Risker som de utsatta mötte i städerna på 1800-talet och på 1500-talet liksom i antikens Rom är ge- nomgående samma som idag: dåliga bostäder med bristande underhåll och oklara ägandeförhållanden liksom sämre hälsa och förkortad livslängd jämfört med de välbärgade. Företeelser som alienation och förkrympta sociala nätverk, som annars förknippas med den moderna staden, fanns redan i Rom bland de nyinflyttade.

På 1800-talet ”på Södermalm i Stockholm bodde arbetare tätt samman i enrumslägenheter som var bygg- da och avsedda för enstaka hyresgäster. De hygieniska förhållandena var vidriga. Dödligheten var dubbelt så hög som bland invånarna i borgerliga stadsdelar.” Trångboddheten gjorde att barnen vistades utan tillsyn på gårdar och gator (Stråth 2012 s. 427 ff.). I början av 1900-talet låg arbetarstadsdelarna i utkanten av städerna med fastigheter med oklara ägandeförhållanden. Först under mellankrigstiden räknade stads- planekontoren även områden med arbetare som delar av städerna. Möllevången i Malmö var ett undantag som ett exempel på tidig stadsplanerad arbetarstadsdel. I slutet av 1800-talet byggdes också Folkets hus och parker. Folkparken i Malmö var landets första 1892 med dansbanor och servering. På detta sätt blev arbetarklassen synlig i städerna som dittills hade präglats av den borgerliga offentligheten (Stråth 2012 s. 599 ff.).

Det antika Rom växte på ett naturligt sätt utanför murarna liksom medeltida städer. Från 1500-talet finns uppgifter om ökad segregation mellan de rika och fattiga. De rika bodde i centrum, ju närmare katedralen och torget, desto finare ansågs det vara och desto dyrare tomter. När man byggde hus på höjden, kunde de mindre bemedlade få bostäder i källare och på vindar. Utanför stadsmurarna växte det fram förstäder med dåliga, provisoriska bostäder som var sämre än innerstadens hyreshus och som de sämst betalda lönearbetarna var hänvisade till. Det mest karakteristiska var att samhällets övre skikt helt saknades i dessa omfattande områden (Geremek 1991 s. 82 ff.; Kamen 2000 s. 180).

Även i miljonstaden Rom var förhållandena hårda för de fattiga. Segregation i den bemärkelse som präglat städerna sedan 1500-talet förekom dock inte. Även om det fanns beryktade områden som Suburra, som de välbärgade10 liksom ordningsvakterna undvek, var det vanligt att befolkningen i många områden var

socioekonomiskt blandad. De rika bodde i stora lägenheter längre ner i huset, och de fattiga längst upp. Uppskattningsvis bodde ca tre fjärdedelar av Roms en miljon invånare i hyreshus med fyra till fem våning- ar (Yavetz 1958 s. 504). De var byggda av tegel och betong utom de översta våningarna som oftast var av trä. De mindre bemedlade hyrde på obestämd tid och kunde vräkas när som helst medan de välbärgade hade bestämda hyrestider. Det fanns ingen hyreskontroll och inga offentliga hyresvärdar. Jurister kom själva från de högre klasserna och ägnade sig åt hyrestvister för boende från samma klass (Whittaker 1991; van der Bergh 2003 s. 444 ff). Fastighetsägarna kunde anlita särskilda värdar som samlade in hyrorna och hade uppsikt över hyresgästerna. På det sättet slapp ägarna direkt kontakt med hyresgästerna (Yavetz 1958 s. 516). Trångboddheten var enorm. Det har beräknats att i Rom under första århundradet e.Kr. bodde 741 personer per hektar jämfört med 50 i Londons storstad och 37 i Berlin under åren 2007-2010. Den mest tättbebyggda innerstaden i Europa är Paris med drygt 200 invånare per hektar (Hubbard 2005 s. 423 not 49; Berlin.de 2014).

För de trångbodda fattiga i Rom var hyran en stor utgift i deras ekonomi. Bränder var vanliga på grund av kolfat och facklor och för att trä användes som byggnadsmaterial. I tättbebyggda hyreskaserner spreds sjukdomar. Husen kunde kollapsa eftersom ägarna inte brydde sig om byggnadsreglerna; bland annat bygg des husen på en för liten grund i förhållande till höjden (van der Bergh 2003 s. 449 ff.). Vid katastrofer som bränder eller översvämningar då de fattiga förlorade sina bostäder fanns ingen hjälp för dem förrän från kejsar Augustus tid då han började investera i nya byggnader (Yavetz 1958 s. 516). Boende i städerna under antiken hade kortare livstid än boende på landet vilket anses vara tecken på att levnadsvillkoren i städerna var betydligt hårdare med bristande sociala nätverk (Morley 2006 s. 33-36). Ett sätt att förstärka de boendes identitet med staden var Augustus reform att dela Roms 14 regioner i 265 mindre kvarter och förse dem med lokala ämbetsmän (Isager 1991).

10 Caesar bodde en tid i Suburra liksom en del andra aristokrater (s.k. populares) som ville vinna de fattiga grup- pernas politiska sympati (Yavetz 1958 s. 505-506; Montgomery 1985 s. 202).

Figur 4.4. Ruiner efter ett romerskt höghus vid Capitolium från 100-talet e.Kr. Foto: T. Nieminen Kristofersson.

Bad och andra nöjen

I Rom hade alla gratis inträde till de kejserliga baden. De fungerade inte bara som badhus som kunde erbjuda varma bad åt de frysande fattiga på vintern och svalka under heta sommardagar för dem som inte hade villor ute på landet. Där fanns också gymnastiksalar, affärer, restauranger, bibliotek och konst. Dessa enorma anläggningar (de största mellan 11 och 13 hektar) var rikt dekorerade med marmor och höga valv. Baden gav tillträde till estetiska upplevelser som annars var förbehållen de rika. Makthavarna byggde också stora kapplöpningsbanor och amfiteatrar, inte så olika vår tids arenor. De stora spelen och hästkapplöp- ningarna på dessa anläggningar var öppna för alla, och kunde i supportergrupperna erbjuda en anknytning till en social identitet. Även om invånarna var medvetna om att kejsaren bekostade både baden och spelen var dessa förmåner också socialt stabiliserande faktorer (Carcopino 1984 s. 254 ff.; Ingemark 2013). Den stabiliserande effekten kunde dock hotas när de olika supportergrupperna i samband med spelen råkade i slagsmål på samma sätt som fotbollssupportrar idag. Dessa slagsmål kunde ibland leda till större upplopp (Hubbard 2005 s. 422).

I dokument Att laga revor i samhällsväven : om social utsatthet och sociala risker i den postindustriella staden (sidor 41-43)