Det har ofta sagts att de linneanska reseskildringarna präglades av en strävan att åstadkomma totalbeskrivningar – allt skulle skildras, klassifi-ceras och bedömas – av de länder som besöktes. Inte minst var det rese-––––––––––––––––––––
31 Torén, s 366, och Osbeck 1757, s 202. Jfr Brelin, s 34.
32 Brelin, s 21–22.
33 Enligt Svenska Akademiens ordbok (Lund: 1893–), u o ”nationalkaraktär”, är det första belägget för detta ord i svenskan från 1793.
närernas uppgift att bedöma invånarna: deras utseende, goda och dåliga egenskaper och livsmönster (vilka vanligen benämndes ”seder”).
Sådant material finns det också gott om i de texter som undersökts. Att karakterisera dessa folkbeskrivningar är dock komplicerat, eftersom resenärerna inte hade någon konsekvent princip för hur människor ka-tegoriserades. Gränserna mellan begrepp som ”ras”, folk, nation och kultur var tämligen flytande, och hur kinesernas påstådda egenskaper förklarades skiftade från fall till fall.
Ändå är kineserna, i bestämd form, nyckelordet här. En genomgåen-de tengenomgåen-dens var nämligen att kejsardömets invånare skildragenomgåen-des som en homogen grupp, att de sågs som en i någon mening organisk enhet vil-ken kännetecknades av vissa typiska karaktärsdrag. Som antytts tidigare var de svenska resenärerna inte omedvetna om problemet med represen-tativitet – de allra flesta hade ju bara kunnat observera förhållandena i Kanton med omgivningar – men ändå skildrade de ofta kineserna som ett kollektiv. Ibland betonades skillnaderna mellan ”bättre” och ”sämre” folk, men i de flesta fall gjordes omdömen och beskrivningar utan såda-na reservationer eller förbehåll.34
På grund av att resenärerna inte gjorde någon strikt åtskillnad mellan biologiska och kulturella orsaksförklaringar är det svårt att direkt karak-terisera deras människosyn som antingen nationalistisk, eurocentrisk el-ler rent rasistisk. Snarare är det en kombination av allt detta. Begreppet ”ras” förekommer över huvud taget inte, åtminstone inte med den inne-börd det haft under senare epoker, och inget sägs t ex om att kineserna skulle ha en gul hudfärg (vilket blev vanligt under 1800-talet). Däremot kommenteras ofta sådana attribut som ”platta näsor” och ”sneda ögon”,
––––––––––––––––––––
34 När Osbeck talar om hur kineserna uppfostrar sina barn säger han t ex: ”De förnämare här i landet inplanta ifrån första åren dygd och ärbarhet uti sina barn, och spara ingen om-kostnad till deras sediga uppfostran; men däremot låter det sämsta folket sina barn och hun-dar få samma uppfostran; vadan ej heller någondera av dem kan tåla främmande.” (Osbeck 1757, s 253) Torén, s 362, säger plötsligt efter en längre utläggning om kinesernas dåliga egenskaper att det som nämnts dittills bara gäller köpmän och hantverkare och att han inte vet hur det är med de förnämare.
