6. Slutsats och diskussion
6.2 Faktorer och förutsättningar som kan få företagen att backa ur eller bromsa sitt
6.2.1 Lärarnas kompetens
Ett krav som var viktigt för företagen var lärarnas kompetens, vilket inte påtalats speciellt mycket i studier om andra gymnasieprogram. Det kan finnas anledning att misstänka att just tekniklärare har en relativt dålig bild av sina elevers blivande arbetsplatser. Samtidigt är en tydlig signal som undersökningen ger att företagen är villiga att satsa mer resurser på att utveckla lärarkåren inom det. Det kan vara lätt att
38
glömma när man som lärare har eleverna i fokus och kanske inte ser sina egna brister. Jag tror att det är mycket viktigt att ett sådant samarbete ökar. Tekniken utvecklas snabbt och det tar inte lång tid för en lärare att bli ”gammal” i sina kunskaper. Dessutom har lärare med arbetslivserfarenhet inom teknik sällan arbetat inom det breda fält som finns inom teknik. Som tekniklärare på gymnasiet räcker det inte att känna till en bransch eller ett yrke. Man måste ha förståelse för hela teknikvärlden eftersom kursplanerna är utformade så (Skolverket, Kursplaner, 2011). Många tekniklärare, liksom ämneslärarna på teknikprogrammet, har dock aldrig jobbat inom industrin. Då är det svårt att ge en helhetsbild till eleverna, vilket programmålen kräver (Utbildningsdepartementet, 2011). Jag tror det finns en underskattad möjlighet hos företagen att ställa upp med fortbildning av lärare. Det vore oerhört dumt att inte utnyttja den.
6.2.2 Eleverna
Många företag i undersökningen hade krav på de enskilda eleverna vilket var förväntat enligt indikationer från både teknikföretag och fordonsbranchen . Detta kan vara svårt för skolan att påverka. Att de vill kunna välja bland elever inför ett samarbete kan man förstå eftersom det gynnar deras intressen och syften bäst. Har man ett egenfrämjande syfte vill man självklart ha de bästa eleverna för en eventuell anställning eller för att sprida goodwill om företaget. Har man som samhällsfrämjande syfte att locka fler människor till teknikbranschen kan det också vara fördelaktigt eftersom man naturligtvis helst vill locka de bästa eleverna. Skolan har ett ansvar att värna om alla elever och utveckla dem på bästa sätt utifrån deras individuella förutsättningar (Skolverket, Lpf94, 2006). Vad skolan kan göra är att lägga kraft på att matcha elever med företag på ett sätt som gynnar både elever och företag t.ex. genom att ta hänsyn till elevernas intressen. Man måste också vara tydlig mot företagen med vad som gäller och kanske peka på de samhällsnyttiga syftena med att utveckla utbildningen och att vara ett vuxet stöd. Genom att de får träffa och påverka alla typer av elever, inte bara de ambitiösa, får de större möjlighet att se brister i utbildningen. Dessutom har de möjlighet att omvända en omotiverad elev där skolan misslyckats och på så sätt få fler tekniker ut i arbetslivet. Självklart är det också viktigt, liksom undersökningen påvisar, att lärarna förbereder eleverna väl inför mötet med arbetslivet. Det får företagen att bli mer nöjda med eleverna samtidigt som eleverna får mer ut av samarbetet.
