Här följer en relativt omfattande analys av en central text i kursen. Det är vår tolkning, en av många möjliga tolkningar. Vi har gjort den för att visa på textens möjligheter i en undervisning som vill tematisera de sto- ra livsfrågorna. Den ska inte uppfattas som normerande utan som ett ex- empel på en möjlig läsning. Vi menar också att denna analys är nödvän- dig som bakgrund till kapitlet om studenternas reception av samma text. Den är i någon mån att betrakta som en pedagogiskt riktad textanalys men lyfter framför allt fram romanens livsfrågetematik såsom den speglas i huvudpersonens liv och tankar.
Låt oss göra ytterligare ett påpekande. Den tolkning och analys av romanen som nu följer är något som görs för läsaren av denna text. Det är alltså en efterkonstruktion. Däremot är analysen i huvudsak obekant för studenterna i undervisningsprocessen. Möjligen kan man säga att de kommer i kontakt med delar av vår tolkning i de samtal vi har om ro- manen.
Romanen i kursen
Margareta Strömstedts roman Församlingen under jorden är en berät- telse om en pojke i en småländsk bruksort på 50-talet. Gunnar, som poj- ken heter, träder läsaren till mötes som en modern förlorad son, vars upplevelser under några sensommarveckor blir till ett stycke realistisk- psykologisk utvecklingshistoria. Romanen har en ganska enkel episo- disk komposition. Scenerna avlöser varandra och alltid är Gunnar med som den som upplever, iakttar och förmedlar. Han är bokens centrala gestalt, en 16-årig pojke som konfronteras med människor, händelser och frågor om religion, sexualitet, arbete och världsproblem som Kore- akrig och atombombshot.
Gunnar är tredje barnet i en syskonskara på fyra. Två äldre syskon är studenter i Lund och lillasystern har följt med mor och far i ett tillfälligt flyttlass till en grannförsamling. Fadern är frikyrkopredikant och mo- dern nervklen och sängliggande för det mesta. Familjen tvingas att un- der ett halvårs tid lämna sitt svårt förfallna hus. Det ska renoveras och pojken vill absolut bo kvar i det övergivna huset medan reparationerna pågår. På den punkten är han fullständigt omedgörlig. ”Jag stannar här”, säger han. ”Jag flyttar absolut inte med. Jag vill bo här ensam.” (För-
samlingen under jorden, Pocketutgåvan 1992, s 12)
Pojken får som han vill. Det bestäms att han ska fortsätta sitt som- mararbete på trätoffelfabriken fyra dagar i veckan och därtill ska han studera matematik på Hermods. Matematiken är ett bekymmer för poj- ken och fadern har bestämt att han ska stå över ett år, läsa upp sig, lära sig arbeta och ”tjäna lite”. Därefter är han mogen för realexamen. Men det egentliga skälet till att han vill stanna kvar i huset är att han tänker pröva frihetens gränser och, kanske framförallt, låta sig omslutas av den klassiska musikens konserter som han älskar att lyssna på. Varje kväll och natt letar han på radion fram musikstycken, som för honom in i and- ra världar. Han deklarerar att han ”inte kan leva utan musik” (s 80) och att ”musiken väcker honom och hans egna bilder och känslor. Men mu- siken är inte bilder och känslor. Musiken är fri och den gör fri.” (s 117) Musiken är pojkens nära bundsförvant som följer honom genom hela romanen. Den är förknippad med dramatiska händelser i hans sensom- marliv och genom musiken upprättar han relationer till andra männi- skor. Den är kort sagt betydelsefull på alla plan för Gunnar. Men vi kan också följa hur hans förhållande till musiken förändras och fördjupas och det har att göra med de insikter han efterhand får om sig själv och
om sin natur. Dessa kunskaper hjälper musiken till att lyfta fram. Vi ska återkomma till detta.
Ja, ungefär så skulle det yttre händelseförloppet i romanen Försam-
lingen under jorden kunna beskrivas. En sådan läsning av berättelsen är
fullt möjlig. Den kan göra halt där och förstå texten som en realistisk skildring av en tonårings tankar och funderingar inramade av livet och människorna i ett litet samhälle på landsbygden. Men nu valde vi inte Strömstedts roman med avsikten att bädda för en läsning i den riktning- en. Vi hade andra tankar.
