• No results found

Krigskommunismens första skede

63 Det fanns emellertid inom det kommunistiska lägret också

en helt annan åsiktsriktning, som önskade en mycket hastigare konfiskering av privata företag dels för att bryta bourgeoisins motstånd, dels för det psykologiska och symboliska värdet av en klar brytning med det förflutnas former. Denna riktning stimulerade för den skull de lokala arbetarkommittéernas be-nägenhet för konfiskatoriska åtgärder och deras påtrycknin-gar på regeringen för att erhålla "nationaliserings"dekret. Ett belysande exempel både hur lättvindigt man iscensatte sådant och huru Lenin reagerade berättas av Lenin själv.

"Då arbetardelegationer kommo till mig med klagomål mot fabriksägaren", sade Lenin, "brukade jag alltid säga dem: Ni önskar er fabrik nationaliserad. Gott och väl. Vi ha dekretet färdigt, det kan undertecknas på ett ögonblick. Men säg mig, kan ni ta organisationen i er egen hand? Vet ni hur och vad ni skall producera och känner ni relationerna mellan el-produktion och den ryska samt den internationella marknaden?

Och det oundvikliga beskedet var att de ingenting visste. Det var ingenting skrivet om sådana ting i bolsjevikernas läroböc-ker eller ens i mensjeviläroböc-kernas."

En annan punkt, där det förekom opposition, gällde fackför-eningarnas ställning. I februari hade en gemensam konferens av fabrikskommittéerna och fackföreningarna genomfört en sammansmältning av de två rörelserna, subordinerande de förra under de senare. På tredje fackförbundskongressen i april gick man ytterligare ett steg genom att underordna fackför-eningsrörelsen den statliga industrikontrollen. Emot denna utveckling gjordes gällande, att sådana åtgärder tenderade att förstöra fackföreningarnas oberoende som instrument för arbe-tarnas initiativ och skulle komma att resultera antingen i deras mekaniska subordination under den centraliserade statsadmini-strationen eller eljest i deras strypning. Hela detta komplex av argument brukades också vid oppositionen mot förslagen att införa stycklön, premier och vetenskaplig arbetsledning för att höja produktiviteten — förslag som angåvos vara "relikter

64

av kapitalistisk exploatering". Till dessa spörsmål om produk-tivitet och lönepolitik få vi anledning återkomma.

Regeringens talesmän förde å andra sidan den argumenterin-gen, att det var ett brett svalg mellan t. ex. stycklön och veten-skaplig arbetsledning begagnade under de gamla förhållandena och begagnade under den nya regimen. Till sist blev det rege-ringens politik som avgick med segern, ehuru i vissa stycken såsom ifråga om lönepolitiken detta icke skedde förrän under 1920 efter diskussionerna på den IX partikongressen.

Vi ha redan nämnt organisationen av de centrala direktio-nerna glavki och centri såsom uttryck för reaktionen mot de uppenbara tendenserna till ett lokalt sönderfallande av industri-organisationen. Centralisationssträvandet utgick som nämnt från Vesenha, vilken organisation från början hade tillagts rät-tigheten att konfiskera och sekvestrera, att göra rekvisitioner, att tvinga olika grenar av industrin att ingå syndikat och att taga alla mått och steg rörande produktionen, produkternas för-delning och de finansiella resurserna. Såsom förmedlande or-gan, underställda Vesenha, skapades nu den glavkistiska orga-nisationen av industrin. I princip en tvångssyndikatbildning av företagen inom de olika industrigrenarna.

Man skall icke tro, att organiserandet av dessa centrala direk-tioner skedde efter någon genomtänkt plan. En av de främsta medlemmarna av Vesenha, nämligen Larin, har om saken uttalat följande (Zagorsky I, s. 23) :

"Jag har skapat", sade han, "en mängd glavki och centri på ett anarkiskt vis, helt enkelt publicerande i den officiella tidningen med min underskrift deras skapande som ett faktum.

Så tillkommo huvuddirektionerna för socker (Glavsechar), pap-per (Boumaga), te (Centrotchai), trä (Glavliess), tvål (Centro-mylo) etc. Ett stort antal andra direktioner skapades av kam-rat Rykov, som agerade i mitt namn och efter mina instruk-tioner. På så vis tobak (Glavtabac), tändstickor (Glavspitchka) etc. Detta utfördes utan att underställa något av de

lagstif-65 tände organ som finnas hos oss frågan om deras skapande.

