Forskningsarbetets inledande designskede och avslutande analys & slutsatser har vägletts av Masons resp Kvales rekommendationer för kvalitativ forskning. Dessutom har forskningens samtliga led – planering, genomförande, anays och slutsatsdragning – bildat ett kontinuum för erhållande av hög validitet. Med denna forskningsmetod eftersträvades transparens mellan forskningens aktionsorienterade & kritiska interaktionsprocesser och den avslutande fenomenografiskt & fenomenologiskt orienterade analysen.
Tillvägagångssättet har haft som mål att åberopa hög validitet – bl.a i enlighet med Kvales resonemang. Den fenomenologiska resp fenomenografiska analysen
presenteras dessutom med ett dramaturgliknande – jmf Goffmans (1959, 1963)
”dramaturgiska modell” – och metaforliknande (Alvesson, 2001) språk för att beskriva det ”väsen” (essens), som kännetecknade processen ”Lindeborg på nätet” som socialt fenomen (se kapitel 5 och 6).
”Det är osannolikt att de metaforer som används alltid kommer att belysa forskarens grundläggande syn (gestalt) på fenomenet. En komplex förståelse kanske oftare uppkommer genom en syntes av olika metaforer än från en enda skarpskuren bild. …”
(Alvesson, 2001, sid 40 - 41)
Processen ”Lindeborg på nätet” kan i empiriskt avseende beskrivas som ett flerårigt aktionsorienterat fältarbete för att kommunicera en idé/vision om ökad medborgerlig delaktighet och inflytande över det lokala sociala sammanhanget till ett gensvar av samstämmighet och handlingsåtagande hos de anslutna i aktionsgruppen och i gruppen av valda boendeföreträdare i Lindeborg.
Detta forskningsupplägg stämmer väl in med metodrekommendationer av Argyris och Schön. Enligt Argyris och Schön (1991) kännetecknas ”participatory action research”
av att deltagarna – de sociala aktörerna – både är subjekt och medforskare. Genom att medverka i problemdefinition och beslut om undersökningarnas inriktning och
utförande – som fallet var med processen ”Lindeborg på nätet” – blir forskningen
”participatory based” resp ”participatory controlled”. Eftersom forskningen designades som en spiral avseende aktion och reflektion – med inslag av ömsesidigt
återkopplande och jämlik dialog mellan deltagarna – realiserades dessutom en pragmatisk valideringsprocess (”pragmatic validation”).
Fenomenografiska och fenomenologiska metodaspekter på
analysera konkreta handlingar men sträva efter att fullbordas i en metod, som uppmärksammar på den andres upplevda verklighet som sådan.
En kombinerad fenomenografisk och fenomenologisk analys av sociala fenomen – speciellt kopplade till en praktik av socialt lärande – har betydande likheter med Laings personinriktade forskningspraktik. Detta kan belysas med följande citat av Marton & Booth (2000).
”Fenomenografin i sig är inte en metod, även om den är förknippad med en del metodiska element. Den är inte heller en teori om erfarande, även om det är möjligt att härleda teoretiska element från den. Fenomenografi är inte heller enbart en beredvillig skådespelare, som kan ta på sig den roll som krävs för stunden. Fenomenografi är snarare ett sätt, en ansats för att identifiera, formulera och hantera vissa typer av forskningsfrågor, en specialist som framför allt uppmärksammar frågor som är relevanta för lärande och förståelse i en pedagogisk miljö.”
(Marton & Booth, 2000, sid 146 - 147)
”Fenomenografi och fenomenologi skiljer sig åt när det gäller ändamål.
Fenomenologin syftar till att fånga erfarenhetens rikedom, fullständigheten i en persons samtliga sätt att erfara och beskriva fenomenet i fråga. Det begränsade antalet beskrivningskategorier eller utfallsrummets logiska hierarki, som fenomenografen strikt analytiskt härleder, det är ingenting för fenomenologen. Fenomenologen vill
beskriva en persons livsvärld, den värld som han eller hon är involverad i och som den fenomenologiska metoden belyser. Medan fenomenologen skulle kunna fråga: ”Hur erfar personen världen?”, skulle
fenomenografen kunna fråga någonting mer i stil med: ”Vilka kritiska aspekter finns det hos sätt att erfara världen, som gör att människor kan hantera den på mer eller mindre effektiva sätt?”