Kursen Den meningssökande och lekande människan vill bl a ut- veckla studenternas kunskap om att och hur människan söker efter me- ning i tillvaron i olika tider, i olika åldrar och i olika sociala skikt. Den ska också ge studenterna insikter i att såväl religiösa som profana texter kan gestalta olika livsfrågor och att dessa kan tolkas. Att utveckla be- redskapen för och förmågan att tolka olika existentiella fenomen och frågor är ett av kursens viktigaste mål. Vi hade arbetat oss fram till ett kunskapsläge som var ett resultat bl a av att studenterna skrivit om och diskuterat egna livsfrågor. De hade också läst och tänkt kring en sam- ling texter som krävde en tolkande läsning och bearbetning. Sannolikt är livsfrågebegreppet vid den här tidpunkten ändå ganska dunkelt och obearbetat för många studenter. En viss ovana och osäkerhet vid att dis- kutera och föra in livsfrågor i utbildningen gör sig påmind. Studenterna påpekar det själva och många av dem är ganska tystlåtna och tillbaka- dragna i samtal och diskussioner. Men den fragmentariserade förståelse av livsfrågekomplexet som många av studenterna visade upp efter läs- ning och diskussion behövde nu bearbetas vidare. Det kunde ske genom att föra in en text, dvs kunskapsläget krävde en text, som arbetade med existentiella frågor på ett öppet sätt men samtidigt så att studenterna kunde utmanas till tolkning. Vi behövde en text som gjorde läsaren ny- fiken och inbjöd till tolkningsarbete. Därför sökte vi en text som litterärt gestaltade olika livsfrågor. Vi trodde oss finna den i Margareta Ström- stedts roman Församlingen under jorden. ( För en vidare diskussion om litteraturläsning i olika kunskapskontexter se t ex Linnér- Malmgren 1986, Malmgren, 1986, Malmgren-Nilsson 1993)
Om synvinkel och berättarståndpunkt
Romanen har en till synes enkel konstruktion. Gunnar, genom vars syn- vinkel läsaren följer händelseförloppet i romanen, konfronteras med olika människor och situationer. Det är i Gunnars perspektiv som sce- nerna avlöser varandra. Så är romanen uppbyggd. Det är genom Gun- nars ögon vi stiftar bekantskap med ett rikt persongalleri, deras tankar, våndor och beslut. Han möter den unga nyinflyttade lärarinnan, som han dras till och känner en obestämd frändskap med, ”som om de var av samma art”.(s 66) Han söker sig till kantorn som uppmuntrar hans mu- sikintresse och låter honom följa med på konserter i Växjö, samme kantor som inleder ett förhållande med lärarinnan och därmed, i Gun- nars egen föreställningsvärld, blir pojkens konkurrent om hennes gunst. Han beundrar den fromme och tystlåtne farbror Moberg, som troget och villigt tjänat disponenten i många år i fabriken, men när orättfärdighet och arbetarförtryck hotar, lika naturligt låter sin brinnande och farliga vrede tala solidaritetens språk. Det är en rad mycket nyanserat tecknade personer som träder läsaren till mötes i romanen. Personer som fångar livssituationer, vilka ger uttryck för en polarisering mellan olika tolk- ningar av religionens innebörd, som representerar olika hållningar till makten och som ser och tolkar livets mening på olika sätt.
Nu är emellertid Gunnars synvinkel inte allenarådande i berättar- strukturen. Den är inte konsekvent genomförd. Läsaren förstår att det inte hela tiden är en tonårings tankar och känslor inför omvärlden som återges. Det finns en kompletterande röst. Gunnar omtalas i romanen i tredje person, han kallas ”pojken” och det finns en berättarröst som ofta går in i synvinkelskildringen och vet mer än pojken Gunnar.
