Upplysningen var den tidsperiod som förde med sig en liberalisering av det rättsliga kontrollsystemet. Straffpraxis hade sedan länge pekat i denna riktning. Upplysningstidens mest inflytelserika tänkare ansåg att den rådande strafflagen var ett föga lämpligt redskap i kampen mot brottsligheten och att den därtill var orättvis och sträng. De motiven som angavs till stöd för ändringarna var till en början utilitaristiska men blev under 1700-talet i allt högre grad även humanistiska.469
Men reformivrarnas idéer var inte nya; liknande tankar finner man hos Greklands stora tänkare allt sedan antiken (Sokrates, Platon, Aristoteles). Det nya under upplysningstiden var att kraven på reformer vann gehör i samhället, där de lägre stånden allt mera högljutt krävde en demokratisering av samhällets maktstrukturer. I motsats till tidigare fanns det nu sociala förutsättningar till förändringar och till omfattande samhälleliga och rättsliga reformer.
Vad säger oss denna förändring i synen på straffrätten? De bakomliggande orsakerna till det nya synsättet måste otvivelaktigt sökas i samma faktorer som låg bakom den stränga linjen, om än omvänt. Under upplysningstiden började samhällets sociala hierarkier bryta samman; det ståndsindelade samhället knakade i fogarna. De ekonomiska och
kunskapsmässiga resurserna hos det tredje ståndet, borgerskapet, hade ökat samtidigt som ståndens traditionella privilegier befäste det rådande politiska och sociala maktförhållandena.
Detta resulterade i en omfattande samhällskritik. I denna situation valde de upplysta
självhärskarna, vilka uppträdde som försvarare av samtliga stånds rättigheter och privilegier, att genomföra sociala och rättsliga reformer. Syftet var att bevara det absolutistiska
samhällssystemet, vilket medförde att maktens sociala tyngdpunkt försköts i riktning mot samhällets mellan- och underskikt. Nu kom också den politiska offentligheten för förstra gången i historien att tas i bruk på ett mera omfattande sätt.
468 Heikki Ylikangas, Valta ja väkivalta keski- ja uudenajan taitteen Suomessa, Juva 1988, s. 104-116. Se också Erik Anners, Humanitet och rationalism. Studier i upplysningstidens strafflagsreformer – särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning, Stockholm 1965; Martin Bergman, Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal. Lund 1996.
469 Kekkonen – Ylikangas, “Vapausrangaistuksen valtakausi”, s. 15.
Denna nyorientering och den därmed förknippade maktförskjutningen ledde till ett stort antal juridiska reformer. Ståndssamhällets privilegier upphävdes och medborgarnas rättigheter utvidgades och gjordes samtidigt mera likartade. Bland de viktigaste av de reformförslag som nu framfördes var kravet på en förstärkning av legalitetsprincipen för att inskränka
absolutismens godtyckliga maktutövning. Likaså försökte man genomföra ett större mått av rättssäkerhet och förutsägbarhet inom rättskipningen. Sammanfattningsvis kan sägas att man under upplysningsperioden tog de första betydande stegen i riktning mot jämställdhet och demokrati, alltså mot modern rättsstatlighet.
Även domstolsväsendet och rättsgångsförfarandet reformerades i enlighet med
rättsstatens ideal, något som inte bara ledde till en förstärkning av lagbundenheten utan även till ett förverkligande av domstolarnas organisatoriska självständighet.470 Senare ledde en mångsidigare sammansättning av domarkåren till att det sociala avståndet mellan domaren (rekryterad från högre samhällsskikt) och rättskipningens objekt (representanter för lägre skikt) blev kortare. Detta skapade även förutsättningar för en ökad förståelse för
brottslingarna; parternas levnadsvärldarna var inte längre så oerhört långt från varandra som de varit i det gamla samhället.
Den beskrivna utvecklingen ledde till betydande lindringar av straffrätten och det samhälleliga kontrollsystemet. Användningsområdet för dödsstraffet skars radikalt ned, och man övergav de för ståndssamhället så typiska kropps- och skamstraffen. Sanktionssystemets kärna utgjordes av frihetsstraff i olika former. Straffets längd blev i enlighet med
grundtankarna i den klassiska straffrättsskolan beroende av brottets grovhet. Förverkligandet av proportionalitetsprincipen förutsatte att straffen på ett systematiskt sätt graderades efter brottens art.
