I föregående kapitel refererade jag till diskussioner om förhållandet mellan plats och kultur där Hall (1995) och Aronsson (2000)33 diskuterar kring kultur som platsanknuten och till förtätade och förtunnade kulturer. Av diskussionerna tolkar jag kultur som hemmahörande på olika nivåer i samhället, på lokal plats som Grythyttan och på nationell nivå, där exempelvis vi svenskar delar kulturer, men framförallt som kulturella koder, praktiker och processer. Kultur jämför jag också med hur Stuart Hall (1990) definierar kulturell identitet, att den kommer någonstans ifrån, exempelvis utifrån traditioner med en geografisk härkomst, och har en historia med verkliga kulturutryck, materiella och symboliska effekter. Min utgångspunkt är därför att kultur inte är homogen utan full av olika uppfattningar, föreställningar och praktiker. Kultur ser jag som någonting som människor lever i, verkar inom och bär på. Utifrån mitt perspektiv har kultur därför olika mening och betydelse för olika aktörer och är beroende av deras sociala och historisk-geografiska kontext. Kultur äger rum. Att studera kultur utifrån aktörsgrupper har därför stark relation till bakgrund, ålder, kön, social ställning och geografisk härkomst. Olika kulturer kan därför komma till uttryck i olika upplevelser av en plats, en plats där möten sker mellan människor, mellan olika kulturer och mellan kultur och turism.
Kultur sprids ofta, Crang (1998), in i våra liv och samhällen. Kulturer är ofta politiska och omtvistade, vilket betyder att de betyder olika saker för olika människor på olika platser. Vad Crang framförallt poängterar är att kulturer är svåra att urskilja och inte heller intressanta att försöka urskilja eller definiera för enskilda platser, städer eller ens företag. Han menar att kulturer är:
”… complexes of norms, behaviours and expectations that are associated with particular places and times.” (Crang, 1998:142)
De är tids och rumsbestämda, men kan ändå vara individuella. För att uttrycka kultur som tids och rumsbestämd och för att studera kultur måste begreppet först definiera. Kultur och kulturarv äger rum på plats och i våra vardagsliv. De skapar egna kultur- och kulturarvsgeografier som är möjliga att studera.
55 Kultur- och kulturarvsbegrepp
Synen på kulturbegreppet har genomgått förändring. Under 1900-talet existerade två dominerande definitioner av kultur, enligt Warren (1997:175),34
dels en estetisk eller ett intellektuellt ideal, med syfte på finkulturer, de sköna konsterna, musik, konst, dels en antropologisk definition där kultur betraktas som ett levnadssätt, eller den miljö som människan skapat för sig, det vill säga samhällets kollektiva medvetande. Under de senaste decennierna har en ny variant vuxit fram med ett ursprung från kulturteorier. Den har en antropologisk bas och handlar dels om en strävan efter att konstruera ett synsätt på kultur som en flytande enhet som ständigt skapas och ifrågasätts, dels att försöka placera in kulturens dynamik inom gränsområdet för vad Warren (1997:175) definierar som en ”mass-mediated world”. Det handlar om en generell kulturell praktik, en ”popular culture” som liknar en kommersialiserad produkt.
Spilling (1990) har gjort en liknande uppdelning, som möjligen anses gammalmodig, men som ändå sammanfattar de kulturer och kulturarv som jag berör i avhandlingen. Så som jag ser på kulturbegreppet, vilket jag diskuterade i föregående avsnitt, ingår egentligen båda dessa perspektiv. Jag anser dock att de är viktiga att lyfta fram av den anledningen att olika kulturer äger rum i olika människors förställningar och värderingar, vilket också kan prägla vekligheten. Detta är en diskussion som jag återkomma till i analys- och slutsatskapitlen.