(Marton & Booth, 2000, sid 153)
”I en fenomenologisk studie undantas fenomenologens medvetande från erfarandets objekt - det är medvetandets konstituerande handlingar som fokuseras, reflexivt (medvetandet skjuts tillbaka, som om det fokuserade sig självt), och det är häri skillnaden mellan fenomenologi och
fenomenografi ligger. Inom fenomenologin utforskar forskaren
(filosofen) sina egna erfarenheter genom att reflektera över dem. Inom fenomenografin utforskar forskaren andra människors erfaranden genom att reflektera över just dessa.”
(Marton & Booth, 2000, sid 157 - 158)
Creswell (2007) uttrycker på liknande sätt den fenomenologiska uppgiften; nämligen att kvalitativt tolka de observerade kontextaktörernas olika uttryck av mening om ett fenomen till en sammanhängande och djupare förståelse. Enligt Creswell kan
aktörernas olika mening om ett fenomen erhållas i form av enkät- och intervjusvar, observationsdata, berättelser och verksamhetsdokument.
Det aktionsorienterade utforskandet av processen ”Lindeborg på nätet” kan utifrån ett analytiskt perspektiv betecknas som en fenomenografisk studie. Det empiriska
materialet utgjordes nämligen av det upplevelseimpregnerade utfallet på flera aktioner under många år i försöket att få en aktiv medverkan från aktörer, som på olika sätt var inblandade i processen ”Lindeborg på nätet”. I dessa aktionsorienterade initiativ har – som redan framgått – de valda företrädarna i de dominerande HSB-föreningarna i Lindeborg samt deltagarna i den lokala aktionsgruppen utgjort de primära
målgrupperna utifrån ett sociopsykologiskt forskarperspektiv. Svårigheten att få en aktiv medverkan i processen ”Lindeborg på nätet” från dessa målgruppsaktörer visade sig även i svårigheten att erhålla meningsfulla bidrag i traditionella enkät- och
intervjusituationer med dessa aktörer. Detta kan – vid en traditionell bedömning – tyckas vara en brist i det empiriska materialet, men vid närmare eftertanke är det nog snarare en forskningsmässig fördel. Den mening – som en informant uttrycker i en traditionell enkät- och intervjusituation – kan nämligen ofta vara simulerad och/eller anpassad till frågesituationen, medan den aktörsmening – som avspeglas i ett
långvarigt relationsmönster – sannolikt mer motsvarar målgruppsaktörernas personliga förhållningssätt till det fenomen, som forskningsarbetet har fokuserat på.
Den empiriska dokumentation – som analysen och slutsatserna avseende
aktörsupplevelser grundas på – utgörs av periodvisa beskrivningar, mötesprotokoll, email och foruminlägg, som beskriver och reflekterar över olika möten, kontakter och aktioner under många år i processen ”Lindeborg på nätet”. Forskningsarbetets analys och slutsatser av processen ”Lindeborg på nätet” är således inte ett resultat av ett hastigt och ytligt fältarbete. Forskarrelationen till processen ”Lindeborg på nätet” har tvärtom gett möjlighet att under lång tid samla in varierade intryck och erfarenheter, vilket sammantaget har utgjort underlag för forskningens reflektioner och slutsatser.
Detta sätt att bilda sig en mening/förståelse är i överensstämmelse med Schultes (1993) beskrivning av, hur vår föreställning om ”säker” mening/förståelse av en viss situation eller ett visst sammanhang är beroende av, att olika och samstämmiga
situationsspecifika uttryck (”expressions”) konvergerar mot denna mening/”sanning”. I Schultes reflektion över ”experience of meaning” pekas nämligen på, hur vår
”mening” bestäms av, hur olika omgivningsintryck – från situationen, yttranden, reaktioner och våra egna återkopplande handlingar – blir till samstämmiga meningsskapande uttryck för det som erfars/upplevs.
