Under tiden förändrades förutsättningarna för musikhandeln över hela världen i och med till- komsten av helt ny teknik - fonografen. År 1857 kom Edouard Leon Scott de Martinville på ett sätt att registrera ljud (Langer 1991), men uppfinningen av det som då gick under beteckningen
talmaskinen skulle dröja ännu några år. Charles Cros kom med en förlösande idé, att ta steget
från registrering till återgivning av ljud. Han lämnade 1877 in en beskrivning till franska veten- skapsakademin av “en metod för uppteckning och återgivning av akustiska fenomen” (Strand, 1977). Cros fullföljde dock inte sin idé eftersom det blev känt att det fanns enklare metoder än hans att återge ljud. Det var Thomas Alva Edison som efter uppfinningen av det han kallade en
repeteringsmaskin till slut stod som uppfinnare av fonografen. Den demonstrerades på redaktio-
nen för Sentific American den 6 december 1877 och han fick patentet på den 19 februari 1878 (Miller & Boar, 1982, Strand 1977). Edison tänkte sig från början att apparaten skulle användas på kontor för inläsning av meddelanden och som telefonsvarare. Ganska snart blev dock använd-
12
Vers ett – “Allt går ju med elektricitet” (1903 -1930)
ningen i underhållningssyfte minst lika viktig. En industri för musik- och talinspelningar började växa fram. Edison hade först 1878 själv skapat sitt bolag Edison Speaking Phonograph Co och en helt ny bransch hade fötts: - “The industry of Human Happiness - Den mänskliga lyckans indu- stri” (Strand 1977). År 1890 ombildade han det till Edison Phonograph Works som enbart sysslade med tillverkning och överlät försäljningen till North American Phonograph Company, som också hade rätten till försäljning av grafofoner tillverkade av American Graphophone Co (ibid.). År 1898 bildades det engelska Grammophone Company.
De amerikanska bolagen Edison och Columbia började även spela in svensk repertoar och svens- ka artister i olika omgångar från omkring 1900. Edison fortsatte med detta ända in på 1910-talet. I Sverige fanns också flera bolag som importerade fonografer/grafofoner och cylindrar. De pro- ducerade dessutom egna inspelningar. Oftast var det firmor som i första hand sålde annan teknisk utrustning. Det som i början mest fascinerade var fonografens förmåga att återge den mänskliga rösten, och “talmaskinen” var också en vanlig benämning på apparaten (www.visarkiv.se). Det var inte så märkligt att den kunde spela eftersom man tidigare hade hört positivhalare, men att den både kunde tala och sjunga var ofattbart för många.
Inspelningstekniken kunde också användas som en extra attraktion t.ex. vid försäljning av vistryck. Istället för att försäljaren sjöng melodin till visorna, gjorde grafofonen det jobbet. Det som såldes var m.a.o. inte ljudinspelningen i sig den hjälpte bara till att sälja vistrycken. År 1901 kom Emile Berliner’s GramOPhone- platta och Columbias 7 tums- respektive 10-tumsskivor. Den amerikanske pionjären Fred Gaisberg reste runt världen och spelade in musik. På de första inspelningarna gjorda i Amerika presenterades han som professor Gaisberg, men han var i själva verket en ung man som fortfarande gick i skolan och till en början ackompanjerade vid de olika inspelningarna. Han fick arbete hos Emile Berliner 1893 som talangscout och ackompanjatör och fortsatte sedan med att först spela in musik i Europas större städer sedan i övriga världen. År 1903 kom turen till Sverige när det öppnades ett lokalkontor i Stockholm. Detta blev därmed det första skivbolaget i Sverige (www.emi.se 2006-03-02) och höll till i Operahuset med den unge Axel Widing som direktör. Repertoaren var till en början utländsk, d.v.s. det var framförallt in- spelningar av Gaisberg, som också gjorde några i Sverige. Efterhand spelades mer svensk musik in och Skandinaviska Grammofon dominerade marknaden totalt genom att spela in i stort sett varenda etablerad svensk sångartist. Musikinstrumenthandlare, musikhandlare och musikförlag hade därmed fått sällskap av en ny aktör, grammofonbolaget, som utgick ifrån en teknisk innova- tion som låg utanför vad de befintliga bolagen hade gjort tidigare, men det handlade fortfarande om musikföretagande.
Ett problem med fonografen, som föregick grammofonen, var svårigheten att göra kopior av in- spelningarna. I början fick man spela in varje cylinder för sig, antingen en i taget eller på flera fonografer samtidigt (www.visarkiv.se). Orkesterledaren Hjalmar Meissner berättar i sina minnen av “gamla glada Stockholm” från 1939 hur det kunde gå till (ibid.): “Jag har själv varit med om att, mot en ersättning av 5 kr. i timmen, ackompanjera en tre timmars insjungning, då fonograf- sångaren par préférence August Svenson lyckades sjunga 'Min lilla vrå bland bergen' sextio gånger å rad. Resultat 360 rullar”.
Man kunde dock kopiera originalet mekaniskt genom s.k. pantografisk kopiering efter inspel- ningen. Det skedde genom att man spelade av den ena cylindern och samtidigt graverade den
Vers ett – “Allt går ju med elektricitet” (1903 -1930)
andra. Detta innebar dock att ljudkvaliteten försämrades. Redan här verkar det ha förekommit problem med piratkopiering. Därför började Bolaget Anders Skog 1902 att bifoga ett “fonogram- certificat” tillsammans med cylindrarna för att visa att inspelningarna var skyddade mot “efterapning”, som baksidestexten uttrycker det. När inspelningstekniken väl fanns här lade pion- järerna grunden för den princip som sedan skulle gälla lång tid framöver för denna form av musikföretagande, oavsett om formatet var grammofonplattor eller fonografcylindrar. Principen var lokal musik för en lokal marknad. Gaisberg och hans efterföljare sökte upp och spelade in musik av dem som då betraktades som redan etablerade artister.