• No results found

Från traditionell till ideologiskt motiverad brottslighet

Jerzy Sarnecki

Det finns ett starkt stöd för hypotesen att en ansenlig andel av de personer som ingår i extremistiska miljöer innan, under och även efter sin extremistkarriär har begått brott som inte är direkt relate- rade till deras politiska/ideologiska engagemang. Särskilt omfattande förefaller den traditionella brottsligheten ha varit innan individen ansluter sig till den extrema miljön. I en ny studie av Rostami m.fl. (2017) av 41 islamistiska krigare från Sverige, som har dött i Irak och Syrien, framgår att 26 av dessa tidigare har registrerats för ett eller flera brott i Sverige. Med tanke på att endast 38 av dessa personer kunde identifieras med personnummer är andelen registrerade för brott i denna grupp nästan 70 procent. En ansenlig andel av dessa registrerade brott är brott mot person (misshandel, rån, olaga hot) men också andra brott så som stölder och inte minst narkotikabrott förekommer.

Författarna gör en genomgång av litteraturen rörande bakgrun- den hos jihadister som rest till Syrien och Irak från andra västländer och konstaterar att det, liksom när det gäller de undersökta svens- karna, vanligen rör sig om unga män i tjugo- till trettioårsåldern bland vilka brottsbelastning är vanligt förekommande. Ännu fler i gruppen karakteriseras av andra faktorer som i kriminologisk forsk- ning brukar relateras till förhöjd risk för brottslighet.

De nämnda studierna rör förhållanden i Belgien och Holland (Bakker & de Bont, 2016), Holland (Weenink 2015) samt Tyskland (Reynold & Hefez, 2017). Den genomsnittliga brottsbelastningen hos jihadister som rest till Syrien och Irak från dessa ovan nämnda länder är dock något lägre än den som framgår i den svenska studien. En förklaring kan vara att de döda svenska jihadisterna möjligen ut-

gör en extrem grupp eftersom de har dödast i strid och därmed kan tänkas vara i genomsnitt mera vålds- och riskbenägna än andra som tillhör den typen av extrem miljö.

Det är dock inte bara de extremister som tillhör de jihadistiska kretsarna, och som rest för att kriga för IS och liknande organisa- tioner i Syrien och Irak, som tidigare har registrerats för brotts- lighet. Detta gäller även andra individer med anknytning till extre- mistiska miljöer (t.ex. för Sverige: Normark m.fl. 2017, Ds 2014:4, Brå & Säpo 2009; för Danmark: Sheikh 2016).

Det förefaller vidare som att rekrytering till politisk extremism ofta äger rum i miljöer där även det är relativt vanligt förekommande med rekrytering till andra typer av antisociala aktiviteter (Gustafsson & Ranstorp, 2017), t.ex. organiserad brottslighet – dvs. i socio- ekonomiskt utsatta områden (Sarnecki, 2016), där det bl.a. råder hög arbetslöshet, fattigdom och social utslagning.

Det är emellertid viktigt att påpeka att denna sociala utsatthet gäller långt ifrån alla extremister, t.ex. förefaller den vara minde vanligt bland personer som söker sig till vänsterextrema/autonoma miljöer (MUCF, 2016). Vidare handlar det, som så ofta i den typen av sam- manhang, främst om män.

Sambandet mellan politisk och traditionell brottslighet kräver när- mare granskning än den som hitintills har ägt rum inom forskningen.

Kriminalitet och samhällssyn

På individnivå kan en koppling mellan politik, eller om man så vill ideologi, och brottslighet handla om hur individens politiska/ideo- logiska ställningstaganden kan påverka dennes brottslighet – men faktiskt även hur brottsligheten hos individen kan påverka dennes politiska/ideologiska ställningstaganden. Vanligen, när vi diskuterar den våldsamma extremismen, diskuterar vi den första frågan. Jag anser dock också att den andra frågan har hög relevans, och det är den jag avser att diskutera här.