Kultur som sektor, näringssektor, består, enligt Spilling, av kommersiella och offentliga institutioner och verksamheter, och kan innefatta ”finkultur”, men även andra former av kultur. Warrens ”popular culture” innefattas av denna definition, men täcker även in myndighets- och sektorsperspektiv. Kultur som aspekt liknar den antropologiska definitionen och syftar till levnadsmönster och gäller en viss grupp i samhället, deras koder, föreställningar och värden som de delar med andra. Denna ”aspekt” ligger i linje med definitionen från föregående sida. Kultur kan utifrån denna definition även ses som en process och som en föreställning. Det kan vara lokalbefolkningens vardagsliv och kulturer som de bär med sig. Ehn och Löfgren (2001) diskuterar exempelvis i Kulturanalyser kring kultur som kollektivt medvetande, symboler, värderingar, förhållningssätt som människor delar. Det är framförallt denna definition av kultur som jag uppehåller mig vid i avhandlingen då jag anser att en bred aspekt är viktig.
På samma sätt som kultur anser jag att kulturarvsbegreppet och kulturarv i sig kan studeras utifrån vems kulturarv vi talar om. Kulturarv kan vara del av en
näring, exempelvis turismnäringen. Kulturarv kan även representera specifika grupper i samhället som kvinnors eller mäns kulturarv eller representera specifika industrier som i Bergslagen. Kulturarv speglar samhälle och människans historia på många sätt, varför en tids och rumsaspekt kan lyftas in i definitionen. Jag menar till exempel att kulturarv kan bli tids och rumsbestämt genom att det bevaras. När kulturarv bevaras i arkiv, bibliotek, museer, olika kulturmiljöer, i vårt vardagslandskap, i våra hem och på arbetsplatsen skapas kulturarvsgeografier, rumsligheter. I begreppet arv ligger att det är något som redan finns och som vi som lever idag fått av tidigare generationer. Det kan exempelvis, enligt Isacson (2001), vara idéer och värderingar, men samtidigt något reellt som landskap, byggnader och artefakter. Kulturarv är därför någonting som är skapat av oss människor. Det är någonting som är relaterat till personer eller händelser i historien, exempelvis bergs- och järnhanterings-epoken i Bergslagen. Jag menar därför att genom att bestämma dess rumsliga härkomst bestäms också dess geografi. En viktig uppdelning i sammanhanget är den mellan historia och kulturarv som Dicks (2000a:60) gör. Hon menar att:
”… history is dedicated to making forgotten pasts understandable, while heritage aims to fashion the past into forms that serve current needs.” (Dicks, 2000a:60)
Kulturarv skall därför representera historien och är således reducerat till vad som kan betraktas, vad vi kan känna och höra.
Kulturarv definierar jag också som olika värdesystem som grupper av människor delar. Värdesystem avsätter olika kulturuttryck, materiella som immateriella, när de representeras. Vissa kulturuttryck anses ha speciella symbolvärden och utnämns därför till kulturarv. Det unika är att det inte finns ett enda kulturarv utan flera
Kulturarv, som jag väljer att använda begreppet, representerar därför inte bara historien utan är också ett medel för att definiera platser (Dicks, 2000a:78). Intressant med Dicks (2000a:71-72) är att hon ser kulturarv som en sammanlänkande process mellan produktion och konsumtion. Hon syftar i stor utsträckning på texter, exempelvis utställningstexter, och hur de utvecklas och uppfattas av besökare. Jag tolkar detta vara en fråga om vad som representeras i texterna. Vad jag har valt att göra är därför att utifrån en bred definition av kulturarv, innehållande definitioner från diskussionen ovan kring sammanlänkande processer, tids och rumsaspekter, människans aspekter och
57 nivå. Det här ansluter till vad jag lyfte fram ovan, nämligen att olika kulturer och kulturarv äger rum i olika människors förställningar och präglar människors värderingar. Utifrån dessa perspektiv återkommer jag till diskussionen, här i detta kapitel och i senare kapitel, om vad kulturarv representerar och vem som bestämmer vad som skall representeras.
