• No results found

som utan större problem kan beskrivas som instanser av hybridisering, men något entydigt bud på teoretisk avgränsning av vad som kännetecknar en hybrid läm-nade vi inte.

I detta bidrag ska jag försöka närma mig en sådan teoretisk diskussion för en bestämd del av de kulturella uttrycksformerna, närmare bestämt de texter som på ett eller annat sätt kan betecknas som sakprosatexter, alltså i stort sett de texter som sprids i offentligheten men som inte har litterära eller estetiska anspråk. Att sakprosatexter går att inordna i olika genresystem är uppenbart, även om det inte råder allmän uppslutning kring alla genreetiketter. Men frågan är alltså om det är teoretiskt motiverat att tala om hybrider i samband med genrer och också på vilket sätt eventuell hybridisering samspelar med språkliga förändringsprocesser.

När man läser om ordet hybrid i de vanligaste svenska ordböckerna hittar man framför allt förklaringar som har med genetiska förhållanden att göra. Betydelsen beskrivs ungefär som ’avkomma från individer med olika arvsanlag eller från olika arter’. Man kan också möta exempel på sammansättningar som hybridbil eller hybridord, men exempel på betydelser som mer entydigt avser kulturella artefakter lyser med sin frånvaro. Om vi använder hybrid som led i sammansättningar som texthybrid, hybridtext, genrehybrid eller hybridgenre får vi göra det på ett vardagsspråkligt och metaforiskt sätt.

Vi kan i alla fall inte luta oss mot någon vedertagen definition i sammanhanget.

Ordet genre är minst lika problematiskt som ordet hybrid, men till skillnad från det senare har betydelsen och användningen av ordet ägnats mycket stor upp-märksamhet i den kulturvetenskapliga litteraturen. Av-gränsningsförslagen och definitionsförsöken är legio, och ett försök att göra rättvisa åt dem skulle spränga alla rimliga ramar för den här framställningen. Jag

nö-jer mig därför med en kort positionsbestämning vad avser min uppfattning om användningen av ordet gen-re inom den språkvetenskapliga textforskningen.

Som jag ser det är det två viktiga förhållanden som måste vara förhanden för att vi ska kunna tala om en genre eller eventuellt definiera begreppet. Det ena är att vi har att göra med en återkommande social handling som inbegriper språkbruk. Det andra är att de ”texter”

som utgör eller påstås utgöra manifestationer av en gen-re normalt uppvisar en rad prototypiska språkliga drag.

Denna uppfattning är inte originell utan återfinns med smärre variationer hos olika forskare. Ett annat sätt att uttrycka detta är att genrer är konventionaliserat språkbruk och att konventionaliseringen avser dels den språkliga utformningen, dels den kommunikativa funktionen. Andra kriterier som ofta används i samband med genredefinitioner, som exempelvis etikettering och möjlighet till variation och förändring är viktiga men sekundära i sammanhanget.

Jag är angelägen om att betona att de förhållanden som jag nämner båda har stor vikt. Under lång tid fo-kuserade man på prototypkriteriet med följd att det man kallade genrer lätt blev mycket statiska storheter som gjorde begreppet oanvändbart för studier av texter som på ett eller annat sätt är heterogena. De senaste decennierna har pendeln svängt och det sociala sam-manhanget har betonats starkare på bekostnad av språkdragsanalysen. Enligt min mening ligger det en fara också i detta. De möjligheter som en författare eller talare har att åstadkomma stilistiska eller retoriska effekter kan bara förstås om föreställningen om vad som konstituerar den ena eller andra genren är levande.

Vi har alltså att göra med konventionalisering, men en konventionalisering både av de sociala sammanhangen och de språkliga och textuella uttrycksformerna.

Resonemang om genrebegreppet kan inte heller

frikopplas från insikten att språkbruk är handling, en insikt som givetvis är central för språkhandlingsteorin, men också för olika retoriska traditioner. Tanken att de prototypiska språkdragen är en central del av förståelsen blir extra viktig när man diskuterar genre-begreppet i ett retoriskt perspektiv. Effekter kan uppstå på otaliga sätt, och vi vet sedan länge att det kan vara stor diskrepans mellan de avsedda och de faktiska effek-terna av ett tal, en text, ett inlägg i en debatt eller en replik i ett samtal osv. Inte desto mindre är det så att en grundläggande förutsättning är att den vi vänder oss till känner igen sig – dvs. att vi åtminstone i någon mån ansluter till genreförväntningarna. Gör vi inte det skapar vi bara förvirring. Men det är också så att möj-ligheten att överraska, att fästa uppmärksamheten på någon viktig detalj eller att skapa nya insikter ofta är förknippad med möjligheten eller förmågan att avvika från det prototypiska mönstret. Variationen eller av-vikelsen kan emellertid uppfattas som sådan bara om det finns ett mönster eller en ram som den kan för-hålla sig till. Dessa mönster och ramar utgörs just av genrerna, som därför blir oundgängliga både för den som vill åstadkomma retoriska effekter och den som i efterhand vill analysera dem. Det faktum att vi kan använda brott mot de prototypiska (eller idealtypiska) föreställningarna för att åstadkomma effekter är i sig ett argument både för att genrer existerar och att de förknippas med särskild utformning.