Det finns förhållandevis få studier om kopplingar mellan brotts- lighet och politiska/ideologiska värderingar. En av dem har jag själv genomfört (Sarnecki, 1990). Undersökningen bygger på intervjuer med män som ingår i Stockholm Life-Course Project (SLCP) (Carlsson & Sarnecki, 2016). Vid denna intervjuomgång, i slutet av

1980-talet, var SLCP-männen i 35-årsåldern. Många av dem hade en lång kriminell karriär bakom sig. På grund av sin ålder hade de allra flesta av dem intervjuade redan passerat toppen på sin brottsliga karriär (se age-crime curve, Farrington, 1986) men flera av dem be- gick fortfarande brott av och till och åtskilliga var aktiva missbrukare. Samtidigt hävdade majoriteten av dem att de höll på, eller var på väg att, sluta med sin brottslighet och sitt missbruk. Det kan tilläggas att när vi följde upp dessa män på nytt, cirka 30 år senare, visade det sig att få av dem hade lyckats med denna föresats just då. Flera av dem ”höll på att lägga av” fortfarande (Carlsson & Sarnecki, 2016).

Resultat från studien i slutet av 1980-talet och uppföljningen 30 år senare, ger vid handen att den stora majoriteten av de intervju- ade gav uttryck för prosociala värderingar: De tog avstånd från sin och andras brottslighet och påstod att de i framtiden ville leva ett laglydigt liv. De uppfattade att de stod utanför samhället men ville ändå gärna in i den sociala gemenskapen. När man ställde frågor till dem om orsakerna till deras svåra livssituation, svarade många att den berodde på misstag som de på grund av okunskap, omognad etc. begått tidigare i sitt liv. Många ansåg att samhället borde ha reagerat med skärpa på deras ungdomliga oförstånd. Samtidigt var de mycket kritiska, för att inte säga fientliga, mot myndigheterna och talade mycket om de orättvisor som drabbade dem från samhällets sida. De kunde tala mycket hatiskt om olika samhällsinstitutioner såsom socialtjänsten eller särskilda ungdomshem de placerats på, men också om olika myndigheter inom rättsväsendet, inte minst polisen. Intres- sant nog, när vi nyligen inom ett helt annat projekt (Zemparutti, 2017) intervjuade kraftigt brottsbelastade invandrarmän i 20–29- årsåldern från två socialt utsatta områden i Stockholm, fick vi mycket likartade svar.

I studien från slutet av 1980-talet ställdes även en del frågor om respondenternas samhällssyn och politiska preferenser. Med hänvis- ning till sina personliga erfarenheter var alltså många av de inter- vjuade mycket kritiska mot det etablerade samhället (vilket de som nämnts ändå ville bli en del av). Många sade också att samhället be- höver en radikal förändring och hänvisade till en socialistisk, ibland även anarkistisk, politisk uppfattning. Flertalet påstod sig rentav ha en revolutionär syn och framställde en del av sin brottslighet och sitt missbruk som protesthandlingar.

Den tolkning av dessa resultat jag gjorde i rapporten var att de socialt utsatta individerna sökte förklaringar till sina problem i de ideologier som var dominerande i den politiska diskursen under deras ungdomstid. Eftersom dessa individer var födda i slutet av 1940- och början av 1950-talet och alltså var unga på 1960- och början av 1970- talet var det naturligt för dem att anamma vänsterns samhällskritik. Det var från just detta håll som de radikala, samhällskritiska åsikterna och förslagen på lösningar kom på den tiden (Österberg, 2002). De personer som intervjuades i undersökningen från slutet av 1980-talet kom i kontakt med vänsteridéer dels genom de vanliga kanalerna så som medier, privata relationer osv., dels genom de kontakter de hade med det etablerade samhället ofta just på grund av sina problem. Många av dem som arbetade inom socialtjänsten, kriminalvården etc. företrädde på den tiden sådana idéer. Dessa tankar kom också från företrädarna för olika frivilligorganisationer som arbetade med frågor rörande brottslighet och missbruk, inte minst KRUM (Riksförbun- det för kriminalvårdens humanisering, Tham, 2004).

Min hypotes är, att bland de individer som är lika marginaliserade som de ovan beskrivna men som tillhör generationer som växer upp i det svenska samhället på 2000-talet, kan knappast särskilt många för- väntas bli attraherade av vänsterideologier. 1960- och 1970-talets vänstervåg har under vår tid, i Sverige liksom i stora delar av väst- världen, ersatts av en långsamt tilltagande högervåg. I dag kan man hävda att oppositionen mot det etablerade samhället snarare kommer från höger än från vänster (Rydgren, 2013) och att denna till sin karaktär är populistisk och nationalistisk. I sina mer våldsamma ytt- ringar ofta rent av nazistisk.

