I föregående del framgick hur det både inom äldreforskningen och i informanternas berättelser går en skiljelinje mellan nuet och framtiden; mellan den tredje och den fjärde åldern (jfr Nilsson 2008:17, Torres och Hammarström 2007:68). Under den tredje åldern är det individernas ansvar att hålla åldrandet ifrån sig med hjälp av olika strategier. När de väl tagit steget in i den fjärde åldern finns ingen återvändo och möjligheten att själv påverka sitt liv antas upphöra. Informanterna placerar sig själva i den tredje åldern och skjuter det avgörande steget in i ålderdomen framför sig genom att helt enkelt likställa åldrandet med framtiden. Åldrandet är genom den tankeoperationen alltid något de har framför sig. Enligt Lövgren är det en delikat balansgång mellan att vara ungdomlig och att förefalla desperat och förneka sitt åldrande (Lövgren 2009:143), men Torres och Hammarström visar i sin studie av mycket gamla människor att även de distanserar sig från åldrandet genom att placera det i framtiden (Torres och Hammarström 2007:62, jfr Alftberg och Lundin, kommande). För mina informanter förefaller framtiden emellertid komma allt närmare. De laborerar med olika tidsplaner när de berättar om livet som pensionär; ju äldre de är desto kortare. Flera av informanterna refererar till åldern 80 som en gräns när de bör omvärdera sitt livskoncept.
Det som har förändrat mina tankar om livet är väl det att man är lite mera kortsiktig i sina planeringar. Förut tänkte jag alltid åtminstone i tioårsperioder, men nu är jag nere i treårsperioder (skratt). […] När det gäller att sätta igång några projekt eller affärer eller sånt så är man ju mycket mera kortsiktig. Nu har jag ju bara sagt att det här projektet jag håller på med nu, det håller jag på med i tre år, sen får jag se vad det blir av det. […] Jag blir ju alltså 73 år i år, så jag håller på till jag blir 75 tycker jag, sen får jag se (Rolf).
40
Det informanterna tidigare såg i tioårsplaner ser de med stigande ålder i femårs- eller treårsplaner. Begreppet framtiden är något abstrakt och flytande, men för informanterna samtidigt något mycket konkret. Det är ett tillstånd av sjuklighet, stillasittande och beroende.
De fruktar den dag då de oundvikligen är framme. I den här delen diskuteras informanternas tankar inför framtiden. Tre teman återkommer när de beskriver vad som kommer att förändras: boendet, hälsan och förhållandet till barnen.
Huset och framtiden
I föregående del diskuterades huset som ett verktyg för att hålla sig aktiv och mota åldrandet i grind. På längre sikt inser informanterna att det blir svårt att bo kvar trots de anpassningar som gjorts. På den direkta frågan hur frisk man måste vara för att klara av att ha hus svarar Kristina att det beror på.
Ja men, ja frisk, det är ju en fråga om styrka i kroppen alltså för att orka med. Men har man ekonomi så kan man ju köpa sig städningen och du kan köpa skötseln av trädgården. Då behöver du inte vara så frisk. Det tunga arbetet i trädgården kan man ju köpa sig då och sen pysslar man bara lite med att klippa av vissna rosor (skratt) … […] Nej men det går ju. Det är ju ingen som säger att du måste göra allting själv. Gudskelov även i Sverige nu (Kristina).
Ett möjligt alternativ till att sälja huset är att köpa städhjälp och trädgårdsskötsel. Att Kristina skrattar när hon talar om att själv enbart klippa av vissna rosor antyder dock att hon inte upplever detta som riktigt legitimt. I realiteten tänker sig även hon vara tvungen att flytta. För både henne och Erik framstår ytterligare en femårsperiod av husägande som realistisk.
Får vi vara friska och då gemensamt, om vi hjälps åt både att städa och i trädgården, så tror vi väl att vi ändå orkar med. Vi hoppas ju kunna bo kvar så länge som möjligt, men vi kanske har ett femårsperspektiv framför oss som vi ser. Om vi säger fem år till, sen får vi se vad som händer (Kristina).
