. Detta börjar redan få allvarliga konsekvenser. Ohälsotalen ökar markant och barnen får större svårigheter att klara av sin skolgång. Den hårt pressade psykosociala miljön kombineras med en frustration av att inte genom den egna ekonomiska bärkraften kunna åtgärda situationen. Detta är embryot för en ny generation marginaliserade individer, då chansen till vidarestudier minskar. Samtidigt har den uppväxande generationen

93 Halleröd (1991) s 195

94

fått en djupt rotad misstänksamhet och alienation gentemot majoritetssamhället.95 En motkultur (se ovan) med avståndstagande från majoritetssamhällets regler kan enligt Rojas lätt etablera sig:

Det handlar inte om normlöshet i vanlig bemärkelse, utan ofta om en mycket realistisk bedömning av de möjligheter som de etablerade normerna och institutionerna faktiskt erbjuder dem. De har sett sina föräldrar gå under i arbetslöshetens, bidragsberoendets och sysslolöshetens labyrint.96

Fattigdomen och vanmakten genererar ökade kostnader för samhället och de begränsade allmänna resurserna används till att bekämpa symptomen istället för orsakerna. Ökade resurser till skolorna motverkar inte psykisk stress och trötthet till följd av trångboddhet. Ständig kontakt med och ökande arbetsbelastning för social- och miljöförvaltningens tjänstemän ändrar inte på den strukturella arbetslösheten. Fler poliser och större fängelser ökar inte karriärmöjligheterna för marginaliserade ungdomar. Dessa ”förorter” måste istället snarast inkorporeras i det gemensamma folkhemmets tankestruktur och få samma chans till socioekonomisk utveckling som tas för självklar för samhällets alla andra medborgare.

In document Helt, rent och snyggt (Page 43-49)