Gemensam och individuell kompetens

I våra intervjuer och observationer har vi noterat tre olika nivåer eller perspektiv på kompetens som behövs för att kunna utföra inspektioner. Det handlar om individuell kompetens, specialistkompetens och gruppens kompetens.

Den individuella kompetensen kan delas in i en generell grundkompetens som alla bör ha och en kompetens som är nischad, en specialistkompetens. Grundkompetensen handlar t.ex. om kunskaper om miljölagstiftningen och förvaltningslagen, samt en språkkunskap som både handlar om tydlighet och korrekthet (för att beslut ska kunna användas vid eventuell prövning) och nomenklatur (att man är eniga om begreppen nationellt och använder sig av rätt termer vid beslut). Det finns rättsfall där ”ansökan om utdömande av vite avslogs på grund av otydligt föreläggande”. Specialistkompetensen handlar i första hand om att någon eller några har en fördjupad kunskap om någon speciell typ av verksamhet, t.ex. bilverkstäder eller tatueringsstudior, men kan också vara special- kompetens inom t.ex. tekniska stödsystem eller tillsynsmetodik.

Det måste också finnas en samstämmig kompetens som handlar om miljötillsynens grundvalar och att var och en av medarbetarna måste ha en grundad kunskap och kompetens om lagstiftning, förvaltning och ett korrekt och tydligt språk både i tal och i skrift. Det handlar om en gemensam grund och samsyn för transparens kring lagar och regler för att verksamhetsutövare och allmänhet ska känna sig trygga med de beslut som fattas och hur de fattas.

Man har också beskrivit kompetens som något gemensamt, dvs. en samlad kompetens på kontoret eller inom gruppen. Den samlade kompetensen är summan av alla individers kunskap, som ska täcka in att man inom kommunen har rätt kompetens för att kunna fatta

som är där kunna hantera situationen och känna till vilka rutiner som ska användas vid akuta händelser. Och i en liten kommun med få anställda inspektörer krävs det generalist- kompetens för att kunna utöva tillsyn på alla verksamheter och inom alla lagrum.

I dag anställs också andra personer än de med miljöinspektörsbakgrund, t.ex. eko- tekniker, biologer, personer från näringslivet, livsmedelsingenjörer etc. Deras kompetens kan stärka gruppen kompetensmässigt men de har kanske inte samma kunskap om juridik, varken miljörättsligt eller förvaltningsrättsligt som de som utbildat sig till miljö-

inspektörer. Nyutexaminerade miljöinspektörer har kanske en djupare kunskap om olika moderna tekniska verktyg och system än en äldre inspektör, medan erfarna miljö-

inspektörer genom åren har utvecklat en lyhördhet för att hantera olika situationer. Det är viktigt med blandning av kompetens för att gruppen ska ha experter inom olika områden, men samtidigt finns det en risk att beslut inte fattas enhetligt när den juridiska

kompetensen inte är lika stor hos alla. De båda juridiska fälten är lika viktiga för att kunna arbeta rättssäkert och för att upprätthålla kompetensen bland miljöinspektörerna. Ett sätt för små kommuner att skapa en tillräckligt stor grupp med tillräcklig kunskaps- massa (och för att lättare komma undan jävsituationer) är att gå samman om ett gemensamt miljökontor.

7.3.2 Professionalism

För miljöinspektören handlar professionalism om att vara professionell i sina

bedömningar och i bemötande. Nedan följer en text som bl.a. grundar sig på kapitel 6.1 och intervjuer med ett antal miljöchefer.

En effektiv bedömning i myndighetsutövningen handlar i hög grad om att den ska vara rättssäker och likvärdig, men också att den ska vara korrekt gjord från början. Med det senare menas att den ska hålla för en rättslig prövning, dvs. om den behöver användas i domstol ska den innehålla alla de uppgifter som domstolen behöver för att kunna fälla sitt utslag. Domen ska inte bli till verksamhetsutövarens favör på grund av ett undermåligt arbete från miljöinspektörens sida eller ett oklart myndighetsspråk. Men den

professionella bedömningen händer inte bara i samma stund som man skriver ner sina iakttagelser eller formulerar ett beslut utan pågår kontinuerligt, dvs. före, under och efter en inspektion.

Före inspektionen gör inspektören en ”omvärldsanalys” och går igenom akten för den verksamhetsutövare som ska inspekteras, granskar miljörapporter, tidigare beslut,

känner sin verksamhet och inspektören ska kunna lagstiftningen och dess intentioner. Inspektören måste ta hänsyn till att maktbalansen inte är jämn mellan miljötillsynens representant och verksamhetsutövaren. Inspektören kan arbeta med öppna frågor för att få en vidare insyn i verksamhetsutövarens kunskaper. Inspektören tittar, lyssnar och luktar … ”Vi måste vara lite detektiver och våga ställa frågor…”, enligt en annan miljöchef. Inspektören måste inte alltid åka ut för att utöva tillsyn. Om man är säker på verksamhets- utövarens dokumentation och ens egen kunskap om verksamhetsutövaren och

verksamheten kan ett telefonsamtal räcka.

Efter inspektionen ska inspektören komma fram till någon typ av beslut. Det grundar inspektören på kunskap om och information från myndigheter, samhället och staten (lagar, förordningar, föreskrifter, handböcker), projekt och samverkan (miljösamverkans- projekt, tillsynsprojekt), kollegor och andra kontaktytor, verksamhetskonkret information (lokalisering av verksamheten, historia om lagefterlevnad tidigare), tid (akut ärende, fortlöpande ärende) och samstämmighet och dialog med verksamhetsutövaren. Om inspektören är brydd över något efter inspektionen kan det hända att inspektören måste åka tillbaka för att undersöka vidare. En utförlig beskrivning av bedömningsdimensioner finns i kapitel 6.

En viktig förutsättning är att man ser till varje enskilt fall, varje fall är unikt och ska bedömas som unikt, utifrån fallets egna förutsättningar.