Vi har sagt att troligen bor vi inte kvar här till dom bär ut oss i en kista. Utan kanske fem år till. Har det gått så lång tid så är jag 80 och då kanske man börjar bli lite väl trött på att jobba i trädgården, så att vi får se om det håller att vi har den tidshorisonten. Men vi har inget fastställt, att det måste ske på ett visst sätt (Erik).
41
Vad som ska hända efter denna femårsperiod är mer oklart. Rolf vill inte planera för framtiden alls. Han säger sig ha planerat tillräckligt mycket i samband med flytten till Simrishamn. Inger inser att hon borde tänka framåt vad beträffar boendet, men skjuter det på framtiden. Den dagen, den sorgen. Både Lennart, Erik och Kristina kan tänka sig någon form av äldreboende. Lennart påpekar att boendet inte får bli för segregerat, att det bara är väl bemedlade som bor tillsammans med andra väl bemedlad. För Kristina är det tvärtom viktigt att de som bor tillsammans i ett seniorboende har något gemensamt. På samma sätt som gemenskap i tankar och intressen är viktigt för gemenskapen i pensionärssamhället Simrishamn är det viktigt på seniorboendet.
Det kan väl vara lockande att flytta in någonstans där merparten är likasinnade om vi säger så. […] Det är viktigt att man har ganska gemensamma intressen för när man blir äldre så dör man ju successivt undan. Det är ju bara på det sättet. Då är det trevligt om det är så att det är relativt gemensamma intressen så att man, även när man blir ensam har gemensamma intressen och tankegångar (Kristina).
Åldrande, hälsa och rörlighet
Åldrande är inte nödvändigtvis detsamma som att vara gammal. En gammal människa kan fortfarande vara frisk medan en åldrande människa per definition drabbats av sjukdom eller olika krämpor (Torres och Hammarström 2007:66). För att inte åldras gäller det att hålla sig frisk. När krämporna trots den aktiva livsstilen ger sig till känna leder det till irritation och frustration.
Jag har ju haft förmånen att vara oerhört frisk genom hela livet, jag har inte haft tio sjukdomar på hela yrkeslivet kanske, men nu kommer en och annan sån här… åldershistoria.
Lite hög kolesterolhalt och, tja, stundtals hade jag väl, tja vad ska man kalla det, en mycket, mycket lätt stroke, kanske. Sådana där saker det dyker upp va, och man får börja äta blodförtunnande medel, som dom flesta äldre i och för sig måste göra, men sånt där är en nackdel som kommer. Men det är ju ingenting att göra åt för det drabbar ju alla, begriper jag ju. […] Det är inga stora problem. Det är bara liksom … Det irriterar mig för jag är inte van vid det. Jag har aldrig ätit medicin, aldrig någonsin. Jag har knappt käkat Albyl i hela livet och sen nu plötsligt så blir det några piller. Läkaren säger att du bör äta kolesterolsänkande och blodförtunnande medel. Det är normalt, menar dom på. Gör det! Det är bara att
42
acceptera. Jag lider inte av det, men … tja, det är ett litet irritationsmoment. Man ser att det kan komma mera (Erik).
Erik är här mycket försiktig med att placera in sig själv i en sjukposition. Han säger sig inte ha haft en stroke utan ”en mycket, mycket lätt stroke, kanske”. De mediciner han tvingas ta gör han till en normalitet som hör åldern till, inte sjukdomen. Det är ”dom flesta äldre” som äter blodförtunnande, inte sjuka äldre. Samtidigt är Erik medveten om vad dessa ”åldershistorier”
innebär. De ger en inblick i vad som komma skall – ”att det kan komma mera”. Han arbetar fortfarande aktivt för att upprätthålla en god hälsa men krämporna tvingar honom på ett påtagligt sätt att förhålla sig till diskursen om åldrande som detsamma som sjukdom. Från och med nu kommer han aldrig att bli friskare, bara sjukare. De ger även en inblick i den minskade subjektsstatus som följer med ökad sjuklighet och i förlängningen ökat beroende.
Plötsligt vet andra bättre än Erik själv. ”Gör det!”, uppmanas han av läkaren. Han som aldrig varit sjuk under sitt yrkesliv håller nu på att glida in i en livsfas där successivt ökande sjuklighet och beroende är förväntat och accepterat.