Sektoriellt kulturarv
De kulturuttryck som definierats som kulturarv får särskild omsorg av myndigheter och museer. Det är därför relevant att reflektera över vad det är som väljs ut som kulturarv, vad det är som får representera historien och vad det är som bevaras, utifrån sektoriellt perspektiv. I kulturpropositionen (Regeringspropositionen, 96/97:3 s. 127) anges att "Vad kulturarvet är avgörs mellan kulturinstitutionerna, medborgarna och samhället i stort". Jag menar att vad som definieras som kulturarv är beroende av vilket kulturarv man talar om. Kulturarv som fenomen i sig regleras i viss mån av lagstiftning för dess beskydd och framtida bevarande. Det innebär att begreppet definieras utifrån olika myndigheters och institutioners förhållningssätt och prioriteringar.35
Den mesta forskningen om kulturarv i landet bedrivs inom etnologi, museologi, socialantropologi, kulturvård och arkeologi, men även inom idé-, teknik-, ekonomisk- och vetenskapshistoria där forskningen är inriktad mot historiebruk och det industrihistoriska kulturarvet.36 Studier som gjorts om begreppet kulturarv finner man exempelvis inom kulturvård, museivetenskap och museologi, vilket betyder att det ofta är vinklat mot museiverksamhet. Med begreppet kulturarv syftar exempelvis museivetenskapen ofta på de artefakter som blivit institutionaliserade i den mening att de vårdas, bevaras eller visas upp av de offentliga institutionerna som har ett statligt eller kommunalt uppdrag inom kulturarvsområdet. I denna mening kan kulturarv fungera som en social inrättning, något som skapas och förvaltas för särskilda ändamål (Alzén & Hillström, 1999:9).
Alla människor har del i tillkomsten av kulturarv oavsett kön, ålder, härkomst, social ställning, utbildning, talang eller sysselsättning står det skrivet i
35 Se policydokument, myndighetsrapporter, avhandlingar kring kulturarvsbegreppet, litteratur kring kulturarv som resurs för regional utveckling med mera (Europeiska kommissionen, 1995; Länsstyrelsen Gävleborg, 1996; Länsstyrelsen i Örebro län, 1999; Nyström, 1999; Regeringens proposition 1998/99:114; von Otter & Svensson, 1998; Riksbankens jubileumsfond, 1997; SOU, 1995:84; Bohman & Palmqvist, 1997; Rentzog, 1999; Alzén, 1996, 2001; Alzén & Hillström, 1999; Grundberg, 2000; Saltzman, 2001; Isacsson, 2001; Paju, 2002; Weissglas m.fl., 2002).
36 Några exempel är Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs och Uppsala Universitet, Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria vid KTH och Tema Kulturarv och kulturproduktion vid Linköpings Universitet, Campus Norrköping, Högskolan Dalarna, Historiska Institutionen vid Lunds, Uppsala och Stockholms Universitet samt Institutionen för miljövård och kulturvård vid Göteborgs Universitet.
Kulturutredningens slutbetänkande Kulturpolitikens inriktning (SOU, 1995:84). Kulturarv har också delats in i det kulturhistoriska arvet och det konstnärliga kulturarvet. Kulturarv är både det materiella och det immateriella, det skolat konstnärliga och det folkliga, det unika och det vanliga, vilket framhävs i den efterföljande regeringspropositionen (96/97:3). Det sektorsövergripande ansvaret för kulturarv värnar därför om allas kulturarv, men det definieras av sektorn själv. Det är kulturarvssektorn, med myndigheter på central37 och regional nivå38 som har makten över vad som bevaras till eftervärlden. De har makten och kontrollen över det sektoriella kulturarvet. På lokal nivå har även kommuner viss makt.39
Sten Rentzog (1999:114-116) menar att museiverksamheten och kulturminnesvårdens uppgift är att "försvara framtidens generationers rätt till sitt kulturarv" och att fungera som framtida generationers advokater, det vill säga framtidens förespråkare i nuet. Han anser att i ett samhälle präglat av förändring kommer det att bli allt viktigare att "värna om sambandet mellan förr, nu och framtiden" (Rentzog, 1999:114). Jag ser vikten i den uppgift som Rentzog menar att kulturminnes- eller kulturarvssektorn har. Dock är det relevant att fråga sig vilket kulturarv som han syftar på. Utifrån min tolkning syftar han på de ”professionellas kulturarv”, det sektoriella, kulturarvssektorns, kulturmiljövårdens, museernas, universitetens och forskningens och även politikens och i viss mån mediernas kulturarv. Det sektoriella kulturarvet är därför ur mitt betraktelsesätt skapat av människan, men inte det som är motsvarighet till ett lokalt kulturarv som kan innefatta värderingar och symboler. Därför tolkar jag att det kan förekomma vissa skillnader mellan sektoriellt och lokalt kulturarv.