ett tecken på medvetande om rent fysiska skillnader som i sig måste ha skapat en känsla av främlingskap.35
Om ras var ett okänt begrepp så var Europa desto mer hemtamt. Det kan inte råda någon tvekan om att författarna ofta betraktade kineserna utifrån en identitet som européer eller västerlänningar, men som fram-gått tidigare innebar detta inte nödvändigtvis en absolut solidaritet med allt europeiskt. Snarare är det så, att även om det fanns en europeisk identitet såg svenskarna världen som uppdelad i nationer, ett relativt vagt begrepp som i ett komplicerat mönster innefattade allt från det geografiska område (”land”) ett folk lever inom, till folkgruppen själv med alla dess (ibland biologiskt förklarade) påstådda egenskaper och beteendemönster (”nationalkaraktär”) liksom dess samhällsorganisation, kultur och värderingar. Svenskarna må i det sammanhanget ha uppfat-tat andra europeiska ”nationer” som en speciell grupp, men det ändrar inte det grundläggande faktum att kineserna var en nation bland andra, om också avlägsen och annorlunda.36
Beskrivningen av denna ”nation” täckte ofta in både yttre och inre egenskaper. Flera av resenärerna skildrade kinesernas rent fysiska utse-ende, där det ”avvikande” lyftes fram; de sneda ögonen, de platta näsor-na, hårpiskorna och kvinnornas bundna fötter var favoritämnen som ofta återkom, och svenskarna gjorde någon gång trevande försök, vilka idag ter sig tragikomiska, att förklara varför kineserna såg annorlunda ut än den genomsnittlige svensken. Osbeck förklarar i sin Dagbok att de platta näsorna, vilka ”är en uniform hos detta folkslaget”, orsakats av att ––––––––––––––––––––
35 Avsnitten om kinesernas fysiska utseende, bl a med kommentarer om sneda ögon och platta näsor, finns i Brelin, s 44; Osbeck 1757, s 168–69; Reinius 1749, s 41–43; id 1939, s 206; Salan, s 15; och Torén, s 358–59.
36 Begreppet ”europeiska nationer” används genomgående i reseskildringarna liksom ordet ”nationer” rent allmänt. Ett intressant exempel på hur ras-, kultur- och nationsbegrepp blan-das om vartannat finns i Osbecks beskrivning av Cadiz: ”Här finns dock en stor blandning av allehanda europeiska nationer, utom negrer, som mest hava att syssla uti köken.” (Osbeck 1757, s 18) På andra håll gör Osbeck generaliserande beskrivningar av olika europeiska folk; se ibid, s 18 och 32. Den mest uttalade patrioten bland författarna är Wallenberg, som ser fosterlandskärleken som ”den yppersta bland borgerliga plikter” (2:98) och talar om de svens-ka sederna som ”en förnuftig medelväg, emellan fransmannens överdrevna artigheter och hol-ländarnas plumpa rättfram. Engelsman är engelsman, evart han kommer; varför icke vi lika så?” (2:37)
mödrarna i Kina ofta bär småbarnen i en sele på ryggen, och att barnen då ständigt stöter ansiktet mot moderns rygg så att näsan deformeras. Torén, däremot, anger samma orsak till ett annat uppmärksammat drag i kinesernas utseende när han menar att vanan att bära barnen på ryg-gen är skälet till de ”liksom svullna” ögonlocken.37
Dessa till synes triviala citat är intressanta, dels därför att de visar att svenskarna tog för givet att skillnaderna mellan européers och kinesers utseende berodde på att de senare var skadade eller hade avvikit från normen (ett etnocentriskt antagande), dels för att de två prästernas för-klaring till skillnaderna inte var biologisk utan kulturell. De föregivet degenererade dragen i kinesernas utseende var inte medfödda och ned-ärvda utan en direkt konsekvens av folkets seder och bruk.
Om exotism och det annorlunda, utan egentlig positiv eller negativ värdeladdning, präglade skildringarna av kinesernas yttre så känneteck-nades beskrivningarna av deras föreställda nationalkaraktär desto mer av en skarp uppdelning i beundrande och fördömande omdömen. Här framgår det som allra tydligast att vare sig författarna såg nationalkarak-tären som medfödd eller ej så tog de för givet att de dels kunde uttala sig i generaliserande ordalag, dels hade rätten och möjligheten att vär-dera vilka egenskaper som var goda eller dåliga. Oavsett om dessa dis-kussioner ytterst hade vissa relativistiska drag i den meningen att kine-serna i några avseenden sågs som föredömen, sträckte sig alltså vidsynen inte så långt att resenärerna övervägde möjligheten att deras egna krite-rier för gott och ont, rätt och fel, inte var absoluta och därför inte kun-de tillämpas på andra kulturer än kun-den egna.38
Ofta började de explicita diskussionerna om kinesernas karaktär med en rad positiva omdömen: de beskrevs som glada, vänliga och fredliga människor vilka var måna om att upprätthålla god sämja sinsemellan. Det framhölls också att de var mycket artiga och hövliga och att det ––––––––––––––––––––
