Även om jag kan förutsätta att Foucaults arbeten är någorlunda kända när det gäller konstruktionen av ”det normala” har jag valt att introducera hans tän- kande eftersom det har en central plats i mina teoretiska överväganden kring kunskapsproduktion som skeenden inbäddade i sociala kontexter. Syftet med introduktionen är att tydliggöra fruktbarheten i att se den koppling mellan sy- nen på vårdens professioner som förankrade i ”de moraliska vetenskaperna” och överväganden ur ett migrations- och etnicitetsperspektiv som kan fångas i begreppet governmentalitet, till vilket jag nu skall närma mig.
Redan i sin ansats klargör Foucault att vetande varierar med den sociala, kulturella och historiska kontexten. Poängen är att det inte finns neutralt och objektivt vetande. Foucault syftar till att försätta oss i en ”kris” när det gäller
3
vår tro på objektiv kunskap inom vetenskaperna. Han visar att kunskapspro- duktion alltid är sammanfogad med maktrelationer. Kunskapens förmenta neutralitet spricker. Istället synliggörs hur den varierar utifrån bestämda histo- riska formationer av vetande, maktrelationer och praktiker och dess institutio- ner (Beronius 1). Foucault ser således makt och vetande som inbördes rela- terade (Foucault [1] 2002a:104ff) om än inte reducerbara till varandra. Kunskap förutsätter alltid maktrelationer. Makt förutsätter kunskap så till vida att makt uppstår när man får veta något, när nya kategorier uppkommer. Tan- ken är att kunskapsobjekt s a s inte ”upptäcks” utan att det uppkommer i den språkliga och sociala praktiken, i diskursen (Foucault [11]13), det vill säga, i vad vi kan kalla ”praktiserat språk” (Beronius 1:). Diskursen finns genom sin praktik och ”det är just i talet som makt och vetande kopplas samman” (Foucault [1] 2002:110). Hela detta ”paket” av makt, vetande och praktiker kallar Foucault diskursiv praktik.
Bakom intresset för begreppsparet makt/kunskap ligger ett mer fundamen- talt intresse som kan uttryckas i begreppsparet sanning/subjekt. Grundfrågan är hur den västerländska människan konstituerar sig själv som objekt för kun- skap inom det som ovan kallades ”vetenskaperna om människan” eller ”de moraliska vetenskaperna” (Beronius 1). Den västerländska människan har genom praktiker gjorts både till subjekt med kunskap och också till objekt för kunskap (ibid:). Detta människans kunskapssökande om sig själv har gett upphov till olika slag av vetenskapliga diskurser (Beronius 1:). Belysande exempel kan vara den medicinska diskursen och även den odontologiska i vil- ken tandhygienisters arbete ingår.
Människans har formats som subjekt på tre sätt, genom tre objektifierings- former (Foucault 12:20). Dessa tre sätt kan fångas med en historisk åter- blick likaväl som presenteras i presens. Den första är genom vetenskapliga ob- servationer och undersökningar som utvecklades parallellt med framväxten av ”vetande- experter”. Sådana experter både förutsätter och utvecklar kunskap om människor i sin verksamhet (Olsson 1:3) och dessa verksamheter har utgjort grundplåten i de skilda vetenskapliga diskurserna. Den andra formen av subjektsformering har sin utgångspunkt i de vetenskapliga undersökningarna och gäller kategorisering i grupper som till exempel frisk/sjuk, normal/onor- mal. Kategoriseringar, eller vad som också kallas åtskiljande praktiker blir grunden för den tredje typen av subjektsformering, s.k. subjektifiering eller subjektsomvandling av individen. Det är genom denna process som individen
3 deltar ”aktivt i skapandet av bilden av sig själv; bilden av subjektet” (Olsson 1:3; se även Cuadra Björngren 200). Den innebär att individen konstitu- erar sig som ett ”moraliskt subjekt”, eller vad jag väljer att kalla ett ”vetande subjekt”. Uttrycket fångar den bredare processen av en människas självom- vandling (subjektifiering), som går utöver att hon följer handlingsregler. Den innebär att människan bibringas ett förhållande till sig själv som är grundat på kunskap. Som ”vetande subjekt” åberopar människor olika föreskrifter gäl- lande värderingar och handlingsregler (Foucault [1]2002b:2).
