Det är uppenbart att man minskar de fattigas omedelbara fattigdom om man ger dem pengar, och som vi har sett minskar dessutom risken för att fattigdomen går i arv. Den främsta orsaken till att man är så entusiastisk för kontantstöd i Syd är dock att de stimulerar tillväxten och därmed leder till påtaglig utveckling. Det är i detta avseende som länderna i Syd utmanar det förhärskande biståndsparadigmet i de rika industriländerna och utmaningen är fyrfaldig:
• de fattiga är fattiga för att de saknar pengar, inte för att de är dumma eller missköter sig,
• det är bättre att ge pengarna direkt till de fattiga än att ge dem till de rika och hoppas att de ska sippra ner till de fattiga,
• det är i huvudsak efterfrågan som är problemet i fattiga länder, inte utbudet, • staten spelar en central roll i att stimulera ekonomin och den ekonomiska
tillväxten.
Kontantstöd stimulerar tillväxten på två sätt. För det första stimulerar de efterfrå- gan i den lokala ekonomin, för det andra minskar de riskerna, vilket ger fattiga möjligheter att investera.
Ökad efterfrågan skapar tillväxt
Den inhemska efterfrågan är den enskilt viktigaste faktorn som bidrar till ekono- misk tillväxt i utvecklingsländerna. Den allmänt utbredda och ihållande fattigdo- men innebär dock att efterfrågan är låg, vilket enligt UNCTAD:s Least Developed
Countries Report 2006 hämmar tillväxten. Nyliberala utvecklingsmodeller lägger
stor vikt vid utbudssidan, d.v.s. att man ska göra det lättare för privata företag att bedriva sin verksamhet. UNCTAD har dock kommit fram till att detta inte är det viktigaste. Orsaken till att företag i fattiga länder inte är särskilt framgångsrika är inte byråkrati och regleringar utan att människor är för fattiga för att kunna köpa deras produkter. Detta utlöser en kedjereaktion där nya företag främst inriktar sig på den välbärgade eliten, utländska investerare eller biståndsbranschen samtidigt som fattiga och lantliga områden stagnerar. Kontantstöd skiftar balansen eftersom
välfärdssamhället sverige som förebild – möjligheter och lärdomar
de ger mer pengar åt fattiga som i sin tur tenderar att spendera dem lokalt. De köper till exempel mat från grannar och lokala butiker, kläder från lokala skräd- dare och lokalproducerade byggmaterial till sina hus. Därmed cirkulerar pengarna lokalt, ofta två eller tre gånger, vilket kallas multiplikatoreffekten. Fattiga männis- kor köper mest lokalproducerade varor medan rika köper fler importvaror. Sociala transfereringar är alltså en bra metod för att stimulera den lokala produktionen. Den kanske största överraskningen, och den som har varit svårast för skeptiker i de rika industriländerna att acceptera, är emellertid att kontantstöd främjar in- vesteringar och sysselsättningen. Istället för att göra människor lata uppmuntrar de i själva verket dem att arbeta mer. Nyckelfaktorn verkar vara risk. ”Att leva under ständigt hot om kraftigt inkomstfall, och därmed konsumtionsfall, gör tro- ligtvis fattiga familjer i allmänhet mer motvilliga att ta risker än andra familjer”, skriver Santiago Levy, huvudarkitekten bakom det mexikanska familjebidragspro- grammet Oportunidades (Levy, 2006). Fattiga familjer klamrar sig fast vid ”tradi- tionella jordbruksmetoder som ger lägre men säkrare avkastning, vilket minskar fördelarna de skulle kunna få från program för landsbygdsutveckling. Minskad osäkerhet för fattiga hushåll om den framtida tillgången på mat skulle därför kun- na ge dem möjligheten att delta i produktionshöjande men riskfyllda projekt eller göra mer långsiktiga investeringar”.
För de fattigaste spelar varje liten slant stor roll. För en småskalig jordbrukare inne- bär det en stor risk att lägga pengar på gödningsmedel idag i hopp om att få en större skörd om sex månader. Ska barnen gå hungriga nu för att förhoppningsvis få mer mat om ett halvår? Vad händer om regnet uteblir, skörden drabbas av skadedjur eller priserna faller och värdet på skörden sjunker lägre än priset på gödsel? Sådana frå- gor tvingar fattiga människor att handla försiktigt, att använda beprövade metoder och att inte ta risker med nya grödor eller med att leta efter bättre jobb.