37 Osbeck 1757, s 171, och Torén, s 358.
38 Omdömen om kinesernas karaktär förekommer eller kan anas på snart sagt varje sida i reseskildringarna, men här åsyftas de sammanfattande genomgångar som ofta gjordes över den kinesiska ”nationalkaraktären”. Dessa avsnitt finns främst i Brelin, s 44–45, 55 och 58; Osbeck 1757, s 169–70; Reinius 1749, s 42; id 1939, s 205–07; Torén, s 361–62; Ekeberg 1757, s 5–6; och id 1773, s 136–37.
enklare folket visste sin plats i den sociala hierarkin.39 Framför allt i samband med resonemangen om landets folkrikedom och välmåga (se nästa kapitel) brukade svenskarna också påpeka – tydligen som ett före-döme för vissa pråliga och lyxälskande landsmän – kinesernas måttfulla leverne. Även om de förmögna hade överdådiga matvanor, levde de i övrigt utan onödiga statussymboler, och de fattiga visste att rätta både mat- och klädvanor efter sina inkomster. Dessutom underströk Osbeck flera gånger att kineserna till skillnad från svenskarna inte missbrukade alkohol utan alltid höll sig nyktra – d v s de som inte fördärvats av allt-för mycket umgänge med västerlänningar.40
Det som framhävdes mest var emellertid kinesernas flit och arbet-samhet. Eftersom resenärerna kom med Ostindiska kompaniets skepp och själva hade ett starkt intresse för allt som rörde ekonomi och arbete, ägnade de stort utrymme åt kinesernas ”hushållning”, som diskuteras mer utförligt i nästa kapitel. I det sammanhanget återkom ständigt lov-prisningarna av kinesernas ”idoghet”, deras outtröttliga arbete för att ut-nyttja och förbättra jorden samt bearbeta andra naturtillgångar för sin försörjning. Över huvud taget uppfattades kineserna som föredömen på det ekonomiska området: de var inte bara flitiga utan också initiativrika och driftiga, uppfinningsrika men ändå läraktiga och snabba att imitera goda idéer, de var händiga och skickliga hantverkare och sluga handels-män – kort sagt, här fanns mycket att ta lärdom av i ansträngningarna att främja den svenska ekonomins utveckling på olika områden.41
––––––––––––––––––––
39 Det glada humöret och vänligheten framhävs särskilt i Brelin, s 45, och Reinius 1749, s 42.
40 Om nykterheten, se Osbeck 1757, s 152 och 197 (jfr Reinius 1749, s 22 och 42). Kine-sernas måttlighet i övrigt berörs i Brelin, s 54–55; Osbeck 1757, s 126–27 och 170; Reinius 1749, s 22; Ekeberg 1757, s 6; och id 1773, s 136–37.
41 Brelin, s 45 och 62; Ekeberg 1757, s 5; id 1773, s 136–37; Osbeck 1757, s 198 och 265; Grill 1773, s 7; Reinius 1749, s 42; och Torén, s 352. Hänvisningar till ”detta idoga folkslaget” finns även i Ekebergs uppsats ”Berättelse om Chinesiska Olje-fröet och dess Tref-nad i Sverige” i Kongl. Svenska Vetenskaps Academiens Handlingar 25 (1764), s 327, och när Akademien 1754 i samma publikation tillkännagav att Ekebergs lanthushållningsberättelse inkommit, talades det om ”kinesernas makalösa flit, idoghet och omtanke att till deras fördel nyttja allt som nyttjas kan” (KVA:s Handlingar 15 [1754], s 233–34; ordalydelsen påminner starkt om en formulering i Ekeberg 1757, s 6). Jfr även nästa kapitel, där liknande omdömen framförs i samband med diskussioner om jordbruk och hantverk.