Inskränkning av bruket av dödstraff i Finland
Under tsar Alexander II:s regeringsperiod (1855-1881) upplevde Finland en senkommen
”upplysningsperiod”. Men redan Nikolaus I utfärdade strax efter sitt trontillträde 1826 ett viktigt dekret, enligt vilket dödsstraffet skulle verkställas endast om brottet hade riktats mot rikets säkerhet eller regentens ”helighet”.471 Den från dödsstraffet benådade skulle sedan
470 Kevät Nousiainen, Prosessin herruus. Länsimaisen prosessin ’modernille’ ominaisten piirteiden tarkastelua ja alueellista vertailua, Vammala 1993, s. 189 ff.
471 Om dekretets bakgrund, Alpo Juntunen, ”Siperiaan karkotukset ja karkotetut Siperiassa”, Vankeinhoidon koulutuskeskuksenjulkaisu, Helsinki 1983 Helsinki 1983, s, 1-10. Det faktum att dekretet gavs efter
dekabristupproret sammanhänger med Rysslands imperialistiska mål, till vilka bl.a. hörde en kolonisation av Sibirien.
genomgå offentligt kyrkostraff, kroppsstraff samt för resten av livet arbeta i Sibiriens gruvor.
I praktiken ledde dekretet till att man, sett ur ett internationellt perspektiv, i Finland ovanligt tidigt avstod från ett verkställa dödsstraff. Efter 1826 var det endast i samband med svåra samhällskriser som man kom att verkställa dödsstraff, och dödsdomar utdömdes mycket sällan.
Redan innan lantdagen upptagit sitt arbete 1863 fördes i den liberala anda som rådde under Alexander II en livlig diskussion om dödsstraffets berättigande.472 I denna diskussion framfördes i stort alla relevanta argument pro et contra. Dödsstraffet understöddes i första hand med argument om straffets förmåga att förebygga grov brottslighet samt med hänvisning till samhällets säkerhet. I diskussionen förekom även hänvisningar till försoningstanken (ofta med religiös prägel) och till de krav som folkets rättsmedvetande ställde på straffsystemet.
Motståndarna till dödsstraffet använde som huvudargument påföljdens bristande
generalpreventiva effektivitet, risken för justitiemord på grund av påföljdens oåterkallelighet samt omöjligheten att förbättra brottslingen. Vidare åberopade man dödsstraffets förråande inverkan på befolkningen samt det faktum att utvecklingen i samtliga så kallade civiliserade länder hade gått mot lindrigare straffpåföljder.473
Karl Gustaf Ehrström (1822-1886), som var en av Finlands ledande straffrättsexperter och som kom att utöva ett stort inflytande på kriminalpolitiken, motsatte sig dödsstraffet med hänvisning till både humanitära och utilitaristiska argument. Ehrström krävde att döds-, kropps- och skamstraff skulle avlägsnas ur straffsystemet samt att detta skulle bygga på idén om ”rättvis” försoning och bättring. Han ansåg vidare att fängelsesystemets utformning skulle ägnas större uppmärksamhet och syfta till att förverkliga förbättringstanken. 474
Efter det att lantdagen inlett sitt arbete förändrades den statliga kontrollen i liberal riktning. Detta återspeglas särskilt klart i de fem förordningar som utfärdades 1866. Genom dessa förordningar begränsades bruket av dödsstraff, de kropps- och skamstraff som varit så typiska för ståndssamhället upphävdes och progressiv- eller framstegssystemet infördes som huvudprincip i fångvården.475 Men detta tillfredsställde inte den reformsinnade opinionen, vars krav gick betydligt längre. På agendan fanns även avskaffandet av dödsstraffet. Den
472 Yrjö Blomstedt, “Rikoslakireformin ensimmäiset vaiheet vuoden 1866 osittaisuudistuksiin saakka”, Historiallinen Arkisto nr 59 1964, s. 421 ff.
473 Veikko Kylä-Marttila, “Kysymys kuolemamangaistuksesta autonomian ajan valtiopäivillä vuosina 1863-1888”, Helsinki 13/1986, s. 25-57.
