Detta avsnitt visar utvecklingen på arbetsmarknaden vad gäller sysselsättning, arbetslöshet, frånvaro, medelarbetstid m.m.
En viktig källa för data om arbetsmarknaden är Arbetskraftsundersökningen (AKU), en urvalsundersökning omfattande 22 000 personer, som Statistiska centralbyrån (SCB) publicerar en gång per månad. Mätperioden är en vecka och samtliga årets veckor undersöks. Arbetsför ålder är enligt nya principer fr.o.m. hösten 2007 15–74 år (se faktaruta nedan), men i detta avsnitt redovisas åldrarna 16–64 år. I den nedanstående bilden – som avser november 2007 – tillämpas dock de nya principerna för redovisningen av sysselsättning och arbetslöshet för åldrarna 16–64 år.
Fler arbetslösa och fler sysselsatta med ny redovisningsprincip
Från och med oktober 2007 genomfördes en anpassning av AKU till ILO:s 2 rekommendationer. De viktigaste förändringarna är att heltidsstuderande som söker arbete räknas som arbetslösa, samt att redovisningen avser ålders-gruppen 15–74 år i stället för 16–64 år. Med de nya definitionerna blir framför allt arbetslöshetstalen väsentligt högre, men även antalet sysselsatta och antalet personer i arbetskraften stiger. Arbetslösheten uppgick t.ex. i januari–oktober 2007 till 6,3 procent (gällande åldrarna 16–64 år) med den nya definitionen i stället för 4,7 procent. För att erhålla historiskt jämförbara siffror redovisas emellertid AKU i detta avsnitt enligt de reviderade principer som infördes i maj 2005. SCB har under 2007 räknat om ett antal av AKU:s tidsserier från år 1993 enligt dessa principer.
2 International Labour Organisation
Anm. Av de 4,5 miljoner sysselsatta var 4 miljoner anställda; de övriga var egna företagare eller medhjälpare i familjeföretag.
Befolkningen i dessa ålderskategorier delas in i personer som tillhör respektive inte tillhör arbetskraften.
För att tillhöra arbetskraften måste man antingen vara sysselsatt (som anställd, egen företagare, eller i vissa speciella arbetsmarknadspolitiska program) eller arbetslös. För att räknas som arbetslös krävs att man kunnat arbeta och att man aktivt hade sökt arbete under mätveckan.
De sysselsatta kan i sin tur vara i arbete eller frånvarande. I AKU:s redo-visning räknas man som sysselsatt och i arbete om man arbetat minst 1 timme under mätveckan, och som frånvarande om man varit frånvarande under hela mätveckan.
I diagram 1.2 visas utvecklingen av andelen personer i arbetskraften, andelen sysselsatta samt andelen personer i arbete3. Såväl arbetskraftsdeltagande som frånvaro påverkas av konjunkturutvecklingen. En vikande sysselsättnings-utveckling medför att färre söker sig ut på arbetsmarknaden och omvänt.
Därmed modereras svängningarna i arbetslösheten. Frånvaron minskar i lågkonjunkturer och stiger i högkonjunkturer. Arbetskraftsdeltagande och frånvaro påverkas också av strukturella och institutionella faktorer, som t.ex.
förändringar i befolkningens ålderssammansättning, längre utbildningstid för ungdomar, förändrade ersättningsregler i samband med sjukdom m.m.
3 I samtliga diagram som baseras på AKU är årsvärdet för 2007 baserat på årets 10 första månader.
Diagram 1.2 Personer i arbetskraften, sysselsatta och i arbete, 1993–2007 Procent av befolkningen 16–64 år
Källa: AKU (Arbetskraftsundersökningarna), Statistiska centralbyrån (SCB)
I samband med den djupa lågkonjunktur som inleddes 1992–1993 sjönk arbetskraftsdeltagande och sysselsättning markant. Arbetslösheten var
rekordhög (trots omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder, se diagram 1.3) medan frånvaron låg på en mycket låg nivå. En viss konjunkturförbättring medförde att såväl arbetskraftsdeltagande som sysselsättning steg avsevärt mellan 1998 och 2001, samtidigt som arbetslösheten minskade. Den stigande frånvaron medförde emellertid att antalet personer i arbete utvecklades lång-sammare än sysselsättningen. Under 2002 och 2003 var konjunkturutveck-lingen svag och arbetsmarknadsläget försämrades åter, en utveckling som fortsatte under 2004 trots en tillfällig konjunkturförbättring.