På det viset har undan för undan och ovanifrån, utan att upp-väcka misstankar från massorna som fortsatte att tro på arbe-tarkontrollen, skapats dessa organ som hade att styra och reg-lera landets ekonomiska liv."

Från början avsågs, att dessa glavki och centri skulle vara institutioner avsedda för att reglementera och reglera en given bransch av industrin. De agerade helt och hållet centraliserat och uppifrån och inställde sig framför allt efter statsintres-set. De uppgifter som tillades dem av Vesenha motsvarade dem som uti ett kapitalistiskt samhälle tillfalla syndikatens och trus-ternas centrala organ. Då antalet av dessa centralinstanser till-växt och de i realiteten hade övertagit hela ledningen av indu-strin och handeln, så utbyttes det gamla slagordet arbetarkon-troll mot ett nytt, arbetardrift. Och denna "arbetardrift" un-dergick själv diverse modifikationer. Inom dessa glavki och centri försköts tyngdpunkten från plenarförsamlingarna till presidierna. Sålunda blev centralisationen och byråkratiserin-gen av administrationen det typiska draget för sovjetmaktens ekonomiska politik.

Det är nu icke längre (Zagorsky I, s. 32) den av arbetarna och bönderna skötta fabriken som absorberar statsmakten, det är tvärtom staten som omvandlar sig i en Leviathan, en upp-slukare av det nationella ekonomiska livet. I denna "proleta-riatets och de fattigaste böndernas diktatur över hela massan av andra medborgare, som äro offer för den nya arvsynden att tillhöra bourgeoisin, är det byråkratin som handhar stats-trusten efter exemplet av de egyptiska funktionärerna på faraonernas tid."

Redan under denna första period framträdde också ett annat drag som sedermera blev långt starkare accentuerat under den egentliga krigskommunismens period. Det var de begynnande försöken att reglera även konsumtionen och att begagna denna reglering såsom ett nytt medel i strävandena att förinta den borgerliga klassen. Genom införandet av arbetsböcker och

5 —• Social, i Sovjet.

66

konsumtionsböcker och regleringen av konsumtionen med hjälp av dessa kunde man utöva ett utomordentligt starkt tryck på de element av bourgeoisin som alltjämt sökte hålla sig kvar i sina positioner.

Såsom framgår för olika områden av det föregående kan man icke säga, att det fanns mycket av en planhushållning i ordets egentliga och ekonomiska mening under denna första tid.

Pollock ställer frågan (s. 42) vilken betydelse denna första fas av krigskommunismen kan ha för planhushållningens problem.

Avgörande för svaret, säger han, är den omständigheten att en marknadslös hushållning ingenstädes avsågs genomförd vare sig i teori eller praxis. Tvärtom förutsatte alla förslag och åt-gärder såsom självklart, att marknaden närmast bleve bevarad.

Uppenbarligen har Lenin föreställt sig marknadens öde i den sociala revolutionen på ett liknande sätt som statens: bägge måste först erövras och alla dess behärskande positioner bringas, i proletariatets hand. Under tidens lopp komma då att utbilda sig nya organisationsformer som göra den ena likaväl som den andra överflödig. Liksom staten blir marknaden inte "avskaf-fad" utan dör bort i brist på funktioner.

Det gäller även beträffande de längre gående åtgärder, som då planerades av Lenin men på grund av inbördeskriget icke kunde komma till genomförande, att de ansluta sig till mark-naden. Sålunda skulle fördelningen så småningom övergå till

"konsumtions-produktionskommuner", d. v. s. hela befolknin-gen skulle sammanfattas i konsumtionsföreningar organiserade efter produktionsenheter, dock med bibehållande av marknad och pengar och med tillåtande av fritt utbyte, såframt dessa transaktioner icke överstege en viss summa och kunde införas i konsumtionsböckerna resp. arbetsböckerna. Med tiden skulle alla köpare och säljare tvingas att hos centralbanken hålla ett löpande konto och utföra alla betalningar blott genom banken, d. v. s. utan kontanter. Det är värt att märka, att för vissa

67 samhälleligt viktiga arbetarkategorier räknades med avlöning in natura. Alla dessa åtgärder förutsätta för sitt förverkligande marknadens bestånd. De äro tänkta som beståndsdelar i en statskapitalistisk övergångshushållning: det kapitalistiska hus-hållningssystemet består visserligen ännu, men den av proleta-riatet erövrade staten har besatt en rad av ekonomiska makt-positioner för att med deras hjälp överföra marknadshushåll-ningen till en socialistisk, marknadslös hushållning (Pollock, s. 43).