Det finns emellertid en faktor som i våra dagar komplicerar denna något schematiska bild. Den nationalistiska och ofta främlings- fientliga hållningen kan inte attrahera hela befolkningen. Nästan en fjärdedel av invånarna i Sverige har utländsk bakgrund (SCB, 2017). Den förhållandevis stora och växande gruppen invandrare, i synner- het de som kommer från fattiga utomeuropeiska länder, blir per automatik uteslutna från möjligheten att attraheras av denna ideo- logi.1 Samtidigt har just denna grupp en högre andel marginalise- rade individer (Brå, 2005). Beckley (2015) visar t.ex. ett samband

1 Vissa grupper från de övriga nordiska länderna och Östeuropa tycks emellertid kunna

mellan att registreras för brott i Sverige och ursprung i länder med låg Human Development Index (HDI).

En utveckling som vi kan se till följd av detta är en uppdelning bland de individer som söker sig till de politiskt extrema miljöerna. Många av de med svensk eller annan nord- och östeuropeisk bak- grund söker sig till den populistiska högerorienterade miljön, där en liten grupp blir extrem. De med invandrarbakgrund (i synnerhet från fattiga utomeuropeiska länder) är dock vanligen inte välkomna i dessa miljöer utan måste hitta en annan lösning för sin identi- tetssökande. De kan hitta vägen till en ideologi där kritik mot sam- hället för dess rasism och muslimhat har stor betydelse. Några i denna grupp (liksom en del av dem med etniskt svensk bakgrund) söker sig till den vänsterextrema och autonoma rörelsen – andra, i synnerhet (dock inte enbart2) de som har muslimska rötter, kan söka sig till den jihadistiska rörelsen.

Teoretiskt stöd i klassisk kriminologi

Den svensk-amerikanske kriminologen Torsten Sellin (1938) såg en konflikt mellan kulturella föreställningar hos olika grupper i samhället som den främsta orsaken till brottslighet. Konflikter och därmed risk för brottsliga handlingar uppstod enligt honom om majoritets- samhället (eller minoriteter med makten att lagstifta och verkställa lagen) sökte påtvinga de gällande lagarna och informella beteende- reglerna på kulturella minoriteter.

I USA under första hälften av 1900-talet handlade det ofta om en konflikt mellan majoritetssamhället och olika invandrargrupper. Nyanlända invandrare utan språkkunskaper, utan fast arbete och med bristfällig förankring i det amerikanska samhället, flyttade ofta till att börja med in i utpräglade slumområden. Av forskarna, i den anrika samhällsvetenskapliga Chicagoskolan, kallades dessa områ- den för zones in transition (Shaw & MacKay, 1942).

Denna benämning på dessa fattiga slumområden anspelade på en ständig förändring av befolkningens sammansättning. Så fort de nyanlända lyckats få en bättre förankring i samhället, inte minst ett

2 Man får inte glömma att en viss (dock begränsad) andel av de aktiva i denna rörelse är kon-

arbete som man kunde försörja sig på, flyttade de därifrån. De som bodde i dessa zoner var ofta unga män. Många av dem skaffade eller rent av importerade familjer från ursprungslandet först efter att de lyckats etablera sig i USA. Då flyttade de också från området. Den etniska sammansättningen av zonerna varierade beroende på vilka grupper som just för tillfället sökte sig till Amerika. Detta i sin tur var kopplat till olika ekonomiska och politiska förhållanden i världen. Den stora missväxten i Sverige och Finland mot slutet av 1860-talet hade t.ex. stor betydelse för att stora grupper svenskar och finländare kom till USA. Unga fattiga ensamstående män med svag förankring i det nya landet utgjorde hela tiden en stor andel av befolkningen i dessa zoner även om deras etniska bakgrund för- ändrades.

Det bör också påpekas att alla nyanlända inte lyckades i det nya landet. En del av dem levde därför kvar i fattigdom och i slummen under lång tid, kanske flera generationer. Särskilt svårt att lämna dessa zoner hade ättlingar till de forna slavarna, som under lång tid diskriminerades i det amerikanska samhället. När nya grupper invandrare anlände till dessa zoner möttes de alltså ofta av männi- skor som bott där länge och som haft allvarliga problem med att anpassa sig till det etablerade samhället. Det var dessa individer som stod för de nyanländas introduktion i det amerikanska samhället. Risken för inlärning av de gentemot lagen och det etablerade sam- hället negativa attityder och värderingar samt även beteendemönster var alltså påtaglig hos de nyanlända (Sutherland m. fl., 1992).