Men dessa goda egenskaper var bara ena sidan av den verklighet de svenska resenärerna tyckte sig se. Till de positiva dragen i kinesernas ka-raktär kunde läggas en rad mycket förkastliga egenskaper och beteen-den. Främst handlade det om baksidan av folkets ständiga nitiskhet i ekonomiska frågor, nämligen att den ofta ansågs bottna i en omättlig girighet som tog sig uttryck på många frånstötande sätt: en ohämmad materialism, tjuvaktighet, bedräglighet – särskilt vid affärer med utlän-ningar – och opålitlighet. I ett större perspektiv sågs kineserna ibland helt enkelt som oförmögna till eller ointresserade av ”djupsinnigt efter-tänkande”, för att låna Toréns ord.42
Detta drag av småsinthet, bristen på förmåga att lyfta blicken över de omedelbara materiella behoven, yttrade sig enligt resenärerna bland an-nat genom hämndlystnad, ointresse för vetenskap som saknade omedel-bar ekonomisk nytta, och en störande principlöshet i religiösa frågor; det sades om kineserna att de bytte tro utan samvetsbetänkligheter när de trodde sig kunna vinna något på det. Författarna saknade helt enkelt den andliga dimensionen hos kineserna och i deras kultur.43
De som inte alls tyckte om kejsardömets (eller snarare Kantons) in-vånare tolkade till och med de ”goda” egenskaperna i ljuset av de ”dåli-ga”. Framför allt gäller detta Torén, som genomgående gav en mörk, tidvis förbittrad, bild av kineserna. När han skildrade deras fysiska ut-seende kunde han inte avhålla sig från en besk kommentar: ”Näsan är något platt, läpparna lagom, och minen så söt, som socker, om de där-med hoppas vinna något.” Vad artigheten anbelangar menade Torén att folket var ”ganska hövliga, och måste väl så vara, när ett av riksens hög-sta kollegier har även privata ceremonier till ögnemärke.” Han syftar här på Ritministeriet, vilket hade till uppgift att övervaka att olika konfuci-anska ceremonier och ritualer utfördes på rätt sätt men knappast hade något inflytande på enskilda människors umgängesliv.44
––––––––––––––––––––
42 Torén, s 363 (cit). Andra exempel: Brelin, s 58; Osbeck 1757, s 139, 146–53, 169, 189, 212, 215 och 252; id 1758, s 13–14; Torén, s 361, 363–64 och 366; Ekeberg 1773, s 137–38; Reinius 1749, s 33–38 och 42; och id 1939, s 205–06, 212 och 224–32.
43 Brelin, s 45 och 56–57; Torén, s 361 och 363; Grill 1773, s 7–8; Osbeck 1757, s 175; och Salan, s 16.
I uppräkningarna av kinesernas påstådda svagheter intog ofta förhål-landet mellan män och kvinnor en speciell plats. Brelin, som ofta disku-terade ämnet kvinnor och utsikterna att få umgås med dem, menade för sin del att svartsjukan var kinesernas största svaghet, och att de därför höll sina kvinnor instängda utom synhåll för utlänningarna.45 Samma påstående återkom hos flera andra författare, och ibland kopplades det till polygamin, en ofta nämnd företeelse som uppenbarligen kommen-terades med en blandning av fascination och moraliskt avståndstagande. Det kinesiska familjelivet beskrevs som känslokallt och helt dominerat av männen: äktenskapen arrangerades – ibland i mycket späd ålder – av brudparens föräldrar, männen kunde ta så många hustrur de hade möj-lighet att försörja, och om någon i vredesmod slog ihjäl sin hustru gick han fri från straff. Ett annat tecken på det Brelin kallade folkets ”hårda sinnelag” var seden att slänga småbarn i floden om man inte hade råd att försörja dem. Visserligen (skrev Osbeck) försågs de övergivna barnen med en flytboj så att de klarade sig tills någon plockade upp dem, men när svenskarna nämnde företeelsen var det just för att visa kinesernas känslokyla mot andra människor, t o m sina egna barn.46
De föreställningar och värderingsmönster som på detta sätt framträd-de i skildringarna av folkets ”nationalkaraktär” påverkaframträd-de också övriga delar av Kinabilden, som vi skall se i nästa kapitel. Genom att generali-seringarna om kinesernas karaktär sammantaget var ganska motsägelse-fulla och varierade från ren beundran till djup avsky, gav de emellertid en ganska komplicerad bild av detta avlägsna folk. Den var kanske inte nyanserad, men efter mötet med Kina betraktade de svenska resenärerna inte sina värdar som vare sig förebilder eller avskräckande exempel, utan som lite av båda. Eller som Pehr Osbeck uttryckte det i en koncis sam-manfattning: ”I umgänge äro de vänliga, i levnad nyktra och snygga ––––––––––––––––––––