39
6.2.3 Företagets interna resurser
Att kunna frilägga interna resurser, vilket för hälften av företagen i undersökningen var ett krav för samarbete, kan endast göras av företagen själva. Men jag tror man kan påverka deras beslut utifrån, genom att få dem att inse behovet av att avsätta resurser till skolsamarbete. Jag tror liksom Eva Nilsson (refererad till i Forsman, 2005) att alla som vill har möjlighet att avsätta resurser. Min åsikt är att om man ska åstadkomma det är det viktigt att företagens intresseorganisationer, arbetsgivarorganisationer och fackföreningar lägger större kraft vid att upplysa sina medlemmar och motparter om nödvändigheten för företagen att ta sitt ansvar i utbildningsfrågorna. Företagen kan inte bara skjuta över jobbet och ansvaret till organisationerna utan måste engagera sig på alla nivåer. Här tror jag organisationerna behöver hjälp av skolan. För den enskilde lärarens del krävs det ett väldigt stort engagemang, vilket man inte kan kräva, men skolan som institution har en möjlighet att framföra skolans önskemål. Skolan kan peka på sina förutsättningar och behov från företagen och tillsammans med organisationerna få företagen att få upp ögonen för de samhällsnyttiga syftena med ett samarbete och att det kräver en ekonomisk satsning från dem. Här ger framväxten av teknikcollege ökade förutsättningar eftersom det ger en naturlig kommunikationskanal mellan skola, organisationer och arbetsliv.
Värt att notera är att endast ett företag ansåg det som ett krav att handledarna får god handledarutbildning. Resultaten från Sundqvist (2008) och Ernströms (2008) studier verkar alltså inte stämma med företagen i undersökningen vilka alla samarbetar med teknikprogrammet. Trots att 9 företag svarade att det är ett krav att de inte redan har för mycket samarbete med andra skolor är det bara ett enda som bara samarbetar med teknikprogrammet. Detta måste tyda på att de anser att det är acceptabelt att arbeta med flera samarbetspartner samtidigt, bara de inte blir för många.
Inget av företagen svarade att de hade något konto att internt redovisa tiden de lägger på arbete med eleverna. I min värld visar det faktum att man inte har någon tidsredovisning, att man inte prioriterar arbetet. Tidsredovisningen används för att följa upp de anställdas aktiviteter, se behovet av nyanställningar och deras kompetens, planera hastigheten i arbetet och analysera orsaker till förseningar. Den krassa verkligheten är den att aktiviteter som inte finns med i planeringen oftast blir
40
nedprioriterade. Att redovisa tiden separat skulle kunna motivera lägre siffror i årsresultatet (Forsman, 2005) genom att visa att det satsats långsiktiga pengar. Självklart kan det vara så att några företag hittat en bra lösning på att komma runt detta eller att de helt enkelt använder sig av ett annat system för tidsredovisning än vad jag tidigare stött på. Men jag tror att en bättre uppföljning och bättre uppmärksammande av elevarbetet skulle vara positivt. Att de anställda måste hinna med arbetet med elever samtidigt som sina övriga arbetsuppgifter gör självklart att det uppfattas som en extra ansträngning och det gäller att hitta personer i organisationen som ändå kan tycka att det är ett viktigt jobb. Saknar den som kommer i kontakt med elever eller lärare motivation anser jag, liksom Sundqvist (2008) att det blir mycket svårt att få ett bra samarbete även om ledningen tagit beslut om samarbetet. Om ledningen är engagerad kan de lösa problemet med motivation internt i företaget som t.ex. ökad lön, arbetsavlastning eller ökade karriärmöjligheter. Men även skolan skulle kunna erbjuda den enskilda personen morötter som t.ex. speciella träffar med information och mat, personlig återkoppling till handledaren eller en mindre gåva som symbolisk tack för arbetet.
6.2.4 Hur stor del skolan och lärarens agerande påverkar om
företaget vill samarbeta
Det har redan konstaterats att lärarens kompetens är viktig för samarbetet. Men frågan är hur dennes agerande i jakten på samarbetspartner påverkar möjligheten till samarbete. Ska man som lärare verkligen behöva locka företagen till ett samarbete, borde de inte själva drivas av att vilja uppfylla sina syften och få till ett samarbete? En kommun som jag pratade med i jakten för att komma i kontakt med företag sa ”Om man ska ha annat
samarbete än APU krävs det att läraren är engagerad och att skolan organiserar det. Företagen har inte resurser till detta och drar inte igång sådant arbete spontant. Om skolan gör det är min erfarenhet att företag gärna hänger på”. Detta är i grunden ett
positivt påstående som antyder att viljan finns hos företagen men också att de inte prioriterar resurser för att organisera det.