Ofta verkar hon skyddslös och oerfaren som ett litet barn, och hennes tysta tillgivenhet är envis och pockande som ett barns, men när hon snörper på munnen och fnyser lite lätt åt något opassande skämt blir hon lik sin mor och tjugo år äldre. Hon hör till dem som omärkligt glider över från liten flicka till tant, utan att våga passera de bråddjup en ung kvinna måste se ner i och sen svinga sig över av egen kraft. (s 88)
Så står det i en passage om den fula flickan Rakel, som efterhängset för- söker trösta Gunnar. Det är knappast pojkens tankar, snarare en förkla-
ring till de känslor pojken har för flickan. Vi hör här en berättarröst som vet mer än Gunnar. Och den rösten hörs ofta i romanen.
Det finns med andra ord i romanen ett dubbelt berättarperspektiv. Gunnars synvinkel interfolieras och samarbetar med en berättarstånd- punkt som uttrycks genom berättarrösten, men man kan knappast säga att romanens huvudsynvinkel sammanfaller med berättarståndpunkten. Tvärtom ses händelser, personer och scener både genom Gunnars ögon och upplevelser och genom berättarens mera analytiska kommentarer och perspektiverande kunskap. Det är Gunnar som upplever och reage- rar på de olika personernas handlingar och ord, dvs genom honom får vi som läsare bilder av de övriga aktörerna i romanen. Men det är berätta- ren som slutligen ramar in både Gunnar och de andra. Vi hör två röster som inte är identiska. Den ena är omedelbar, nära, upplevande, direkt och känslosam - det är Gunnars. Den andra är distanserad, analytisk, förmedlande, kommenterande, förklarande och har kontroll över det to- tala skeendet - det är berättarens. Samtidigt får man inte tro att berätta- ren är lika med författaren Margareta Strömstedt eller att Gunnar skulle ha en absolut motsvarighet i verkligheten. (Om begrepp som synvinkel, berättarperspektiv, se t ex Björck 1953, Lewan-Thavenius 1985, Malm- gren 1986)
Romanen som barndomsskildring
Församlingen under jorden, Margareta Strömstedts andra vuxenroman
(1990), behandlar precis som den första, Julstädningen och döden från 1984, författarinnans småländska uppväxtmiljö. Framställningen i För-
samlingen under jorden bygger på den yngre broderns dagböcker som
han skrev fram till självmordet vid 27 års ålder. Förhållandet antyder att vår roman på många sätt har drag av den dokumentära skildringen, samtidigt som den är fiktion och fingerad verklighet.
Barndomen kommer hela tiden tillbaka, men paradoxen är att vi sam- tidigt har lämnat den bakom oss och aldrig kan nå den. Vi kan famla efter den, dra oss till minnes, fantisera, och i bästa fall därmed lära något om oss själva.
Så skriver psykoanalytikern Clarence Crafoord i inledningen till sin bok
författares verk. Crafoord menar att de berättelser om barndomen som författare lämnar ifrån sig knappast i alla delar är sanna skildringar eller återgivningar av hur det en gång var, hur det en gång hände eller hur repliken en gång verkligen föll. Så är det naturligtvis inte. Men, säger Crafoord, i allmänhet är den berättelse som författaren diktar om sin barndom en sammansmältning av faktiska minnen från barndomen, av författarens bild av sig själv som människa och vuxen och av sin syn på barnet inom sig själv vid den tidpunkt då berättelsen/texten koncipieras. I vårt fall byggs romanen Församlingen under jorden dels på en broders dagboksdokumentation, som i sin tur är minnen och valda fragment av en verklighet, dels på författarens faktiska minnesbilder från en barn- dom som hon bl a delat med sin yngre broder samt på, som Crafoord menar, den bild av det egna inneboende barnet (brodern) författaren har vid tidpunkten då hon skriver sin berättelse. Samtidigt är det säkert så, att författaren till romanen, som andra författtare, skriver för att söka och pröva förklaringar till livets gåtfullheter, skriver för att förstå det hon en gång var med om och erfor. En god portion frodig fabulerings- glädje i skildringen av människor, händelser och tidsmiljöer ingår na- turligtvis också.
