Enligt Mats ligger förutsättningarna bland annat i stödet från Folkhälsoenheten och att projektet X kan vara relativt fria i arbetet, så länge de levererar vad de ska. Hindren handlar främst om byråkratiska konstigheter, att det kan ta stopp
”uppifrån”. De har däremot inga problem med attityder. Ibland uppstår ekonomiska hinder där dagens ekonomiska kris inte gjort saken bättre.
”Ekonomiska krisen har inte gjort saken bättre. När man sparkar lärare och inte
har råd att ta in vikarier är det såklart svårt att satsa på fortbildning. Men det är ju inget som vi kan göra så mycket åt.” Mats talar om att det även finns mer akuta
problem, här och nu, som måste prioriteras före genomförandet av projektet på skolan.
Rektor Marie anser att de främsta förutsättningarna var att alla lärare fick samma uppstart, att alla var delaktiga och detta inte var något som man kunde välja bort. Utbildningen genomfördes under trevliga former och Marie anser att de
provocerande frågeställningarna och värderingsövningarna sammansvetsade kollegorna. Hon menar att dramapedagogen i projektet bidrog till att utbildningen
blev lustfylld och trots att ämnet kan upplevas som känsligt uteblev väldigt negativa reaktioner från personalen.
Andra förutsättningar som Marie framhåller är att ämnet är schemalagt, att det finns en arbetsgrupp samt att de har stöd från projektet. Hon menar att gruppen måste ha ny input för att inte endast någons bild av hur det ska vara stärks och dessutom är dramapedagogen både kunnig och omtyckt. De måste sätta av tid och prioritera arbetet genom att ordna vikarie eller omfördela resurser. Marie menar att det är en organisationsfråga och att det alltid kostar. Det handlar om att prioritera för alla medarbetare.
Ett hinder, som rektor Marie tveksamt nämner, är de pedagoger som inte anser sig vara utbildade att jobba med dessa frågor och som känner sig obekväma att göra det på det sättet. De kan gärna ta upp mycket samlevnadsfrågor, men undviker eventuellt diskussionerna om sex i högre grad.
Marie anser också att undervisningen kan vara relativt fast då kursplanerna styr upplägget. Oavsett vad kursplanen säger anser Marie att man ska möta barnen där de befinner sig. Med det menar hon att om frågor om exempelvis homosexualitet kommer upp tidigare än när den beräknade undervisningen om temat skulle äga rum bör man bemöta detta i stället för att helt hålla sig till planerna. Lärarna måste kunna vara flexibla och känna av om gruppen behöver mer av vissa frågor.
”Livskunskap kring kränkningar behöver ju inte upphöra för att man tagit upp det
i tre veckor.” Rektorn har sett att balansen mellan kursplanen och att vara flexibel
har kunnat vara stressande för vissa lärare. Marie menar dock att fördelen med att ha kursplanen är säkerställandet av att man går igenom alla bitarna och den tänkta metoden.
Förutsättningarna som lärarna framhåller är att ledningen står bakom deras arbete med projektet. De hade mycket tid med dramapedagogen i början, det avsätts fortfarande mycket tid och dessutom har de sin arbetsgrupp. Detta för att hålla ämnet och projektet vid liv. Enligt lärarna har arbetsgruppen inom livskunskapen och projektet skapat material till varje arbetslag där de andra lärarna kan hitta anvisat material. Det finns färdigt material att hämta för de som känner sig osäkra. Materialet ska förnyas men det finns där och tanken är att ingen ska ”komma undan”.
Som hinder nämner Lina och Maja att det finns olika lärartyper med olika
engagemang och att alla arbetslag inte är överens om hur man ska göra och att alla kanske inte genomför undervisningen lika grundligt. Samtidigt understryker de att deras sätt förstås inte är rätt för alla och att olika faktorer kan ha betydelse för hur man genomför undervisningen.
