En del förhållanden som kommer fram under intervjuerna är svårfångade och endast halvt uttalade. Det gäller de djupare emotionella och existentiella dimensionerna som rör barnets upplevelse av sitt eget värde och existensberättigande. För att ge en bild av detta så redovisar vi här nedan tre mycket korta fallbeskrivningar, som i stora delar förändrats för att bevara ung- domarnas anonymitet. De visar med vilken kraft känslan av att vara oönskad och avvisad kan träffa fosterbarnet:
Linus placerades, efter en omplacering, i det familjehem som han kom att växa upp i.
Placeringstiden inramades av olika utspel från de biologiska föräldrarna vilket ledde till stora svårigheter i samarbetet de vuxna emellan. Pojken beskriver dels den lojalitetskonflikt han hamnade i genom att befinna sig mitt emellan de vuxna och dessutom osäkerheten i vad hans egna vilje- yttringar kunde leda till för konsekvenser, till exempel ytterligare en omplacering. Detta medförde att han i familjehemmet höll inne med sina känslor och var angelägen om att vara till lags. Det dröjde några år innan han blev trygg och förstod att familjehemsföräldrarna fanns kvar för honom oavsett hur han själv betedde sig. Därmed kunde han påbörja en mer normal frigörelse från dem och säga ifrån hur han ville ha det. i dag finns det en god kontakt med familjehemsföräldrarna.
Vår tolkning är att skammen hos pojken, att först bli avvisad av sina egna föräldrar och sedan av det första familjehemmet, blev så kompakt och obearbetat att han inte upptäckte att foster- föräldrarna inget hellre ville än att älska honom som han var. Man kan också tänka sig att fostermamman, som själv inte kunde få barn, bar med sig en skam för detta och var väldigt känslig för det hon uppfattade som avvisning från pojkens sida. Båda saknade ett språk för att sätta ord på skamkänslorna och förstå vad som hände mellan dem. Det var ett tag snubblande nära att det blev en ny katastrofal avvisning för pojken.
106
I en annan intervju framkommer också kraften av skamkänslor- na tydligt men det får helt andra uttryck:
Rut var placerad i ett familjehem tillsammans med sin bror. Den biologiska mamman hälsade på ibland i familjehemmet men brydde sig inte om flickan utan bara brodern. Flickan byggde upp en idealbild av mamman trots att hon gång på gång svek henne. Hon inriktade hela sin tillvaro på att få mammans acceptans. I tonåren lyckades hon få flytta till mamman som bor långt bort. Först efter att försökt leva där förstod hon att mamman inte var den hon hoppats på. Modern förde ett liv som Rut inte kunde acceptera. Hon kunde heller inte acceptera de män modern umgicks med och började då förstå att drömmen om mamman inte var realistisk.” Mamma träffar inga normala människor”.
Under tonåren avvisade flickan familjehemmet och såg till att få flytta. i dag ser hon familjhemmet som sitt egentliga hem och det är familjehems- föräldrarna hon litar på. Hennes egen reflektion är att det nog varit bättre om hon som liten inte träffat sin ”coola” mamma utan fått chans att anknyta mer till familjehemmet.
Den fråga vi ställer oss i dag är om vi kunnat hjälpa flickan att komma över skammen att vara så dubbelt avvisad från mam- man? Hur kunde vi ha gjort om vi känt till mekanismerna med skam och den skadliga nervärderingen av den egna personen som den leder till om inte grunden till skammen medvetande- görs och bearbetas?
De svårdefinierade känslor som avvisning, ignorans eller bristande omsorgsförmåga från föräldrarna skapar, kan ge många olika resultat:
Caroline har vid intervjun egna barn, fyllt 30 och går på universitetet. Hon beskriver hur hon har en känsla av att hon saknar en bit i sig själv. Det gör sig påmint genom att hon har fobier som ibland begränsar henne socialt. Hon har också återkommande en känsla av övergivenhet och när den kommer vill hon helst fly. Hon har sökt terapi som vuxen men det har bara hjälpt delvis. Hennes känslor härrör inte till någon del från fosterföräldrar- na utan de handlar om upprepade avvisningar och svek från moderns sida. Modern kränkte henne också under tonåren allvarligt. Trots att hon blivit så illa behandlad av modern bär hon på skuldkänslor gentemot henne.
Kanske skulle det ha varit en hjälp för Caroline om familje- hemmet inte gett en för bra bild av mamman genom att prata om henne enbart som sjuk. Skammen från avvisning som inte medvetandegörs utan förträngs får olika uttryck ibland som kvarstående psykiska problem. Kanske skulle Caroline ha kunnat bli hjälpt i tonåren av att familjehemmet satt ord på hennes känslor i stället för att skona hennes känslor genom att tala om mammans brister som en sjukdom?
När man blivit avvisad av de betydelsefullaste personerna i ens liv, medför det att man som ung blir extra känslig för avvis- ning och mobbning i skolan. Sex tidigare placerade fosterbarn pratar om att de blivit mobbade under sin skoltid i intervjuerna. Det har återuppväckt känslor av att inte höra till och att inte duga.
Gustav beskriver hur han under låg- och mellanstadiet blev mobbad för sitt namn. Det blev något bättre under högstadiet, men fortfarande blev han retad och blev skrattad åt, när klassläraren läste upp klasslistan. Eftersom biologiska föräldern motsatte sig ett namnbyte upplevde han att han inte fick någon hjälp av socialtjänsten. Han drar själv slutsatsen att dessa upplevelser medverkat till att han fått svårare att ta kontakt med andra personer och att han blivit tillbakadragen.
De år vi har intervjuat fosterbarn har vi inte haft fokus på skolan och dess sociala konsekvenser. Detta kan möjligen bli ett tema som vi tar upp mer konkret under något års intervjuer, eftersom fosterbarnen troligen är känsligare för de avvisningar i form av mobbning som kan förkomma där.