Gunnar - berättelsens huvudperson
Vi har redan nämnt att Gunnar är romanens centralgestalt. Han bär upp en tydlig synvinkelskildring och genom hans ögon träder personer och skeenden levande fram för läsaren. Gunnar är berättelsens aktiva och skapande subjekt. Det är han som reagerar inåt och utåt mot olika ob- jekt, mot personer och händelser. Men han är inte ensamt subjekt i be- rättelsen. Det finns flera andra. Att följa Gunnar är att som läsare vandra mellan olika existentiella frågor, mellan olika livsfrågestationer och prövade livsmönster. Strömstedts roman, texten om pojken Gunnar, er- bjuder möjligheter för läsaren att betrakta och möta livsfrågorna i litte- rär gestaltning. Men det är också så att texten är tänkt in i ett givet kun- skapssammanhang, in i en pedagogisk kontext, som utvecklats i kursen och nu framförallt karakteriseras av det undervisningsarbete som lagts ner fram till den förestående romanläsningen. I bästa fall finns det nu förväntningar i studentgruppen inför läsningen av Strömstedts roman och, skulle man kunna säga, i just den kunskapskontexten, i vilken stu- denterna håller på att undersöka livsfrågornas art och aktualitet, ska
Församlingen under jorden gå in och verka. Där ska den användas och
göra nytta om man så vill. Romanen och läsningen av den får på det sättet en dubbel pedagogisk uppgift genom att dels utgöra stoff för stu- denternas fortsatta tolkningsarbete, dels fördjupa deras förståelse av oli- ka livsfrågor.
Ännu en textteoretisk utvikning kan vara på sin plats. En berättelse, brukar man säga, rör sig.( Se Lagerroth 1976, 1980) En episk text, en roman t ex, ger inte bara en bild av ett stycke verklighet. Den är och ut- trycker en process, en rörelse. Eller riktigare ett system i rörelse. Man kan i vårt fall avläsa den på åtminstone två sätt: dels den mycket tydliga rörelse som består av de olika handlingar som romanen berättar om, i det här fallet Gunnars och de andra personernas handlingar, dels ut- vecklingen av romanens intrig som vi snuddat vid, Gunnars upplevelser och olika möten under en kort period av hans 16-åriga liv. Nu kan man säga att Gunnar också har en inre rörelse. Han är inbegripen i ett eller flera projekt som utvecklas i romanen. ”Projekt” står då för Gunnars verksamhet i romanen, hans förflyttningar mellan olika handlingar, ställningstaganden, utsagor och reaktioner. (Thavenius 1993)
Gunnar blir på det sättet berättelsens subjekt i rörelse mellan posi- tioner i de projekt han driver i romanen. Han uppträder på olika scener mer eller mindre tydlig för läsaren, som får inblickar i hans tankar och reaktioner, dvs i hans inre liv. Låt oss titta närmare på Gunnars projekt och låt oss se efter vilka livsfrågor han möter och själv formulerar.
Gunnars frigörelseprojekt
På många sätt framstår Gunnar som en tillvarons främling. Han iakttar världen och verkligheten utan att riktigt vara säker på vad den visar och bjuder honom. Åtminstone framträder inte världen på ett entydigt sätt för honom. Den är dubbel, kluven och Gunnar befinner sig ständigt i ett tillvarons spänningsfält där orienteringspunkterna förflyttar sig, är i oavbruten rörelse. Gunnar verkar uppleva livet och vardagen som en pendling mellan ytterligheter, mellan sorg och glädje, kärlek och hat, befrielse och bundenhet, ångest och tillförsikt och slutligen mellan den individuella friheten och det kollektiva ansvaret.