Innehållet i föreskrifter, t.ex. hur man bör sköta sin munhygien eller vad en diagnos åsyftar kan variera historiskt, medan däremot tillvägagångssätten, att skilja mellan sjukt och friskt, normalt och onormalt är konstanta. Det är såle- des själva gränsdragningsprocessen och dess makteffekt i att differentiera som är det centrala, medan de ”markörer” som ger gränsen dess innehåll varierar historiskt (Beronius 1:).
Uppkomsten av diskurser kring människan som en följd av ett kunskaps- sökande och självkännedom är karaktäristiskt för den västerländska kulturen. Den har till och med fått sin identitet genom den ”rationalitetens tudelande praktiker” som skapas och reproduceras teoretiskt och metodologiskt främst inom vetenskaperna (ibid). Genom den epistemologiska organisering det inne- bär, att ordna sitt vetande i termer av sjuk-frisk, normal-patologisk har veten- skapernas om människan en normerande roll genom sin verksamhet att be- stämma ”det normala”. Det implicit moraliska i skeendet osynliggörs emellertid genom att språkbruket är ”neutralt” (Beronius 14). Foucaults kulturkritik består i att lyfta fram dessa förhållanden som skriver in vetande om patienter och klienter i maktrelationer. I samma linje avser han att blottlägga mekanis- mer som opererar med tudelningar (Beronius 1:).
I förhållande till de människobehandlande professionerna är ett maktbe- grepp, biomakt, som Foucault introducerade av vitalt intresse (Foucault [1]2002a:141). Begreppet syftar nämligen precis på de former av makt, det vill säga olika tekniker och praktiker, som utvecklats från 100-talet och fram- åt som utövas över människor som levande varelser, kroppar och som art. Emellertid riktas de inte till den enskilda ”människan-som-kropp” utan till in-
Det bör nämnas att ”subjekt” i fransk tanketradition och språkbruk ligger nära vad som i svenskt
vardagstal brukar betecknas som ”objekt”. Det är inte det aktiva ”subjekt” som ställs mot ”predikat” i skolgrammatiken som avses. Subjekt, i Foucaults bemärkelse, anknyter till underkastelse i förhållande till reglerande ramar för kunskaper och tal som sätter subjektets villkor. Det innebär att subjektivitet är villkorat av en relation, till diskursen den ”vänder” sig till. På så vis är subjektet kontingent och skif- tande i relation till olika diskurser. Det finns en parallell i engelskt språkbruk som kan belysas med ut- tryck som ”subject to the crown”, dvs. kungahusets undersåte.
40
dividen i egenskap av en del av en ”befolkning”. De riktas till ”människan- som-art” (Foucault [1]2003). Foucaults tänkande formerar därför en länk mellan individuell patientnivå och befolkningsfrågor. ”Befolkningen” i sig är ett resultat av en specifik historiskt utveckling i vilken det uppkom som ett politiskt problem (Beronius 14). Detta innebär att i begreppet biomakt sam- mankopplas frågor kring individuella människors kroppar med policyfrågor och maktutövning på nationell nivå (Gordon 11:4). Detta gör att våra stu- dier av biomakt också bör problematisera nationalstaters specifika formering och relatera till teoribildningar kring etnicitet/”ras” och migration.
Det är viktigt att hålla i minnet att makt ges en specifik tolkning i Foucaults arbeten. Det skall inte uppfattas som konventionen bjuder, som en institution och inte heller som en struktur (Foucault 2002a:104). Inte heller som en repres- siv instans med specifika agenter eller något som kan ägas av somliga (Olsson 1:3). Makt skall istället uppfattas som ett produktivt nätverk som finns på alla nivåer i det sociala livet. Detta gör att Foucault föredrar att tala om ”makt- relation” istället för om ”makt” (Foucault 1:11).
