Fynden visar att beroende på motståndskraft har kvinnor olika förutsättningar för återhämtning efter CSA. Desto fler skyddsfaktorer som fanns under uppväxten desto större förutsättningar tycktes finnas att utveckla positiva nära relationer som vuxna med en god sexuell hälsa. Sociala skyddsfaktorer visade sig ha en stor inverkan på den psykologiska återhämtningen. Mer konkret så bidrog ett stöttande nätverk till en god mentaliseringsförmåga och hälsosamma kognitiva scheman. Detta bidrog i sin tur till bättre sexuell hälsa och tillitsfulla nära relationer. Att berätta för någon annan om övergreppet/övergreppen och att få stöttande reaktioner möjliggjorde återhämtningen som barn och tycktes minska risken för psykosociala funktionsnedsättningar, vilket Hedrenius och Johansson (2013) menar att de som utsatts för en svår händelse, såsom sexuellt våld under uppväxten riskerar att få. Kvinnor som under lång tid bar på känslor av skuld och skam fick en negativ påverkan på sexuella själv-scheman samt förmågan till relationell tillit. Barn som har en försvagad psykosocial motståndskraft och som utsätts för CSA kan utveckla en nedsatt förmåga till mentalisering och mentaliserad affekt. De kvinnor som visade en
medvetenhet kring negativa känslor, tankar och relationer tycktes återhämta sig bättre. En medvetenhet kring detta möjliggjorde att de aktivt kunde ackommodera negativa sexuella och relationella scheman vilket verkade gynnande för nära relationer och den sexuella hälsan.
Motståndskraften stärktes av medvetna strategier i form av att motarbeta negativa tankar, berätta för någon annan om övergreppet, ta känslomässiga risker och att inom nyvunna relationer
baserade på respekt och omtanke läka tillitsproblem. Det resulterade i att kvinnor kunde utveckla en god sexuell hälsa genom empowerment, att ta makt över den egna sexualiteten och att inte låta övergreppen definiera den egna personen. Dock kunde vi utifrån ett intersektionellt perspektiv se att sociala och kulturella kontexter påverkade möjligheterna till återhämtning, och
förutsättningarna för tillitsfulla nära relationer med psykologisk närhet och en god sexuell hälsa. Att avslöjandet av CSA är problematiskt men samtidigt en viktig del av läkandeprocessen styrker tidigare forskning om ämnet. Liksom MacGinley, Breckenridge & Mowlls (2019) studie visar resultatet att många kvinnor inte berättar om övergreppen för någon annan förrän i vuxen ålder, att det är viktigt för läkandeprocessen och att relationella och sociala faktorer är avgörande för att våga berätta. En person med ett skamfyllt sexuellt självschema kan med hjälp av en stöttande omgivning ackommodera ett nytt schema som lägger skulden hos förövaren. Det sexuella självschemat kan då fyllas med en styrka av att äga den egna sexualiteten. En fördröjning av avslöjandet kan enligt Ullman och Filipas (2005) öka risken för PTSD-symptom. För många är det alltså viktigt att berätta för att läka efter övergreppet. Det är dock under förutsättning att reaktionerna från omgivningen upplevs som positiva (ibid.). Kvinnorna beskrev hur de som vuxna ansåg att själva ”berättandet” var en viktig aspekt i partnerrelationen men att de inte ville gå in på detaljer om övergreppen och förväntade sig att partnern skulle förstå vad de kände via icke verbal kommunikation. Det analyserade vi utifrån bristen på en mentaliseringsförmåga och mentaliserad affekt. Barn som utsätts för trauma kan få nedsatt förmåga till mentalisering och svårare för psykologisk närhet, vilket kan kopplas till den forskning som beskriver att förmågan till kommunikation och förmågan att reglera känslor blir mer nedsatt hos de barn som utsatts av en anknytningsperson. CSA sker ofta i familjer med otrygga anknytningsmönster (Liang, Williams & Siegel, 2006) vilket skulle kunna vara ytterligare en faktor till den skadade mentaliseringsförmåga som vi funnit i vårt resultat. Flera kvinnor visade tecken på skadad mentaliseringsförmåga och oförmåga till mentaliserad affekt där de hade svårare att