Först under 2006 förstärktes konjunkturen mera markant. Utvecklingen på arbetsmarknaden var dock fortsatt relativt svag ända till andra halvan av 2006.
Sedan 2005 har arbetskraftsdeltagandet visserligen stigit något, men var fortfarande 2007 lägre än under lågkonjunkturåret 1993. Andelen sysselsatta vände först under 2006 uppåt och fortsatte att stiga under 2007. Parallellt med sjunkande frånvaro har andelen personer i arbete stigit varje år sedan 2005.
Den öppna arbetslösheten sjönk obetydligt 2005, men minskade mera markant under 2006 och framför allt 2007, då den uppgick till 4,5 procent. Mätt enligt ILO:s rekommendationer (se faktarutan Fler arbetslösa och fler sysselsatta med ny redovisningsprincip) blev den öppna arbetslösheten 2007 ca 6,3 procent.
Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program, som steg kraftigt 2005 och 2006, drogs ned avsevärt 2007 (se diagram 1.3). Den totala arbetslösheten uppgick därmed 2007 till 6,4 procent mätt enligt den gamla definitionen på arbetslöshet.
Diagram 1.3 Öppen och total arbetslöshet, 1993–2007 Antal personer i procent av arbetskraften
Källa: AKU, AMS
Ur nationalekonomisk synpunkt har stigande frånvaro flera negativa konse-kvenser. På kort sikt kan en högre frånvaro visserligen motverkas av stigande produktivitet, förutsatt att produktionsnivån ändå kan bibehållas när antalet arbetade timmar minskar. Men på längre sikt överväger risken för att en ökad frånvaro leder till svårigheter att upprätthålla produktionsnivån, förskjutna leveranstider och därmed försämrad konkurrenskraft. De allvarligaste följderna uppkommer om sjukfrånvaron leder till en permanent utslagning av arbetskraft, dels med hänsyn till produktionsbortfallet dels ur statsfinansiell synvinkel.
Diagram 1.4 belyser olika anledningar till frånvaro som sträcker sig över en hel vecka. Den vanligaste orsaken till frånvaro är semester. Efter 2004 är det inte längre möjligt att skilja ut frånvaro p.g.a. vård av barn, vilket nu redovisas under övriga orsaker tillsammans med t.ex. tjänstledighet p.g.a. studier m.m.
Det är emellertid framför allt sjukfrånvaron, som varierat starkt över tiden. År 1996 var sjukfrånvaron rekordlåg, men därefter ökade den kraftigt fram till år 2003. Det resulterade i att även den totala frånvaron steg fram till detta år.
Under 2004 skedde ett trendbrott och sjukfrånvaron sjönk åter, en utveckling som fortsatt under 2005, 2006 och 2007. Även den totala frånvaron har minskat under dessa år.
Diagram 1.4 Frånvarande hela veckan, 1993–2007 Procent av antalet sysselsatta
Källa: AKU, SCB
Det bör påpekas att i diagrammet redovisas endast frånvaro som sträcker sig över hela mätveckan. SCB redovisar även sjukfrånvaro mätt i procent av den vanligen arbetade tiden. Av diagram 1.5 framgår att sjukfrånvaron minskat på senare år, men att nivån mätt på detta sätt blir högre än i diagram 3. Värt att notera är också att sjukfrånvaron var som högst i början av 1990-talet.
Diagram 1.5 Sjukfrånvaro, 1990–2007 Antal timmar i procent av vanligen arbetad tid
Diagram 1.6 visar medelarbetstiden per vecka under perioden, dels för personer i arbete, dels för det totala antalet sysselsatta. Medelarbetstiden för personer i arbete påverkas bl.a. av deltidsarbete, övertid,
arbetstids-förkortningar samt korttidsfrånvaro. Medelarbetstiden för det totala antalet sysselsatta påverkas dessutom av den längre frånvaron (mer än en vecka).