I nuet antas det egna agerandet hjälpa till att bibehålla en god hälsa men i framtiden får informanterna förtrösta sig på sina gener. För Kristina är vetskapen om moderns goda hälsa in i det sista en källa till trygghet.
Nej, i någon enfald så tror jag att jag ska vara frisk och kry… Nej om man tittar så är jag oerhört lik min mamma i utseende och kroppsform. Och bortsett från sin demens så var hon ju väldigt rörlig och frisk på det viset. Hon blev benskör, men det är inte jag. […] Det var så himla skönt att få veta [att jag inte var benskör]. Så på det sättet vet jag att jag har en bra grundkondition, jag har ett bra skelett så jag tror att jag fysiskt, om jag inte råkar ut för någon olycka, kommer att ha full rörlighet till jag en bra bit över 80, det tror jag (Kristina).
Kristina känner sig relativt lugn inför framtiden på grund av sin goda grundkondition, sitt starka skelett och arvet från modern. Generellt beskriver informanterna emellertid framtiden som skrämmande på många sätt.
Visst, jag kan också ha mina negativa tankar. Då kommer detta med att, jaha, vad händer om tio år? Hur mycket har min livssituation förändrats om tio år? Det är skrämmande. Det är sådana tankar man gärna vill slå undan och försöka leva i nuet i stället. Där kan jag ibland känna, jag vill inte säga att det är ångest, men alltså åt det hållet. Just att livet går så fort och
43
jag vet att det tar slut en dag. […] Det kanske är det som gör att sömnen inte är så bra alltid (Inger).
Lövgren menar att oron för kroppens förfall handlar mer om dess utseende än om dess praktiska funktioner såsom rörlighet (Lövgren 2009:204f). Detta är inte något som jag känner igen i mina intervjuer. Tvärtom är oron i allra högsta grad kopplad till oförmågan att röra sig.5 Så länge informanterna är rörliga kan de röra sig. Så länge de rör sig blir de inte sittande. Så länge de inte blir sittande är de fria att leva ett värdigt liv. Det är inte sjukdom i sig som oroar utan resultatet av den.
Ja, ja, det … resultatet av sjukdomen, om jag blir handikappad, ja. Inte sjukdomen i sig utan det är ju vad den kan ge för någonting. […] Jag vill inte gärna hamna på en sån där vårdinrättning som ett paket där man inte kan ta hand om sig själv längre. Det är skrämmande. Det är ovärdigt tycker jag också, så det hoppas jag att jag slipper (Rolf).
”Det är väl det som är det verkligt trista med att bli äldre, att se en framtid där man möjligen sitter som ett kolli, i en rullstol, att få hjälp med saker och ting och inte kunna sköta sig själv, det skulle jag inte vilja vara med om. Men det kan man inte göra någonting åt, än så länge.
[…] Jag hatar den dagen jag sitter som ett kolli i en rullstol eller ligger i en säng” (Erik)
Torres och Hammarström använder begreppet vardagskompetens för förmågan att utföra de aktiviteter som är väsentliga för självständighet. Rädslan för hög ålder hänger samman med rädslan för minskad vardagskompetens och kontroll över det egna välbefinnandet (Torres och Hammarström 2007:58). Den konkreta rörligheten – den fysiska kroppsliga funktionen – verkar förstås som en symbol för liv. Tappar man rörligheten har man tagit det oåterkalleliga steget in i den fjärde åldern.
5 Kanske har detta att göra med att Lövgrens informanter är yngre än mina så att bristande rörlighet ännu ligger för långt in i framtiden för att upplevas som ett direkt hot. Detsamma skulle kunna förklara varför mina informanter inte i någon större utsträckning uttrycker en rädsla för att drabbas av demens. Kanske ligger detta ännu för långt in i framtiden för att vara påtagligt?
44
Barnen på ålderns höst
Barnbarnen beskrivs återkommande som något mycket viktigt men de placeras in i framtiden.
När informanterna väl nått den fjärde åldern tänker de sig att barn och barnbarn blir viktigare i livet igen.