Lokalt kulturarv
Vid genomförandet av studien i Grythyttan lät jag människor själva få definiera vad kulturarv är för dem och vad de betraktar som kulturarv i Grythyttan. En utgångspunkt för studien var därför att kulturarv kan vara individuellt och
37 Riksantikvarieämbetet har det övergripande sektorsansvaret och arbetar för att olika sektorer i samhället ska ta ett ökat ansvar för kulturarv. Arbetet ingår i den mer övergripande målsättningen att bevara, bruka och skapa delaktighet.
38 På det regionala planet har Länsstyrelsen makten över kulturmiljövårdens intressen och ett ansvar för att värdefulla miljöer skyddas. Arbetet regleras av lagen om kulturminnen som innehåller
bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. På det regionala planet verkar även länsmuseerna, men deras uppgift är i första hand att sprida kunskap om våra
kulturmiljöer både i form av direkt rådgivning och bredare satsningar. Se http://www.lansmuseum.a.se/industri/kmvarv.html
59 uppfattas utifrån egna föreställningar, social bakgrund och värderingar (Cheung, 1999).40 Det är bland annat en anledning till att jag använt mig av olika aktörsgrupper. Utgångspunkten var därför även att försöka förstå om det finns skillnader mellan lokalt och sektoriellt kulturarv på plats, vilket jag diskuterar vidare kring senare, och kopplar samman med diskussionen om maktperspektiv och vad som ska representeras av kulturarv. Viktigt att framhäva är därför vad Beckman (1999)41 uttrycker, nämligen att den folkliga efterfrågan på kulturarv inte är den samma som det kulturarv professionella arbetar med. Det ”folkliga kulturarvet” består av aktiva aktörers, volontärers, publikens, de sociala rörelsernas kulturarv, exempelvis ”gräv där du står-rörelsen”. Här kan man räkna in lokala entusiaster som på egen hand håller kulturhistoriska besöksobjekt öppna och hembygdsförening som aktivt värnar om kulturarv och att hålla de lokala identiteterna vid liv.
Hembygdsföreningars arbete är inte att betrakta som sektoriellt i den bemärkelsen att dessa inte är myndigheter. Däremot ser jag den aktiva hembygdsrörelsen som en självklar del i kulturarvssektorn och traditionellt sett värnandet om exempelvis den svenska bondekulturen. Hembygdsföreningen i Grythyttan värnar dock även starkt om det industrihistoriska kulturarvet42 och om Bergslagskulturen (Lindqvist, 1981, 1982; Lindqvist Minnesfond, 1986). Ytterligare ett exempel att jämföra med är hur Dicks (2000a:149ff) skildrat lokalbefolkningens känslor vid uppbyggnaden av Rhonda Heritage Park i Wales, och hur lokalbefolkningens röster hörts, och omvänt, hur det funnits motsättningar mot att låta miljöerna bli besökscentra. Vissa röster har snarare velat bevara gamla kolgruvor i undervisningssyfte för framtida generationer och för att påminna lokalbefolkningen om regionens historia.
I anslutning till resonemang och exempel ovan vill jag koppla ett betraktelsesätt på kulturarv utifrån olika skalnivåer. Jag skulle därför vilja påstå att det även kan finnas skalor från den enskilda individens kulturarv med familjens traditioner och seder, en bys eller ett samhälles kulturarv, upp till nationens kulturarv, i form av svenskt midsommarfirande för att ta ett exempel. När vi talar om vårt kulturarv kan det vara folkets kulturarv på lokal nivå, men även folkets kulturarv på nationell nivå. Kulturarv är dock inte alltid förknippat med individer som bär olika roller och definierbart utifrån folk eller sektor.