Diagram 1.6 Medelarbetstid/vecka för sysselsatta och för personer i arbete, 1993–2007
Källa: AKU, SCB
Fram till 1999 uppvisar medelarbetstiden en viss ökning. Därefter har den sjunkit fram till år 2003 både för personer i arbete och i synnerhet för de sysselsatta. Den brantare nedgången i medelarbetstiden för sysselsatta jämfört med för personer i arbete beror till stor del på den fram till 2003 stigande sjuk-frånvaron. Under 2004 var medelarbetstiden i stort sett oförändrad, men 2005 steg medelarbetstiden för såväl personer i arbete som för sysselsatta. Medel-arbetstiden för personer i arbete sjönk obetydligt 2006 och 2007. Men genom den minskande sjukfrånvaron blev medelarbetstiden för sysselsatta oförändrad 2006 och steg 2007.
Tabell 1.2 belyser fördelningen av de sysselsatta på privat, statlig och kommunal sektor. Mellan 1993 och 2007 har antalet sysselsatta inom privat sektor stigit med 17 procent medan antalet sysselsatta sjunkit med 7 procent inom staten och 1 procent inom den kommunala sektorn. Den olikartade utvecklingen kan delvis förklaras av att verksamheter flyttats från offentlig till privat sektor. Det gäller t.ex. de tidigare statliga affärsverken liksom kyrkan.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet har siffrorna påverkats av övergång till bolagsform för vissa sjukhus. Ökad privatisering inom barnomsorg och utbildningsväsende har också lett till överströmning av personal från offentlig till privat sektor.
Tabell 1.2 Antal sysselsatta – i 1 000-tal – inom olika sektorer samt sektorernas andel av total sysselsättning, 1993–2007
Privat sektor
Andel av total
Statlig sektor
Andel av total
Kommuner och landsting
Andel av total
Totalt
1993 2 679 65,7 263 6,4 1 135 27,8 4 077
1994 2 675 66,2 255 6,3 1 111 27,5 4 041
1995 2 755 67,1 252 6,1 1 096 26,7 4 103
1996 2 742 67,4 248 6,1 1 078 26,5 4 068
1997 2 711 67,5 244 6,1 1 060 26,4 4 015
1998 2 776 68,1 240 5,9 1 061 26,0 4 077
1999 2 844 68,3 237 5,7 1 082 26,0 4 163
2000 2 973 69,7 237 5,6 1 054 24,7 4 264
2001 3 040 70,0 236 5,4 1 069 24,6 4 345
2002 3 031 69,6 240 5,5 1 081 24,8 4 352
2003 3 003 69,3 245 5,6 1 089 25,1 4 337
2004 2 971 68,9 243 5,6 1 097 25,4 4 311
2005 2 992 69,1 241 5,6 1 095 25,3 4 327
2006 3 050 69,3 243 5,5 1 109 25,2 4 404
2007 3 134 69,6 244 5,4 1 123 25,0 4 501
Källa: Konjunkturinstitutet och SCB
Tendensen bröts dock 2000 då antalet sysselsatta inom framför allt den kommunala sektorn från och med detta år har ökat något fram till 2007. I den privata sektorn minskade antalet anställda mellan 2001 och 2005 för att sedan åter stiga under 2006 och 2007.
Diagram 1.7 belyser fördelningen av de sysselsatta på näringsgrenar, d.v.s.
utan hänsyn till i vilken sektor som personerna arbetar. För delområdena utbildning, sjukvård, myndigheter m.m. ingår då även de privat anställda inom dessa verksamhetsområden. Andelen sysselsatta i dessa delområden började åter stiga i början av 2000-talet och var 2007 på ungefär samma nivå som 1993. Mest påfallande är hur andelen sysselsatta inom de varuproducerande branscherna (jord- och skogsbruk, industri, byggnadsverksamhet m.m.) sjunkit medan den stigit kraftigt inom övriga tjänstebranscher (handel, hotell- och restaurang, transport, kreditinstitut, fastighetsförvaltning, företagstjänster m.m.). Detta återspeglar till stor del de större möjligheterna till produktivitets-förbättringar för varuproduktion än för tjänsteproduktion.
Diagram 1.7 Näringsgrenarnas andel som procent av total sysselsättning, 1993–2007
Källa: AKU, SCB