45 Brelin, s 45 och 51–53. Jfr Torén, s 362; Osbeck 1757, s 142; och Reinius 1939, s 206–07.
46 Cit från Brelin, s 35 (där det berättas om människor på Kantons gator vilka slog sig själ-va blodiga mot betalning, och om ”andra dylika galenskaper, som kineserna finna nöje att åskåda, vilket nogsamt utmärker deras av naturen hårda sinnelag.”). Jfr Reinius 1939, s 206. Om polygamin och familjelivet se Osbeck 1757, s 171–72 och 180–82; Ekeberg 1773, s 130–31 och 137–38; Reinius 1939, s 206–07; och Salan, s 18. Om barn som slängdes i flo-den se Torén, s 359; Osbeck 1757, s 172; och Ekeberg 1773, s 120–21.
[=renliga], i samhälle flitiga, fallna till handaslöjder och i synnerhet han-del; men därjämte gapsamma, giriga, mutkorvar, envisa, inbilska och misstänksamma.”47
Med denna minst sagt blandade beskrivning hade, trots alla stereoty-per och schabloner, de svenska resenärernas föreställningar om kineser-na utvecklats långt från det lilla fragment som fram till 1749 hade ut-gjort den samlade svenska reselitteraturen från Kina. Det var Nils Mat-son Kiöpings korta omnämnande av kejsardömet från 1667, som får avsluta detta kapitel:
Kina haver varit och tillförende blivit skattat för det största, skönaste och rikaste konungariket uti hela världen, mycket namnkunnigt av dess sköna hantverk, inbyggares snällhet, klokhet och lärdom, i synnerhet deras mandorins eller höglärde lärare, vilka hårt bliva förhörda uti lagen, stjärnkikarekonsten, läkokonsten. Och enär de äro komna till det upp-steget [=klarat sin examen], skola de aldrig mer gå utan bliva burna uti stolar.48
––––––––––––––––––––
47 Osbeck 1757, s 169.
––––––––––––––––
En upplyst despoti?
Nils Matson Kiöpings diffusa beskrivning av Kina nedtecknades innan flödet av information till Europa om detta land ännu hunnit få någon större omfattning. Därför är det kanske inte så konstigt att den svenske pionjärens kunskaper var magra och fragmentariska, trots att han själv besökt det stora rikets utkanter. Ett århundrade senare var läget ett helt annat: det fanns en betydande europeisk litteratur som behandlade olika aspekter av Kina och dess kultur, och resenärerna själva vistades mycket längre bland kineserna än Kiöping gjort. Skildringarna av kejsardömet var fortfarande en smula förvirrade när det gällde att verkligen förstå den kinesiska kulturen, men på många områden var de tillräckligt fylli-ga för att ge läsarna en ordentlig bild, om också med skiftande grad av verklighetsförankring, av landet och dess invånare.
Som vi skall se i det följande var denna bild som helhet ofta mot-sägelsefull och mångfacetterad, på samma sätt som beskrivningarna av kinesernas ”nationalkaraktär” präglades av djup kluvenhet. Många av idéerna från folkkarakteristikens område återkom i skildringarna av kulturen och samhället, och ibland är det svårt att dra en tydlig gräns mellan omdömen om kulturen och påståenden om invånarnas egenska-per – en distinktion som inte tycks ha existerat för 1700-talets svenska Kinaresenärer, eller åtminstone inte hade någon större betydelse för dem när de skrev sina texter.