LärarnaLina och Maja menar att vissa lärarlag är lite haltande i ämnet och att det är stor skillnad på de som sitter i projektets arbetsgrupp på skolan. De sitter dock där av en anledning - de tycker det är intressant och spännande från början, vilket de inte anser att man kan begära av ett helt kollegium att vara. Det kan dock bli ett hinder när lärare inte vågar och inte tror att vissa frågor fungerar. Kanske undviker de då att ta upp dem när de i själva verket skulle ha blivit mycket bra. Lärarna säger att man måste våga släppa kontrollen över vad som komma skall i
klassrummet. Eleverna märker snabbt om de kan genera någon lärare och då gör de det. Om de däremot är avslappnade, vilket både Lina och Maja känner att de är, kan eleverna säga vad som helst utan att chocka dem.
Eleverna är oftast angelägna om att närvara vid lektionerna och det finns inga direkta läxor i ämnet. ”Eleverna kanske får läsa någon artikel om vi läst någon på
lektionen. Men oftast missar de inga lektioner. Det viktiga är ju dynamiken och diskussionen i gruppen.” (lärarna)
Allmänhetens och föräldrarnas syn på sex - och samlevnadsundervisningen
Mats framhåller att man måste placera saker i sitt sammanhang. Föräldrar och andra som blivit upprörda över att man pratar om analsex i skolan kan ha tolkat detta helt utanför sitt sammanhang. Han menar att frågan om varför man tar upp detta måste klargöras. Om man vill ha en likvärdig sex - och
samlevnadsundervisning för alla får man räkna med att ett antal män kommer att ha sex med män och då behöver man prata om olika former av sex. ”Folk får lätt
bilden och tror att ”säger man att man kan göra en sak så är ungarna där och testar det på en gång.” Detta, menar Mats, är en vanlig föreställning som är
meningslös.
”Samtidigt som man vet att just den här typen av informationen är ju jätteviktig. Man måste sätta dessa frågor i ett perspektiv så att folk förstår varför, det missar man ofta. Det handlar också om mediasensationslystnad. Står det analsex på framsidan så köper man ju tidningen.”
(Mats, projektet X)
Mats anser att det finns en bild av att föräldrarna i stadsdelen skulle vara mer motståndare till ämnet än andra, vilket inte alls är hans uppfattning och att det bara handlar om föreställningar.
Rektorn har inte varit engagerad i debatten om skolans sex - och
samlevnadsundervisning och menar att det alltid funnits argument som baseras på att inte ”väcka den björn som sover”. Marie upplever att reaktionerna var starkare i stadsdelen för några år sedan och hon känner inte till någon förälder som
motsätter sig undervisningen.
Marie berättar att skolan hade tema kärlek för något år sedan. Modersmålsläraren hade reagerat på temat som hon inte trodde skulle fungera med föräldrarna. Något arbetslag bjöd då in föräldrarna och det var någon enstaka förälder som reagerade på ämnet. Enligt Marie bemötte pedagogerna detta genom att tala om att kärleken de skulle diskutera inkluderade så mycket mer; kärlek till livet, känslor, kärlek till sitt hemland och att sex bara är en liten del. Marie tror att vissa föräldrar kan vara oroliga för att barnen diskuterar sex på grund av en rädsla för att tappa kontrollen över sina barn.
I de utvärderingar som skolan haft har rektorn sett att eleverna tycker mycket om ämnet. Det är inte ett ämne som eleverna skolkar ifrån. Livskunskap är
obligatoriskt men inte betygsgrundande och rektorn har en tanke att man ska koppla det aktuella temat till kunskapen i andra ämnen. Som exempel tar hon upp hur eleverna kan koppla respekt till SO och demokrati och att man, med fantasins hjälp, kan fortsätta på liknande sätt.