Vi har ett barnbarn nu men jag kan väl ha förhoppningar om att ha lite fler och då vill jag nog hinna ha lite mer ograverad tid för det också. Det går jäkligt fort. När man sätter det i perspektiv till den här lille mycket lycklige krabaten, att jag inser att jag med lite tur, eller med mycket tur, kan få uppleva hans student kanske då. Men med största sannolikhet så kommer jag inte att komma på något barnbarnsbröllop. Det är inte helt realistiskt. Då vill jag åtminstone kunna följa dem lite, det är klart att det är jättekul när man skrattar mest hela tiden och är ett år, det är jättehärligt, men när du kan börja få en kommunikation med honom, när du kanske kan låna honom på ett sätt där du kan hjälpa till i hans utveckling med saker … kommunikation omkring hans utveckling, då tycker jag det känns ännu mer fascinerande. Då vill jag nog ha den tiden. Inte nog, då vill jag ha den tiden (Lennart).
Lennart placerar den traditionella morfarspositionen i framtiden. Om några år, när barnbarnen är lite större, då ska han ha mer tid tillsammans med dem, inte nu. En förklaring till detta skulle kunna vara att kravet på ett liv fyllt av aktiviteter minskar med stigande ålder; att det efter hand upplevs bli mer legitimt att träda tillbaka och sätta sig ner. Flera av informanterna öppnar för möjligheten att flytta från Simrishamn på längre sikt för att komma närmare sina barn. En anledning är att de tror sig kunna behöva hjälp, något som dock präglas av stor ambivalens. De vill vara nära barnen i det utsatta läge som de tror åldrandet kommer att innebär, men samtidigt vill de inte vara en belastning.
Vi tycker att vi är närmare barn och barnbarn, om det har någon betydelse vid den åldern.
Det kanske har mer betydelse för dom, om man måste ha hjälp, om man har behov av att dom är närmare. […] Men jag vill ju heller inte ha det så att jag flyttar någonstans där mina barn ska ha ett krav på sig att sköta om mig. Det ligger i linje med vad jag sa förut. Jag hatar den dagen jag sitter som ett kolli i en rullstol eller ligger i en säng (Erik).
Nej, nej, den persen har jag gått igenom med min syster och min mamma! […] I och med att min syster bodde [i samma stad] som mamma, som blev […] rätt dement de sista åren, [så]
kunde hon ju ringa till min syster femton gånger på en dag. Hon kom alltså inte ihåg att hon hade ringt för tio minuter sedan och liksom klagade över att hon aldrig kom dit. Och hon var
45
ju där i stort sett varenda dag, nästintill. Vi hade en konflikt att hon tyckte att jag var nere för lite och hälsade på, men sitta varenda helg dra ner där för att sitta hos mamma när man jobbar heltid, det var … Jag försökte väl åka ner en gång i månaden i alla fall men det var för lite, tyckte då hon som var den som drabbades. Så nej, (skratt) det ska jag inte utsätta min dotter för, att behöva ha det (Kristina).
Barnen i nuet kontra barnen i framtiden är två motsägelsefulla perspektiv. Barnen antas fylla olika funktion beroende på om informanterna befinner sig i en fas där de bejakar en aktiv livsstil eller i framtiden när åldrandet förväntas präglat av sjukdom och beroende. I den tredje åldern är barnen något de har tvingats frigöra sig ifrån för att kunna leva det pensionärsliv de drömt om, i det fjärde blir barnen däremot en trygghet. Ambivalensen kring hur informanterna ska förhålla sig till det framtida trygghets- och hjälpbehovet kan tänkas ha att göra med skuldkänslor över att de flyttade när barnen behövde som mest hjälp med barnpassning.
Den här delen har handlat om synen på framtiden. Det framgår tydligt att informanterna ser på åldrandet som uppdelat i en tredje respektive fjärde ålder och att skiljelinjen häremellan är viktig att upprätthålla. Det verkliga åldrandet, det som kännetecknas av sjukdom och beroende, skjuts på framtiden. Tecken på att de börjar närma sig gränsen, såsom smärre hälsoproblem, upplevs hotfulla och irriterande. Samtidigt är det tydligt hur informanterna tänker i allt kortare tidsperspektiv, framtiden och åldrandet kommer allt närmare. När de väl är där anser de att livet måste förändras. Förr eller senare måste de sälja huset och flytta till ett äldreboende. De är inte främmande för att flytta ”hem” igen för att vara närmare barn och barnbarn för den händelse att de behöver hjälp på ålderns höst.
46