Minska riskerna
Ett avgörande inslag i den nyliberala utvecklingsmodellen har varit att flytta över ris- kerna på de allra fattigaste. Avregleringar och färre begränsningar inom näringslivet har gjort det lättare och billigare för företag att avskeda sina anställda. Därtill har kravet på statens minskade inflytande medfört nedskärningar i den sociala trygghe- ten, exempelvis arbetslöshetsförsäkringen, och minskat stöd till småbönder. Detta är naturligtvis motsatsen till den svenska modellen, där en generös statlig socialförsäk- ring uppmuntrar flexibilitet på arbetsmarknaden (Sjögren Lindquist & Wadensjö, 2007) och statligt stöd till lantbrukskooperativ gav en garanterad marknad. Mikro- krediter, som varit mycket populära bland biståndsgivare de senaste åren, följer den- na modell. Om en bonde lånar pengar för att köpa gödningsmedel och skörden slår fel drabbas han inte bara av förlorad inkomst utan måste även betala tillbaka lånet.
välfärdssamhället sverige som förebild – möjligheter och lärdomar
Vad länderna i Syd har förstått är att kontantstöd fungerar som en sorts försäkring som minskar riskerna. Avgörande för kontantstöd, till exempel i form av folkpen- sioner, barnbidrag och familjebidrag, är att de är regelbundna och förutsägbara: man kan planera efter dem och räkna in dem i familjens budget. Alla studier visar att en del av bidraget går till att köpa gödsel eller fler varor att sälja, till att expe- rimentera med nya grödor och marknader eller till att leta nytt arbete. Den lilla extra summan pengar innebär att sådana investeringar inte sker på bekostnad av mat till barnen och att familjen, om skörden slår fel, åtminstone kan vara säker på att få någon form av inkomst.
Studier från Mexiko visar att kontantstöd verkligen stimulerar investeringar och att dessa investeringar är lönsamma. Världsbanken chockades av att få reda på att investeringar gjorda med hjälp av familjebidrag gav en avkastning på 18 procent – långt över det mexikanska genomsnittet (Gertler m fl, 2006). Fattiga behöver ingen rådgivning från internationella finansiella institutioner, NGO:er eller bistånds- givare eftersom de redan vet hur man gör lönsamma investeringar. De behöver pengar, inte råd. Studier från Mexiko, Indien och Etiopien visar att mottagare av kontantstöd är mer benägna att köpa gödsel och använda högavkastande utsäde. I Bolivia har köttproduktionen ökat eftersom pensioner används till att köpa djur. Bolivianska bönder kunde förut inte fullt ut utnyttja den mark de fick efter en ti- digare jordreform, men pensioner ger nu pengar till investeringar. I sydafrikanska städer använder försäljare inom den informella sektorn kontantstöd till att öka sitt varuutbud. Pensionärsledda hushåll har ofta brist på arbetskraft, och pensionen används ibland för att anställa jordbruksarbetare.
Forskning visar att hushåll i Brasilien och Sydafrika som får kontantstöd deltar i arbetsmarknaden i hög grad. Det beror till stor del på att bidragen ger pengar till bussbiljetter och mat för de som ger sig ut för att leta arbete. I Sydafrika har mödrar fått större möjligheter att lönearbeta eftersom barnbidraget gör det möjligt för far- eller mormödrar att ta hand om barnen.
I stället för att göra människor lata uppmuntrar bidrag dem i själva verket att ar- beta mer. ”Motståndarna säger att om man ger människor pengar, särskilt fattiga människor, blir de lata. Varför arbeta om man får manna från himlen?” anmärker namibiska biskopen Dr. Zephania Kameeta (Haarmann m fl, 2009). Men hans erfarenheter i Namibia ger en helt annan bild. ”Läser man noga Andra mosebok, kapitel 16, upptäcker man att Israels folk under den långa resa undan slaveriet fick manna från himlen. Det gjorde dem inte lata utan gav dem möjligheten att orka ta sig fram genom öknen. [...] I det sammanhanget skulle ingen säga att manna från himlen gjorde Israeliterna beroende. Tvärtom blev det möjligt för dem att kämpa vidare.”
välfärdssamhället sverige som förebild – möjligheter och lärdomar