Maktrelation kan definieras som en relation inom vilken ena parten önskar att styra den andra partens handlingar (Foucault 1:11). Analysen av sådana går att förlägga på tre nivåer, dels som maktrelationer mellan individer som strategiskt ”spel” mellan dem, dels som något som kan kallas ett tillstånd av dominans. Det sista slutligen är de “governmentala” teknikerna (Foucault
1:1). Det är denna tredje analysnivå, den governmentala, som har en di- rekt bäring på den professionsburna expertisen.
Alla de tekniker, praktiker, institutioner, procedurer, analyser, reflektioner och beräkningar som möjliggör för experter att reglera och forma människor på både befolkningsnivå och individnivå sammanfattar Foucault och kallar ”governmentality” (Foucault 11:102), i svensk översättning, governmentali-
tet. Begreppet i sig lyfter framväxten av ett historiskt specifikt tänkande kring
styrning och syftar på länkningen av maktutövning och individers självom- vandling. ”Government”, ”den rätta dispositionen av sakernas tillstånd” riktas mot en befolkning och syftar till ”(räddning/frälsning och) välfärd för alla” (Foucault 11:4). Begreppet åsyftar således både en grundläggande styr- ningsrationalitet och också dess ansamling av konkreta uttryck i governmen- tala styrningstekniker eller ”säkerhetsapparater” (ibid), baserade på kunskap. Governmentalitet kan vi därför se som den bakomliggande konstituerade prin-
Detta uppfattar jag ligger intill förväxling nära, men motsvarar inte ett ”klassiskt” maktbegrepp.
41 cipen som i grunden handlar om att skapa normaliserade subjekt, ”normala” människor10 vilket sker genom den process Foucault kallar normalisering. Go-
vernmentalitet förläggs till alla mänskliga relationer där någon baserat på kun- skap och ”i sanningens namn” avser att påverka en annan människas hand- lande. Detta innebär att govenmentalitet tar sig gestalt på individnivå och implicerar relationer mellan individer (Foucault 1:1).
Vid uttolkande av begreppen biomakt och governmentalitet betonas ofta kontrollerande och manipulerande processer. I min läsning går jag bortom en sådan ensidig tolkning och uppmärksammar att begreppen även ger utrymme för de frigörande processer som de historiskt utvecklade social praktikerna burit med sig. De har bidragit, och gör så alltjämt, till både ökad livslängd och livs- kvalitet (jfr Olsson 1). Detta utesluter inte att det utforskande av governme- ntala processer och biomaktspraktiker, i linje med den ”maktens analytik” (Foucault [1] 2002a:) erbjuder, kan ha möjlighet att peka på alternativa rationella möjligheter att strukturera maktrelationer och tolka institutionens ”sanningar” och begreppsanvändning. Grunden till möjligheten att vid sidan av en kritisk ansats även uppmärksamma frigörande processer, ligger i det maktbe- grepp som skisserats ovan, som innebär att makt genomsyrar alla mänskliga relationer. Makt framstår som en oundviklig del av varje aspekt av mänskligt liv. Det framstår därför inte som en anomali, som ett undantag då en idealt tänkt ”frihet” gått förlorad. Om makt är immanent i var relation följer att Foucault ”ytterst bidrar […] till att synliggöra förutsättningarna för våra liv och för vårt sätt att tänka om det” (Olsson 1:40). Foucaults tänkande utesluter inte ett intresse för individens möjligheter att agera och förhålla sig inom maktrelatio- ner. Däremot aktualiserar hans analytik ett skärskådande av hur kunskapspro- duktion begränsar subjektens handlingsutrymme och kan få institutionella (makt)förhållanden att framstå som ”naturliga”.