Det är möjligt att använda begreppet ’genre’ både som en oberoende och som en beroende variabel. Det förra fallet är förhanden i de fall då fokus ligger på en enskild text och dess anslutning till eller avvikelse från den ena eller andra genren. Genren kommer då att ut-göra en tolkningsram som analysen kan ta spjärn mot.

Det andra fallet är tillämpligt då analysen inriktas mot historiska förändringsförlopp där genrer utvecklas och 68

bryts mot varandra och där variation och heterogenitet är mer framträdande än enhetlighet och stabilitet.

Går det då att svara på frågan om det finns genre-hybrider? Ja, det går nog att svara, men inte med något enkelt ja/nej-svar. Det krävs en del ytterligare precise-ringar, och även därefter måste svaret innefatta ett ”det beror på”-moment.

Det är givetvis fullt möjligt att fortsätta att använda begreppet ’hybrid’ på det sätt som vi gjorde i Medie-kulturer, där begreppet lite löst står för att fenomen som normalt inte uppträder tillsammans blandas eller kombineras på ett nytt sätt. Inte minst gäller detta när helt skilda kulturella uttryck blandas. Om begreppet däremot ska kunna nyttiggöras i analyser som är mer entydigt inriktade på språk- och textanvändning får man nog vara lite försiktigare.

Ett krav som jag menar att man kan ställa är att det som blandas eller kombineras är företeelser som var och en för sig har en relativt hög konventionaliseringsgrad och hög grad av permanens. Det utesluter de fall där språkbrukaren agerar i en situation där normen är tom, dvs. när situationskontexterna är nya och det helt en-kelt inte finns någon konventionaliserad genre. Det är alldeles tydligt att språkbrukare, när de hamnar i nya och obekanta situationer, tar sin tillflykt till kända mönster och utnyttjar dem i det nya sammanhanget.

Denna strategi kan i det aktuella tillfället leda till att nya textmönster uppstår, och på längre sikt kan strate-gin bidra till text- och språkförändring i vid mening.

Det är emellertid inte nödvändigt att det därför uppstår en hybrid. En annan fråga som inställer sig är vad det egentligen är som förändras; är det språket eller texten eller kanske bara språkvetarens förståelse av empirin.

För att vi ska kunna tala om hybrider måste vi på ett någotsånär tydligt sätt kunna avgöra vad det är som blandas; vi måste laborera med kategorier som är

igenkännliga för språkbrukarna. Här inställer sig emel-lertid en ny fråga: Hur länge är en hybrid en hybrid?

Det generella svaret måste nog bli att hybrider i den här meningen bara kan förekomma under kort tid. Vi kan tala om en enskild text som företer drag av hybri-disering, men där det valda mönstret inte blivit kon-ventionaliserat, utan senare skribenter har kommit att välja helt andra strategier. Vi har alltså att göra med en hybrid i stunden, och det som har hybridkaraktär är texten, inte genren.

Ett annat exempel är de texter som dagligen publi-ceras i Dagens Nyheter under vinjetten DN Debatt. I en intressant analys har språk- och kommunikationsforska-ren Åsa Kroon pekat på dessa texters hybridkaraktär.

Det typiska är att brödtexten, som författaren själv an-svarar för är utformad som en mer eller mindre proto-typisk debattext, medan paratexter och layout bär drag av nyhetsartikel. I det fallet kan man säga att ett alldeles speciellt mönster har utbildats som tidningens redigera-re återvänder till gång på gång. I den mån man kan säga att DN Debatt utgör en egen genre (eller subgenre) går det att beskriva dess framväxt som ett resultat av hybri-disering, men när (sub)genren väl är etablerad verkar den så att säga i sin egen rätt, oberoende av sin histo-ria. Konsekvensen av detta resonemang blir att det i olika sammanhang kan vara meningsfullt att tala om texthybrider (eller hybridtexter), dvs. texter som har

”gener” från mer än en genre.

Lite mer osäkert är det om termen ”genrehybrid”

har något berättigande. Om det är så att en viss typ av texthybrider får återkommande användning och efter-hand konventionaliseras, så har vi ju att göra med en ny genre med sina specifika kommunikativa funktioner och sina lika specifika språkliga och textuella drag – och då är ju tillkomsthistorien ointressant. Om vi kan tala om genrehybrider så är det som övergångsfenomen.