474 Tapio Lappi-Seppälä, “Teilipyörästä terapiaan. Piirteitä rangaistusjärjestelmän historiasta”, Vankeinhoidon koulutuskeskuksenjulkaisu, Helsinki 1982, s. 126-127. Om Ehrström och den finska straffrättsvetenskapens födelse, se den omfattande framställningen i Markus Wahlberg, Den finska straffrättens födelse, Helsinki 2002, s. 1-16 och passim.
senatskommitté under ledning av Ehrström som tillsatts 1862 hade varit redo att helt avskaffa dödsstraffet, vilket dock stött på motstånd från det utskott (januariutskottet) som behandlade ärendet och från den kejserliga senaten, alltså den finska regeringen. Kommittén föreslog därför att man skulle behålla dödsstraffet i den provisoriska strafflagen Man fann det klokast att inte driva utvecklingen alltför snabbt framåt.476
På lantdagen 1863-64 krävde emellertid samtliga stånd jämte lagutskottet i strid med senatens förslag att dödsstraffet inte bara skulle strykas från den definitiva strafflagen utan även från den provisoriska. Avsikten var att införa en tillfällig strafflag medan man väntade på den tidskrävande helhetsreformen av straffrätten. Särskilt inom borgar- och bondeståndet fanns ett starkt motstånd mot dödsstraffet.477 Dödsstraffet hade även sina trogna anhängare.
Enligt dem var det nödvändigt att använda dödsstraff i första hand i avskräckande syfte men även för att uppnå en rättvis försoning. Argument av det sistnämnda slaget framfördes framför allt inom prästeståndet.478 Varken senaten eller tsaren var dock redo att gå så långt som
lantdagen, och förslaget till provisorisk strafflag realiserades därför aldrig. Däremot genomfördes i 1866 års förordningar en viss inskränkning av tillämpningsområdet för dödsstraff.479
Regenten hade avstått från att fastställa den av lantdagen 1863-64 föreslagna
provisoriska strafflagen med anledning av tvisten om dödsstraffet. Ärendet aktualiserades åter under lantdagen 1867-68. Senaten utgick i sitt förslag från att dödsstraffets
tillämpningsområde skulle begränsas. Som en följd av det rådande politiska läget gjordes endast några få inlägg till förmån för ett totalt avskaffande av dödsstraffet. Även denna gång var lagutskottet och stånden (särskilt bonde- och borgarståndet) beredda att gå längre än senaten i fråga om en mildring av straffsystemet. Efter förhandlingar godkändes adelns förslag, som innebar att dödsstraffet skulle bibehållas endast för vissa grova brott mot statsmakten som majestätsbrott och landsförräderi. Detta förslag godkändes även av senaten.480
Den strafflagskommitté som tillsatts 1865 under ledning av K. G. Ehrström fortsatte i sitt betänkande från 1875 på den linje som valts av lantdagen 1864-65. Enligt förslaget skulle
475 Lappi-Seppälä, ”Teilipyörästä terapiaan”, s. 129-130,
476 Kylä-Marttila, “Kysymys kuolemanrangaistuksesta”, s. 32-34.
477 Kylä-Marttila, “Kysymys kuolemanrangaistuksesta”, s. 6-46.
478 Kylä-Marttila, “Kysymys kuolemanrangaistuksesta”, s. 41.
479 Kylä-Marttila, “Kysymys kuolemanrangaistuksesta”, s. 45, Lappi-Seppälä, ”Teilipyörästä terapiaan”, s. 130.
480 Kylä-Marttila, “Kysymys kuolemanrangaistuksesta”, s. 56-57. Stånden meddelade att de godkände ett partiellt bibehållande av dödsstraffet för att inte äventyra strafflagreformen.
dödsstraffet ges ett begränsat tillämpningsområde. Man gick till och med så långt att man föreslog att dödsstraffet skulle användas som en alternativ sanktion endast vid ”våldsutövning mot kejsaren”.481 Förslaget remitterades till en granskningskommitté, som i sitt betänkande 1884, vilket även på andra områden gick i en strängare riktning, föreslog en viss utvidgning av tillämpningsområdet för dödsstraffet. Senatens proposition till lantdagen gick i samma riktning. Nu föreslogs att dödsstraff, förutom vid brott mot staten, även skulle användas vid de grövsta brotten mot liv, alltså vid mord.482 På 1888 års lantdag godkände präste- och bondestånden denna utsträckning av tillämpningsområdet för dödsstraffet, men de övriga stånden gick emot detta förslag. Särskilt hårt var motståndet från borgarståndet. Efter
”medling”, alltså den sammanjämkning som i sådana lägen föreskrevs i lantdagsordningen, enades stånden om att dödsstraff kunde utdömas som alternativ påföljd även vid mord.483
1889 års strafflag, som kallats ”Europas sista av den klassiska straffrätten präglade strafflag”484, föreskrev dödsstraff för de grövsta politiska brotten samt för mord (vid detta brott dock alternativt med livstids fängelse). Som en följd av ryska påtryckningar utsträcktes dödsstraffet till att omfatta även vissa brott mot staten (landsförräderi), vilket gjorde att lagen kunde träda i kraft först 1894.