• No results found

De finlandssvenska läroböckerna visade en tydlig skiljelinje mellan svensk och finsk etnicitet i Finland. Beskrivningarna av Finlands svenskar förhöll sig ofta till den finska majoritetsbefolkningen. Finlandssvenskarnas utseende och egenskaper ansågs av Sohlberg:

[...] skilja sig mycket från den finska befolkningen. Hos dem återfinnas många drag hvilka påminner om deras skandinaviska förfäder. De äro välväxta samt ha regelbundna anletsdrag. Hårets och ögonens färg är vexlande.323

Formuleringen visar hur finlandssvensken knöts till svensk etnicitet och samtidigt tog avstånd från finnarna, detta genom utseendet. Svenskarnas skandinaviska utseende var dock mer lika än deras inre egenskaper. Hult skrev att:

Äfven de från Sverige inflyttade stammarne äro ganska olika hvarandra. Till utseendet ega de dock stor likhet. De äro högväxta och smärta. Deras ansikten äro aflånga och rundade, med lång, rak näsa, mörkblå eller bruna ögon, brunt lockigt hår och stark skäggväxt. Deras hy är ljus med rosiga kinder. Till lynnet likna de karelarne, men äro ihärdigare, sparsammare och mera förtänksamma. De sätta värde på renlighet och prydlighet. De vilja gärna taga efter främmande seder. De älska nöjen och sjunga gärna; deras sånger äro korta och glada visor.324

Hults utseendebeskrivning skildrade en frisk stam, välväxt med rosiga kinder, renliga och prydliga, och skillnaden mot finnarnas beskrivna utseende och inre egenskaper är tydlig. Avståndstagandet till finnarna ses inte lika markerad som i Sohlbergs beskrivning. Hult utgick istället från finsk etnicitet som utgjorde referensramen, här exemplifierad av karelaren. Intressant är att just karelaren och inte tavasten utgjorde utgångspunkten men kanske steget mellan tavast och svensk ansågs alltför långt. Karelaren som tidigare beskrivits som språksam, livlig och glad låg närmare det som ansågs vara svenska egenskaper. Dessutom var karelarnas runsånger ursprunget till Kalevalaeposet,325 och således var karelarna den enda av de

322 Nordmann 1920, Soininen & Noponen I 1921, II 1922, Mickwitz 1924, Ottelin 1926, Nordmann 1928. 323 Sohlberg 1900, s.18.

324 Hult 1896, s.42.

325 Elias Lönnrot samlade in runsånger och skrev fritt utifrån dem Kalevalaeposet som anses vara ett finskt nationalepos.

finska stammarna som i finländsk kontext lyfts fram som eventuell kulturbärare.326 Sohlbergs beskrivning av svenskarna var att de var ”[...] lifligare och mindre inåtvända än finnarne. Frihetskänslan är starkt utpräglad hos alla.”327

Att oproportionerligt många svenskar i Finland innehade betydande samhällspositioner och god ekonomi förklarades av Lagerblad genom att svenskarna var ” [...] arbetsamma och sparsamma, varför de vanligen nå ett visst välstånd.”328 Även svenske Nordin var inne på samma tankegång då han skrev att finlandsvenskarna ”Trots sitt fåtal i förhållande till finnarna ha de dock genom sin större begåvning haft stort inflytande i landet”329. Citaten kan ses vara anmärkningsvärda i sitt sammanhang med tanke på de historiska styrkeförhållandena i Finland. De högre svenska stånden torde nått sina ekonomiska fördelar på andra sätt än genom sparsamhet, då karriärmöjligheterna var stängda för icke-svensktalande före 1863.

Många beskrivningar av svenskarna i Finland gjordes genom en uppdelning av svenskarna inom landet; nylänningar, ålänningar och österbottningar, vilka kan ses som geografiska grupper utan annan

stamkoppling än svensk.330 Den svenska grupp som ses minst

förekommande i läroböckerna är nylänningen, vilket kan ha sin grund i att ”Nylänningen är lugn och eftertänksam som hans granne tavasten”.331 Kanske ansågs nylänningen alltför lik de finska stammarna för att ges något större utrymme i läroböckerna.

Ålänningarna däremot, nämndes ofta och i flera sammanhang. Denna svenska grupp som var bosatt i åländska skärgården mellan Sverige och Finland beskrevs som ” [...] praktisk och artig som hans granne svensken”.332 Orsaken till detta motiverades genom beskrivningen att ålänningen stod i ”[...] liflig beröring med det gamla moderlandet, och är därför mest lik sina slägtingar i vester.”333 Här beskrevs också det gamla moderlandet vara Sverige och inte Finland. Av svenskarna i Finland kan ålänningen ses som den mest svenska, nästintill såsom tavasten ansågs vara den äkta finnen. Om ålänningarna skrevs det också att de var ”[...] till växten resligare än Finlands övriga svenskar. De äro hyfsade och städade till sitt yttre och glada till

326 Se till exempel Hult 1896, s.41 327 Sohlberg 1900, s.18

328 Lagerblad 1919, s. 20, 1921, s.20-21. 329 Nordin II 1924, s.18.

330 Jämför med de ursprungliga finska stammarna som senare skapar den finska stammen. Gällande de svenska grupperna är stammen svensk, men de delas upp utifrån sin geografiska hemvist och påverkas således olika av skilda klimat, boplatser och grannar. Finnarna ansågs ha skapats ur flera ursprungliga finska stammar, medan svenskarna var svenskar från början, men genom yttre geografiska påverkansfaktorer utvecklats till flera grupper.

331 Hult 1896, s.42. 332 Hult 1896, s.42. 333 Sohlberg 1900, s.18.

lynnet.”334 Ålänningen beskrevs som stark, livlig och glad. Den tidigare nämnda svenska frihetskänslan ansågs ” [...] starkt utpräglad hos alla, mest dock hos österbottningen, som äfven har det oroligaste lynnet och är beryktad för sin stora reslust.”335 En oro och ombytlighet gällande både resor och hembygdskärlek skildrades och österbottningen ansågs dessutom ” [...] orolig och hetsig som hans granne qvänen.”336 Österbottningens hetsighet och oro tolkas både som sprunget ur svenskt vikingalynne och frihetskänsla, men också orsakad av kontakter med finska nomadstammar.

Läroböckerna satte således finlandssvenskarna i kontrast till den finsk- ugriska stammen och en markering bort från finnarna ses tydligt. Trots det antyds en viss påverkan från finska folk beroende på geografisk hemvist. Utifrån ett rasbiologiskt resonemang där det ansågs att en ras inte kan blandas bort, blir grannskapet intressant.337 När läroböckerna beskrev den dagsaktuella befolkningen nämndes bara grannen, men i skildringar av de tidigaste bosättningarna blandades svenskar med finnar eller andra folk. I beskrivningarna av nylänningar och österbottningar nämndes inte alltid helt positiva drag som svenskarna fått genom sina grannar. Om det gjorts via grannskap eller genom blandning av folk nämns inte, men vi kan utgå ifrån att även om det säkert var vanligast att gifta sig inom sin språkgrupp uppstår kärlek och relationer överallt.

De mest intensiva egenskapsbetonade beskrivningarna av både finnar och svenskar i den finlandssvenska kontexten uppkom åren runt sekelskiftet. Efter ett par decennier avtog de, även om de delvis bestod minskades detaljerna. En klar stereotypisering ses runt sekelskiftet, men reproduktionen är inte konstant genom tidsperioden. 1860-1880 bjöd inga detaljerade beskrivningar och en transformering gjordes således på 1890- talet för att återigen transformeras runt 1920-talet.