Kriminologerna Shaw och McKay (1942) hävdade att den höga brottsnivån i zones in transition orsakades av social desorganisation. Detta sätt att resonera ligger nära ett kontrollteoretiskt perspektiv och kan jämföras med vad Hirschi (1969) kallar för svaga sociala band. Rent teoretiskt kan Sellins kulturkonflikter uppfattas som en del av upplösningen av den sociala kontrollen (de sociala banden). Social kontroll kräver ju gemensamma kulturella föreställningar för att kunna fungera.

För vår diskussion här är egentligen inte den primära konflikten, som Sellin benämner konflikt mellan nyanländas kulturella föreställ- ningar som de har med sig från ursprungslandet och det etablerade samhället, utan den sekundära konflikten av störst intresse. I ett allt mera diversifierat samhälle, där levnadsförhållandena mellan grupper skiller sig alltmer åt, ser Sellin en möjlighet att även andra grupper än

de nyanlända immigranterna utvecklar kulturella föreställningar som kan komma i konflikt med beteendenormerna hos majoriteten. Re- sonemanget påminner mycket om de kriminologiska subkultur- teorierna som söker förklara uppkomsten av gäng (t.ex. Cohen, 1955; Clowarded & Ohlin), och som just kopplar uppkomsten av de samhällskritiska subkulturerna till de svåra förhållanden under vilka människor levde i vissa delar av det amerikanska samhället. Detta gäller inte minst unga män som saknar möjligheter att leva ett liv som är förenligt med samhällets etablerade mål. Detta är enligt Sellin en anledning till uppkomsten av de sekundära, brottsalstrande kultur- konflikterna. Ett uttryck för sådana konflikter kan t.ex. vara konfron- tationer mellan lokala gäng och ordningsmakten.

Det är således bl.a. invandrare som inte lyckats integrera sig i det etablerade samhället och som alltså stannar i de ovan nämnda zoner in transiton under en längre tid (kanske flera generationer) som tillhör just grupper med risk för att utveckla subkulturer som uppvisar tecken på den sekundära konflikten med det etablerade samhället. Samma resonemang kan man även tillämpa på unga män som inte kan eller vill lämna svenska småorter och genom utbildning och yrkes- karriär bli en del av det moderna mainstream-samhället. Sådana män finns på många håll i landet, ofta ensamstående och bittra. De jämn- åriga kvinnorna har flyttat till storstaden, arbete och utbildning. De unga männen finns kvar och håller sig krampaktigt till den gamla traditionella livsstilen, trots att den knappast längre kan ge dem en försörjning (Ds 2004:39).

Med användning av modern terminologi skulle vi här kunna tala om misslyckad (eller, om man så vill, fördröjd) integration.3 Åter- igen, med användning av en av de klassiska kriminologiska teorierna (Merton, 1938), skulle vi här kunna tala om individer som upplever strain, dvs. en form av frustration orsakad av att de inte lyckats, eller inte blivit tillåtna att lyckas, integrera sig i det etablerade sam- hället. Strain är enligt Merton ett obehagligt tillstånd som individen söker att undvika. Merton diskuterar en mängd mekanismer som en individ kan ta till för att undvika strain. Individen kan t.ex. ägna sig åt vinningsbrottslighet för att nå de i samhället etablerade målen (rikedom/respekt), utan att använda sig av de etablerade reglerna

3 Termen används vanligen för att beskriva invandrares anpassning till majoritetssamhället men

(utbildning/arbete), för att uppnå dessa mål – alltså medel som han/hon inte har möjligheter att använda (inte har tillgång till). En annan mekanism är reträtt – att dra sig undan det etablerade samhäl- let (t.ex. missbruk, men även religiös sekterism). Ytterligare en är en rebellisk hållning till samhället (dvs. politisk/religiös radikalism).

Ett mer dynamiskt sätt att se på Mertons (1938) teori säger oss att dessa strategier inte behöver vara varandra ömsesidigt uteslut- ande. Tvärtom kan man mycket väl tänka sig att individen ändrar strategi för att hantera sin strain under olika perioder i livet. Be- roende på en mängd inre och yttre faktorer kan olika tekniker att hantera strain alltså användas vid olika tillfällen.