Ett företag ger en kommentar på enkäten där han jämför skolan med ett företag där föräldrarna levererar halvfabrikat (barn) och förädlar dem till efterfrågade produkter (arbetskraft) till marknaden (företagen). De menar att skolan måste anpassa utbildningar så att arbetskraften anpassas till företagens behov. Jag tror att de har rätt i det, men i
41
verklighetens samarbete mellan kunder och leverantörer är det väldigt viktigt med ett samspel. Ofta jobbar leverantörer och kunder ihop för att få fram den ultimata produkten. Jag tror att det är viktigt att företagen engagerar sig i skolsamarbete av egen kraft och intresse.
9 av 28 företag svarade att det var ett krav att skolan organiserade samarbetet. Detta kan t.ex. bero på att de inte anser sig ha resurser till det, att de är osäkra på vad skolan vill ha ut av samarbetet eller att de inte anser sig tjäna tillräckligt på ett samarbete att de är villiga att avsätta resurser till det. Det hade varit mycket intressant att ha djupintervjuer med dessa företag för att få reda på orsaken, men detta har tyvärr inte varit möjligt p.g.a. tidsbrist. Totalt 16 av 28 företag anser att god framförhållning är ett krav för samarbete. Detta är något som lärarna påverkar, liksom att förbereda eleverna och ge dem rätt förkunskaper och naturligtvis lärarnas egna kunskaper. Så skolans agerande spelar mycket stor roll i huruvida företagen i undersökningen är positivt inställda till ett samarbete.
Frågan är om det måste vara skolan som drar i själva samarbetet. Jag tolkar undersökningen som att de flesta av företagen tar det för givet men tror att de kanske inte ser den möjligheten som finns att själva göra det, vilket styrks av teknikdelegationens undersökning där det framkommer att en samordnare är ytterst viktig men att företagen inte anser sig ha resurser till det (Hovmöller Eliasson, 2009). De ser det som att det är samhällets skyldighet att ta fram ”rätt” elever. Vad som är klart är att någon måste ta det övergripande ansvaret. Annars får man ingen god framförhållning och organisationen kommer att bli dålig. Som det ser ut idag finns tyvärr inte alltid de resurserna i skolan heller. Lärarna har svårt att hinna med sina utvidgade arbetsuppgifter och är man dåligt insatt i företagsvärlden kan det kännas som väldigt tidskrävande och motigt att ge sig in i ett sådant arbete. Teknikcollege är ett sätt att organisera detta arbete, men det kräver fortfarande utökade resurser från lärarna. Jag tror att lösningen både ligger i att få företagen mer engagerade och att frisätta mer tid till tekniklärare eller andra lärare som har möjlighet att samarbeta med näringslivet. Teknikbranschen förändras oerhört fort. Allmän praxis är att yrkeslärare får mindre planeringstid än ämneslärare för att det krävs mindre förberedelser. Jag menar att yrkeslärare behöver minst lika mycket tid, men kanske inte till direkta lektionsförberedelser utan långsiktig planering och uppdatering av sina kunskaper, skolans utrustning och kontakter med näringslivet. Vid traditionell yrkesundervisning lär man i stor grad endast ut praktiska förutbestämda moment, men idag kräver
42
skolverket och näringslivet att tekniklärare av alla slag tar ett större ansvar för att förankra undervisningen i verkligheten och se till att eleverna får med sig både kunskaper och färdigheter men också tankesätt, attityd, intresse och entreprenörskap som efterfrågas i arbetslivet. I övrigt råder det idag dessutom brist på tekniklärare att utföra detta jobb. En viktig fråga för teknikbranschen borde också vara att se till att inte bara jobba för fler teknikelever utan också tekniklärare.