40 Poria, Butler och Airey (2003) menar att den geografiska och psykologiska forskningslitteraturen länkar samman det individuella och rummet för att förstå individers beteenden på specifika platser. Särskiljer man olika kategorier av individer genom deras beteenden kan man också relatera till olika uppfattningar om deras eget kulturarv menar de.
41 Se även i Alzén, 2001.
42 Jmf. Dicks (2000a:37) diskussion om hur det industriella kulturarvet i Walesregionen vunnit mycket på satsningar på lokalt/inhemskt kulturarv.
Samtidigt som kulturarv kan vara geografiskt kan det också vara mentalt och förknippas med olika typer av värden för olika människor och för olika verksamheter. Kulturarv skulle exempelvis kunna delas in i symbolvärde, identitetsvärde, bruks- och bytesvärde, estetiskt och kulturellt värde, vilket jag vidareutvecklar nedan.
Identitets- och imagevärde
I den statliga Kulturutredningen talas det om identitet och värdet av identitet: ”I vidaste mening ger kulturen människor en viktig del av deras identitet. Kulturen ger också redskap för var och en att forma den egna identiteten, att uttrycka tankar och känslor och att påverka och förändra” och ”… att stärka människors kulturella identitet.” (SOU, 1995:84 s.13; Beckman, 1999:40)
I kulturutredningen diskuteras en allmän identitet. Talar man om en allmän identitet behöver man inte definiera om den är individuell eller kollektiv, enligt Beckman (1999:23). En lokal identitet kan vara en platsidentitet eller en hembygdsidentitet, men den behöver inte ha en geografisk härkomst. Kopplingen mellan kulturarv och identitet menar jag därför istället kan finnas i grupper i samhället, i kön, klass, etnicitet och så vidare. Istället för att bli en barriär mellan grupper kan kännedom om och förståelse av andras kulturarv, i kombination med insikter i det egna, åstadkomma en brygga mellan människor (Beckman, 1999).
Det saknas, enligt Paju (2002:45), instrument och metoder för att mäta vad kulturarv har för betydelse för enskilda individer. Min studie i Grythyttan kan bidra med att lyfta fram vad upplevelserna är av identiteten på just denna plats. Intressant blir därefter att koppla frågor om lokal identitet till kultur och kulturarv samt vidare till image. En plats historiska arv menar exempelvis Herbert (1995:212-221) fungerar som en värdefull resurs för skapandet av identiteter. Det historiska arvet används för politiska ändamål som instrument för att skapa en image åt en plats och för att skapa andra typer av politiska värden, kommersiella värden eller värden för regional utveckling.
En plats med ett rikt kulturliv, en positiv kulturell identitet och en attraktiv kulturhistorisk miljö kommer, enligt Grundberg (2002:38), att vara avgörande faktorer för om platsen kommer att stå vid sidan om den ekonomiska utvecklingen eller ej. Anledningen är enligt författaren att kultur och kulturarv i
61 säger, även om jag inte helt håller med i att det kommer att vara en avgörande faktor. Det har dock visat sig i olika sammanhang att regioner som är kulturellt attraktiva drar till sig både företag och befolkning. Kultur och identitet blir allt viktigare resurser för marknadsföringen av platser och dess upplevelser. Det blir en allt större del av den upplevelseindustri som växer fram där kultur och kulturarv är betydelsefulla ingredienser (Grundberg, 2002:43; Löfgren, 2001:20).
”I denna konsumtionsstyrda ekonomi marknadsförs och utvecklas kulturellt kapital av olika slag till konsumtion i en expanderande kultur, fritids- och turistindustri. Kultur och kulturarv blir i växande grad upplevelseprodukter som kan säljas på olika framväxande marknadsområden.” (Grundberg, 2002:38) Vi närmar oss nu alltmer avhandlingens kärna och de motsättningar, eller snarare spänningar, som jag tolkar finns mellan kulturarv och turism.