Det sociopsykologiska och sociokulturella utforskandet av processen ”Lindeborg på nätet” har bedrivits från ett kombinerat gräsrots- och inifrånperspektiv, där
forskningsaktionerna i många fall även fungerat som väsentliga insatser och bidrag i försöken att förverkliga vision och mål för processen ”Lindeborg på nätet”.
Forskarrollen har således periodvis varit nära kopplad till det ideella partsintresset för öppna och jämlika dialoger, ökad boendedemokrati mellan väljare och valda
representanter och virtuell och reell gemenskap, som utgjort de kännetecknande begreppen och uttrycken för processen ”Lindeborg på nätet”. Den periodvisa nära kopplingen till en ideell och gräsrotsdriven förändrarroll gör, att det empiriska
materialet även lämpade sig för en fenomenologisk analys av de egna upplevelserna – dvs en fördjupad fenomenologisk analys och teoribildning baserad på egna upplevelser
och reflektioner över den empiri, som utforskats genom deltagandet i form av observationer, insatser och aktioner av olika slag.
En sådan fenomenologisk analys och teoribildning – baserad på egna upplevelser – grundades på den fenomenografiska uttolkningen av övriga aktörers upplevelser och förhållningssätt. Den fenomenologiska uppföljningen har fått karaktären av en social- och systemfilosofisk reflektion, analys och teoribildning.
Det metodiska tillvägagångssättet i utforskningen av processen ”Lindeborg på nätet”
kan i korthet beskrivas som en trestegsmodell, nämligen:
• en inledande och långvarig aktionsorienterad insamling och reflektion av empirierfarenheter
• en efterföljande fenomenografisk uttolkning av inblandade aktörers upplevelser och förhållningssätt, som dessa har kommit till uttryck i de empiriska
erfarenheterna
• ett avslutande fenomenologiskt egenupplevt kunskapsbidrag utifrån ett socialpsykologiskt och socialkulturellt perspektiv
Validitet, relevans och reliabilitet åberopas genom transparensen mellan den
fenomenologiska resp fenomenografiska tolkningen och ytterst genom transparensen i båda dessa analyssteg gentemot de forskaraktioner, som under flera år iscensatts för att uppnå en aktiv lokal aktörsmedverkan i ”Lindeborg på nätet”. Enligt Kvale (1997) kan en medveten och omsorgsfull kvalitativ forskning – med fenomenologiskt rika och välartikulerade beskrivningar – resultera i begreppsvalidering (”construct validity”).
Som redan framgått har forskningen haft karaktär av interaktionsprocess under ett mångårigt fältarbete. I det här sammanhanget kan det vara meningsfullt att belysa andra forskares uppfattning om de forskningsmässiga aspekterna av sådan forskning.
Rosengren (1971) kategoriserar t.ex olika typer av utforskande ”direkt observation”
utifrån två aspekter, nämligen graden – ”låg” eller ”hög” – av (i) forskarens interaktion med forskningsmiljön resp (ii) de observerades kunskap om denna observations
forskningssyfte. I fallet ”Lindeborg på nätet” har båda de här aspekterna varit av graden ”hög”, vilket Rosengren kategoriserar som en forskarinsats av typen
”observerande deltagare”.
”Direkt observation kan ju sägas utgöra en form av mätning. Individer eller grupper tilldelas vissa värden på vissa kvantitativa eller kvalitativa variabler, med högre eller lägre grad av precision, sensitivitet, reliabilitet och validitet. I de urval man vid direkt observation måste göra ingår alltså val av variabler och val av mätenhet.
Det man observerar är beteende. …”
(Rosengren, 1971, sid 113)
Silverman (1993) menar att en interaktionistisk studie organiseras utifrån två slags regelverk för interaktionsmiljön, nämligen:
(i) regler avseende uppförande, etikett
(ii) situationsspecifika regler för vad som är relevant resp irrelevant
Silverman beskriver också hur en interaktionistisk studie kan åberopa olika typer av reliabilitet, nämligen:
• ”quixotic reliability – … the circumstances in which a single method of observation continually yields an unvarying measurement”
• ”diachronic reliability – … the stability of an observation through time”
• ”synchronic reliability – … the stability of observations within the same time-period”
(Silverman, 1993, sid 145)
Dessutom betonar Silverman (1993), att reliabilitet rent allmänt grundläggs genom olika typer av ”notation” för observation resp reflektion i den interaktionistiska
studien. Vidare pekar Silverman på möjligheten till validering genom triangulering av data och metoder – t.ex genom att praktisera en fältstrategi som samtidigt kombinerar dokumentanalys, intervjuer, direkt deltagande, observation och introspektion. Han pekar på, att en trianguleringsmetod kan ses som syftande till att presentera en komplett bild, som överbryggar partiella uppfattningar.