Enligt lärarna har någon förälder varit orolig för att de i skolan skulle visa film. Lärarna tolkade detta som att föräldern menade någon slags porr, vilket
naturligtvis inte var fallet. I stället har de informerat föräldrarna om att de ska prata om puberteten och Lina och Maja tror att det är många som tycker att det är
skönt att de tar upp det. ”Annars är det bara att ta fram kursplanen och visa att
det ingår i biologin, vi måste göra detta.” Det har dock inte varit något problem
med föräldrarna.
Gällande den aktuella debatten kan Lina förstå om föräldrar reagerar på vad ungdomarna berättar om vad de pratat om i klassen. Samtidigt säger hon också; ”även om det är bra att föräldrarna är engagerade bör de ta reda på hela bilden
innan de börjar protestera.”
Sammanfattning och analys
De förutsättningar som skolpersonalen främst talar om är att ämnet blivit prioriterat och fått en annan tyngd i undervisningen. Livskunskap finns på schemat och det finns material för alla lärare att ta del av. Rektor och lärare är även överens om att ett hinder kan vara att vissa lärare fortfarande känner sig mindre bekväma i ämnet och kanske inte kommer överens inom sina arbetslag. Mats nämner stödet från folkhälsoenheten som en god förutsättning för arbetet och attityderna projektet X kan arbeta relativt fritt. Som hinder har han inte stött på några negativa attityder kring ämnet, snarare handlar det i så fall om brist på resurser eller administrativt krångel.
Varken projektet X eller skolpersonalen har stött på några högljudda protester från föräldrar angående undervisningen i ämnet. Mats anser att det finns en förväntad bild av att föräldrar i området skulle vara motståndare till innehållet i
livskunskapen men att så inte är fallet. Gällande den debatt som fördes efter skolfronts program om RFSU säger Mats att det handlar om att sätta in ämnet i sitt sammanhang. Om målet är att ha en likvärdig sex – och
samlevnadsundervisning för alla bör man bredda innehållet. Mats menar vidare att det finns en uppfattning om att ungdomar skulle prova allt de får höra talas om, vilket inte är fallet.
Att ämnet fått en annan status med stöd från ledning och schemaläggning är en skillnad från 1994-års läroplan då ämnet blev luddigt och var beroende av skolans engagemang. Därför har undervisningen i sex – och samlevnad kunnat se olika ut från kommun till kommun och skolorna emellan. (Nilsson 2008)
Gällande den allmänna debatten om sex och samlevnad i skolan bemöter både lärare och projektet X kritiken från konservativa håll. Som tidigare forskning visat finns både tendenser till en öppnare syn på olika former av sexualitet, samtidigt som heteronormativa uttalanden och attityder återkommer. (Forsberg 2005) Ur ett queerteoretiskt perspektiv bygger ”normalitet” på att det finns en motsats, det vill säga något avvikande. (Ambjörnsson 2006) Ska skolan ha ett inkluderande perspektiv med en likvärdig sex – och samlevnadsundervisning torde alltså Mats ståndpunkt vara relevant. För att komma bort från uppdelningen mellan normalt och avvikande har skolan möjlighet att ha ett inkluderande perspektiv där olika sexuella läggningar och preferenser får plats. Risken finns att eleverna annars kan känna sig exkluderade och onormala i ett heteronormativt klimat där sex och relationer antas handla om de mellan tjejer och killar.
I Brunetter och blondiner tar författaren upp tjejernas skillnad i attityder på att vara brunett och blondin. Som brunett, alltså tjej med utländsk bakgrund, bör du ”hålla på dig” och vara respektabel jämfört med blondiner som har ett större handlingsutrymme att agera sexuellt. Det finns andra förhållningsramar för de tjejer som förväntas vänta med sex till äktenskapet. (Forsberg 2007) Det kan vara utifrån den utgångspunkten Mats talar om att folk har vissa uppfattningar om att föräldrarna i stadsdelen skulle vara motståndare till sex – och
samlevnadsundervisning. Varken skolpersonalen i området eller projektet X:s erfarenhet överensstämde dock med detta.