Denna Leninska uppfattning lämnar ett ganska vidsträckt spelrum åt den "fria" utvecklingen. Man skulle, menade han, tydligen nöja sig med att besätta sådana fästen i samhället, att arbetarklassens politiska maktställning var garanterad, på ett mindre antal punkter göra ingrepp i det ekonomiska livet och sedan se hur det hela artade sig för att därefter anpassa sin ekonomiska politik. Lenin har själv citerat Napoleons ord:

On s'engage et puis on voit. I fri rysk översättning, säger Lenin, betyder detta: först ha vi att inveckla oss i allvarlig kamp och sen få vi väl se. Denna Leninska maxim, fram-håller Pollock, belyser skarpt det oupplösliga sammanhanget mellan ekonomi och politik under en revolutionär omvälvning och politikens tendens att diktera de ekonomiska åtgärderna.

Vi kunna icke lämna den första perioden av kommunistisk Den första . . . . . . . agrarrevo-hushållning eller rättare sagt av kommunistisk politik utan att iut\0nen.

sysselsätta oss med den stora omvälvningen på landsbygden, d. v. s. den kommunistiska agrarpolitiken i dess första skede.

Den fick utveckla sig under täckmanteln av jordens nationali-sering men innebar i verkligheten fullmakt för landsbygdens bönder och fattiga arbetare att tillägna sig jord från de konfis-kerade godsen, däri inräknat den forna statsegendomen.

Den 26 okt. 1917 utfärdades ett dekret, varigenom jord-äganderätten avskaffades omedelbart och utan kompensation och

68

varigenom alla stora jordegendomar vare sig de tillhörde privat-personer, staten eller kyrkan överfördes med alla sina döda och levande inventarier i händerna på de kommunala jordkom-mittéerna och böndernas distriktssovjeter. Böndernas och kosackernas jord konfiskerades däremot icke, ehuru även den formellt förklarades såsom nationalegendom.

Härmed inledes nu den stora agrariska revolutionen som i ett senare skede såsom vi skola se efterföljdes av en andra agrarrevolution. Hela massan av den ryska landsbygdsbefolk-ningen var enig i sitt gillande av bolsjevikpolitiken på denna punkt. Både de jordlösa fattiga på landsbygden och de mera välbärgade bönderna förenade till en början sina krafter för att likvidera den gamla regimen. Denna enighet räckte jämt så länge som det fanns konfiskerad jord att dela, därefter började klassmotsättningar att åter göra sig gällande inom den jordbrukande befolkningen.

De grupper som aspirerade på den konfiskerade jorden kunna uppdelas på följande sätt:

1) Bönder med mycket små, dåligt odlade jordbitar, otill-räckligt utrustade med kreatur och åkerbruksredskap.

2) Medelbönder, driftiga och väl försedda med inventarier.

3) Välbärgade bönder, som ägde mycket jord förut.

4) Arbetare som tjänade sitt livsuppehälle i städerna, i fabrikerna eller i hemindustrierna och som efter oktoberrevolu-tionen började återvända till sina byar.

Under den första utskiftningsperioden hade de medelstora och välbärgade bönderna en ledande ställning i byarna och vid delningarna av den herrelösa jorden fick därför även den se-nare kategorin sin del med. Undan för undan framträdde emellertid lusten hos fattigbönderna och de återvända arbetarna att bli i första hand tillgodosedda med jordstycken. Sovjet-maktens stöd gavs också åt deras strävanden.

Det första jorddekretet omedelbart efter statskuppen uppsköt uttryckligen det slutliga avgörandet till den konstituerande för-samlingen och gav bönderna blott följande anvisningar, hur de under mellantiden hade att handla:

69