Med triangulering menas rent allmänt ett forskningsupplägg, där kunskapen om ett forskningsobjekt/fenomen är ett resultat av att detta studeras från flera infallsvinklar i en mångsidig undersökning. En omfattande triangulering kan innebära, att olika metodinslag samverkar för genering och/eller analys av olika typiska yttringar av ett fenomen samt att forskarens förståelse av det undersökta objektet/fenomenet grundas på ett antal samverkande teoretiska perspektiv (Yin, 2003; Seale 1999). Dessa båda aspekter av triangulering har kännetecknat det här forskningsupplägget (se detta kapitel samt kapitel 1 och 2). Ett forskningsupplägg med flera interagerande aktörer – såsom observerade deltagare i fenomenets sociala kontext, som i fallet ”Lindeborg på nätet” – kan dessutom i sig bidra till variationsrika yttringar av det undersökta
fenomenet (Creswell, 2007). En långvarig och nära observation av ett antal interagerande aktörer har därmed – genom förekomsten av flera och varierande yttringar över tiden på olika forskningsarrangemang – goda utsikter att kunna analyseras till en relevant och djupare bild/förståelse av fenomenet. Sådan
triangulering kan därmed även åberopas i argumentationen för forskningsarbetets validitet och reliabilitet.
Forskningsarbetet baseras på en aktionsorienterad och kritisk forskningsinsats med ett flerårigt fältarbete, där teori och empiri växelvis har utvecklat varandra i en
hermeneutisk spiral. Den fenomenografiska och fenomenologiska analysen av forskningsinsatsen har resulterat i beskrivningar, som i ett kreativt ”slutsteg” har bearbetats – kvalitativt konstruerats – till avhandlingens slutsatser. Ambitionen har varit att i denna forskningstraditions anda hitta en ”mening”, som på ett rikt och mångsidigt sätt fångar det fenomen som studerats – dvs ett IKT-understött socialt entreprenörskap för en lokal gemenskap baserad på öppna och jämlika dialoger i en social kontext av ”vanliga” medborgare och deras valda företrädare.
I boken Socialpsykologi - Utveckling och perspektiv uttrycker Björn Nilsson (1996) ett stöd för relevans och legitimitet med ett sådant forskningsupplägg med bl.a följande citat:
”För att studera samhället bör vi ha ett avslöjande perspektiv och försöka komma under ytan på det som synes ske. Det som ligger bakom alla illusioner, ideologier och fina omskrivningar kan visa sig vara något annat än vad det vid en första anblick förefaller vara. Varje kollektivt regelsystem motiveras och legitimeras med officiella förklaringar, men dessa rymmer bara en del av sanningen – kanske är de dimridåer som är avsedda att dölja det som verkligen sker.
När vi väl upptäcker att världen inte är vad den förefaller eller sägs vara, kan vi se vad den egentligen är. Då har vi också en bra grund för att se hur den kan vara annorlunda mot vad den faktiskt är. Det handlar, med den brasilianske pedagogen Paulo Freires ord, om att ”ge världen namn och förändra den”. Att se under ytan och dra undan ridåerna skapar grund för att forma en annan social värld, kanske bättre ägnad att uppfylla våra mål och ideal.
I och med att den sociala världen har karaktär av illusion, finns det också hinder mot att uppfatta verkligheten korrekt – som en sorts dimma som döljer åker och ting eller får dem att ändra proportioner. Sådana
illusioner är svåra att tränga igenom, just för att de betraktas som sanna.”
(Nilsson, 1996, sid 49)