Gunnar är inbegripen i ett frigörelseprojekt, ett projekt som bl a handlar om integritet och önskan att frigöra sig från föräldratrycket. Gunnar har knappast något entydigt eller enkelt förhållande till sina för-
äldrar. Till modern är han bunden med starka band. Då han följer henne till bussen inför familjens avfärd till grannkommunen tar modern sonen i sina armar och ger honom en ”hård och krävande kyss”. (s 16) Den uttrycker ”alla de häftiga okontrollerade känslorna, som hon alltid bar på”. (s 16) Inför detta rop på hjälp och medkänsla inser Gunnar att han kanske ohjälpligt och för gott är bunden till sin mamma:
Pojken kunde alltid tydligt känna igen ångesten i hennes ögon. Han visste hur hon hade det. Alltför väl visste han det. Men det var hans skamliga hemlighet. Han delade den med mamman. Men inte med pappan. Det svåraste var medlidandet som han kände med henne. Det fyllde honom och gjorde väskan allt tyngre. Han hade länge hållit på och förnekat henne men inte lyckats. Plötsligt hade han förstått att hennes liv gick rakt igenom hans. Han hade blivit fruktansvärt rädd. (s 17)
Förhållandet till fadern är mera komplext och vi återkommer utförligare till det längre fram i anslutning till diskussionen om Gunnars förhållan- de till religionen och Gud. Här kan dock sägas att medan Gunnar i mo- dern ser en representant för kaos och oordning, men ändå någon han känner närhet och själsfrändskap med, ser han i pappan en representant för ordningen, men också en vuxen människa värd respekt, kärlek och tillgivenhet. Lika mycket som Gunnar söker pappans erkänsla och god- kännande, lika mycket förundrar han sig över pappans förnuftsstyrda lugn som inte lämnar stort utrymme för nyckfulla känslor och infall. Pappan har en dubbel karaktär av sträng och krävande fadersgestalt och av varm, accepterande och tillåtande vuxen:
Om pappan vore hård och okänslig i sin kontroll vore det lättare. Då skulle han utmana pojkens egen rätt att värja sitt liv och ge honom redskap att stå emot i trots och hat. Men pappan har kärleksfulla ögon som speglar hans oro och bekymmer för pojken, och de där ögonen förföljer honom vart han än går. (s 135)
För Gunnar innebär pappans dubbelhet att ”det blir som ett kaos i med- vetandet.” (s 135) Så är mamman kaos, oförnuft, skörhet och skriket i tillvaron, medan pappan ger kaos och osäkerhet genom sina dubbla budskap till pojken.
I denna sammansatta föräldrarelation finns möjligen ett grundläg- gande skäl till Gunnars strävan efter självständighet och integritet. Han
söker sin frihet och han är stundtals aggressivt mån om sin integritet. När den är hotad blir han orolig och ångesten gör sig påmind. Ett sådant tillfälle är då den obeslutsamma och ångestfyllda modern har svårt för att komma iväg med bussen inför den stundande husreparationen:
Pojken hade gått omkring hela veckan i ett rus av otålighet som rörde sig farligt nära ångesten, den som han alltid smittades av när mam- man laddade upp sin egen. Men glädjen över friheten som skulle bli hans för så lång tid sköt upp som en rosenhäck till skydd. -Äntligen! (s 15)
När så slutligen flyttbilen rullar iväg står Gunnar länge kvar ute på vä- gen och tittar efter den. Det regnar och han ”låter regndropparna lång- samt blöta igenom skjorttyget tills det blir som hud mot hud över brös- tet. Det känns som en del av friheten.” (s 22) Nu kan ingen längre gräla på honom för att han bär sig konstigt åt, ”han är fri att göra precis vad han har lust till!” (s 23) Gunnar vill inte bli kontrollerad av vare sig för- äldrar eller någon annan, han vill vara fri att ”börja från början utan att vara fången i föreställningar som någon annan planterat in i en”. (s 23f) Det är en frihetskänsla och glädje som kommer och går. Ibland är den intensivt närvarande, ibland är den hotad. Den kan ha ett enkelt innehåll som då han går omkring i huset och gör sig hemmastadd där eller då han känner att han har möjlighet att ”vrida och vända som han vill på dyg- nets timmar”. (s 84) Bland annat i detta närmast fysiska oberoende lig- ger det fantastiska med hans nya frihet. Han känner sig rik och oberoen- de:
Han känner att han nu är mitt inne i friheten. Och friheten ger honom tillåtelse att äta precis vad som helst och när som helst utan att bli ut- satt för några kontrollerande ögon från pappan eller mamman eller syskonen.
- Vad gör du i skafferiet?
Friheten erbjuder honom att ta strömmingarna som de ligger, ta dem i handen direkt och stoppa dem i munnen just nu. Om han vill. Och det vill han. (s 38)