vara att det är otrygga relationsmönster som påverkar kvinnornas brist på mentaliseringsförmåga, tillsammans med traumat efter CSA. Detta påverkar deras benägenhet till att söka socialt stöd. När det gäller kontextuella faktorers inverkan på konsekvenserna efter CSA visar resultatet att det ökade förtryck det innebär att tillhöra fler intersektionella kategorier försvårar läkandeprocessen. I resultatet beskrev kvinnor som tillhörde etniska minoritetsgrupper hur skam och stigma var än mer påtagligt i deras kulturella kontext, vilket hindrade dem från att berätta. MacGinley (2019) beskriver hur skam försvårar en psykologisk anpassning efter övergrepp (ibid.). Kvinnorna blev alltså extra utsatta då deras möjligheter till socialt stöd var mindre, vilket ökade risken att vända skamkänslorna inåt. Resultatet visade även att de kvinnor som bar på skuld och skam själva fick problem med ångest och depression vilket kan kopplas till närliggande forskning. Bonomi (2008) tar upp att det är dubbelt så vanligt med depressiva symptom hos CSA överlevare. Vi menar att det är extra problematiskt för de kvinnor som tillhör fler kategoriseringar med strukturellt förtryck. Detta då både de arab-amerikanska kvinnorna och de afrikansk-amerikanska kvinnorna beskrev hur psykisk ohälsa var laddat med skam och tabu inom deras kontext. Ur ett
intersektionellt perspektiv har dessa kvinnor alltså mindre makt att återhämta sig efter CSA eftersom de inom deras kontext har reducerad möjlighet till socialt stöd på grund av ökad stigmatisering. På grund av olika maktstrukturer blir vissa kvinnor som utsätts för CSA mer stigmatiserade vilket hämmar motståndskraften. Detta i sin tur tycks påverka CSA:s
konsekvenser på nära relationer och sexuell hälsa som vuxen. Vissa av dessa kvinnor undvek helt sexuella kontakter och manliga relationer som vuxna. Andra kunde tack vare andlighet och tro läka sexuellt och relationellt som vuxna, med social motståndskraft som de fann via religiös gemenskap. Detta kan kopplas till närliggande forskning som visar på att själva avslöjandet är en väsentlig del av läkandeprocessen (MacGinley, Breckenridge & Mowll 2019). Återigen visar det hur social motståndskraft, alltså skyddsfaktorer i betydelsefulla relationer kan hjälpa den kvinna med erfarenhet av CSA att återhämta sig. Själva berättandet blir nyckeln till positiva nära relationer och en förbättrad sexuell hälsa. För de kvinnor som befinner sig i kulturella kontexter där CSA är laddat med mer stigma, där de ses som smutsiga, har de ökade riskfaktorer för att inte få en god återhämtning i vuxen ålder. Detta leder till minskade förutsättningar till nära tillitsfulla relationer och en god sexuell hälsa.
Resultatet som visar på omfattande konsekvenser som sänkte motståndskraften i form av hälsoproblematik, psykisk ohälsa samt nedsatt sexuell hälsa, tillitsproblem och svårt att bygga nära relationer kan kopplas till tidigare forskning där kvinnor som utsatts för CSA löper stor risk för omfattande psykisk ohälsa (MacGinley, Breckenridge & Mowll 2019), missbruksproblematik (Saunders, Kilpatrick, Hanson, Resnick & Walker, 1999), nedsatt sexuell hälsa (Bartoi & Kinder, 1998), interpersonella problem i relationer (Liem & Boudewyn, 1999) och omfattande fysiska hälsoproblem (Golding, 1996). Närliggande forskning tar även upp att många som utsatts för CSA får en negativ självbild och riskerar att hamna i relationer med försummelse och våld (Liem & Boudewyn, 1999) vilket vårt resultat styrker. I och med den nedsatta mentaliseringsförmågan fanns en svårighet att förstå andras intentioner i nära relation och sexuella interaktioner. Det blev därför svårt för kvinnorna att sätta gränser. Några kvinnor utvecklade en förmåga till
mentaliserad affekt efter att de fick barn. Genom att reflektera över känslor och negativa mönster uppstod en medvetenhet som bidrog till läkandeprocessen. Vidare visade det sig hur nya
tillitsfulla relationer kunde skapa nya kognitiva scheman genom ackommodation gällande synen på relationer, vilket hjälpte kvinnorna att våga ta emotionella risker.
Resultatet visar återkommande hur tillit möjliggjorde ackommodation hos kvinnorna där en ny positiv sexualitet bildades genom nya sexuella självscheman. Kopplat till tidigare forskning där kvinnor som utsatts för CSA har sämre sexuell hälsa med signifikant lägre lust och njutning samt negativa automatiska tankar (Crump & Byers, 2017) och där många CSA överlevare lider av
anorgasmi, sexuella besvär och sexuellt missnöje (Bartoi & Kinder, 1998) samt där flera avsiktligt väljer att avstå från sexuella aktiviteter (Lemieux & Byers, 2008) bör en diskussion föras kring hur respektfulla relationer och sexuella erfarenheter kan främjas hos dessa kvinnor. Med närliggande forskning som kunskapsbas och subjektiva sexuella och relationella
erfarenheter hos kvinnor som utsatts för CSA ökar förståelsen för vikten att hjälpa kvinnor bryta negativa scheman kring sexualitet och insatser för att främja sexuell lust för att öka kvinnans rätt till en god sexuell hälsa. En viktig aspekt i detta visar sig genom resultatet där det gynnade de kvinnors sexualitet att ur ett intersektionellt perspektiv få mer makt som kvinna och sexuell varelse och resa sig mot ett strukturellt förtryck där de tidigare upplevt sig objektifierade.