En effekt av misslyckad integration – oberoende av om miss- lyckandet orsakas av individens oförmåga att anpassa sig till det nya samhället, samhällets oförmåga att integrera individen eller, vilket är det vanliga, en interaktion mellan dessa båda faktorer – kan alltså vara som Sellin uttrycker det, en sekundär kulturkonflikt; eller som Merton vill se det, strain. Vad vi än kallar detta fenomen är det sannolikt att individen kommer att söka lösningar på det uppkomna utanförskapet. En lösning kan vara att skapa en ny uppsättning be- teenderegler eller att falla tillbaka på gamla kulturella föreställningar som man har i sin bakgrund. För en person som kommer från religiös, t.ex. muslimsk tradition, kan detta att söka sig tillbaka till sådana föreställningar vara en lösning på livet i gränslandet mellan den gamla och den nya världen. Många av dessa individer är emeller- tid födda i det nya landet, eller har kommit hit som barn. Många av dem har tämligen begränsade kunskaper om det gamla landets kultu- rella/religiösa föreställningar. Detta bekräftas av empiriska studier rörande t.ex. personer som anslutit sig till IS (Brå & Säpo, 2009).

Motsvarande resonemang kan man återigen föra när det gäller unga människor uppfostrade i en traditionell svensk kultur, som inte känner igen sig i det moderna multikulturella samhället, och sam- tidigt inte förmår uppfylla krav på utbildning och framgång. Dessa människor drömmer sig kanske tillbaka till det traditionella sam- hället, som inte längre finns. Krav på en återgång till ”folkhemmet” hörs numera ofta från personer med anknytning till den extrema högern. Också här präglas bilden av detta folkhem av en påfallande idealisering som inte har mycket att göra med det svenska samhället för ungefär 75 år sedan (se. t.ex. Robsahm, 2017). Likheten mellan

drömmen om det ouppnåeliga världskalifatet och det ouppnåeliga folkhemmet är kanske större än de inblandade föreställer sig.

Att söka sig till sina ”rötter” kan således i vissa fall ses som en reaktion på ett misslyckande med att uppnå de i samhället etablerade målen med de medel som man har till sitt förfogande. En tolkning av den egna ursprungskulturen (både i religiöst och politiskt avseende) kan bli mycket radikal och konfrontativ i förhållande till dagens etablerade samhälle, dels på grund av att man har vaga föreställningar om sin ursprungskultur, dels för att den konfrontativa hållningen uppfyller ett viktigt psykologiskt behov – att förklara för sig själv och sin omgivning det man uppfattar som ett misslyckande. Även den typen av neutralisering har beskrivits i den kriminologiska litteraturen och kallas för förnekande av ansvar (Sykes & Matza, 1957). Detta är en av fem psykologiska neutraliseringsmekanismer som författarna menar används av personer som begår brott för att rättfärdiga den egna brottsligheten, fast man i grunden omfattar samhällets normer och värderingar – som ju fördömer brottslighet.

Konflikt eller konsensus?

Det bör påpekas att vi här kan se en vetenskapsteoretisk motsättning mellan teoretiker som utgår från det grundläggande antagandet att orsaken till brottslighet är en konflikt mellan olika grupper/intressen i ett samhälle (så som t.ex. Sellin, 1938) och teoretiker som ser sam- hället i termer av konsensus och som därför anser sig behöva någon form av förklaring till varför människor bryter mot de etablerade nor- merna (så som t.ex. Sykes & Matza, 1957). Den typen av motsättning är inte ovanlig när man från olika vetenskapsteoretiska perspektiv söker förklara likartade empiriska fynd. De intervjuer med persistenta lagöverträdare som nämnts ovan (Sarnecki, 1990; Carlsson & Sarnecki, 2016; Zemparutti, 2017) ger inte heller något entydigt svar på om de intervjuade befinner sig i konflikt med det etablerade sam- hället eller inte – i alla fall så länge man försöker få fram deras egen upplevelse

De intervjuade männen (och några få kvinnor) talar ofta om att de befinner sig i konflikt med det etablerade samhället, samtidigt som de påstår sig tro på de i samhället existerande normerna och värderingarna. De svar man får från dessa personer är starkt be-

Related documents