”Osämja” har historiskt betraktat fått beteckna alla former av konflikter mellan äkta makar. Osämja uppfattades som ett allvarligt tillstånd som ho-tade den goda ordningen och det gudfruktiga livet inom hushållet. Osämja var i svåra fall även ett hot mot hushållets överlevnad. Att stävja osämja var därför en viktig angelägenhet för både kyrka och samhälle. Osämja behöv-de inte inklubehöv-dera fysiskt våld, men gjorbehöv-de behöv-det ofta. Hur var då lagstiftningen kring osämja i äktenskapet utformad? Eftersom samhället uppfattade äk-tenskapet och dess inre liv som en angelägenhet för kyrkan i första hand så är det Kyrkolagen som reglerar äktenskapliga konflikter vid tiden för denna undersökning:
När hat, vrede och bitterhet uppkommer emellan äkta folk, och mer och mer ta-ger överhanden, så att varken förmaningar, åtvarningar, eller förlikningar vid högt vite, kunna hjälpa, utan de i dagligt slagsmål och oläte framhärda; skall predikan-ten göra sin högsta flit, att förnimma orsaken till samma oenighet, och om endera, eller båda finnas brottsliga, ställa dem för ögonen, huru illa de av djävulen äro besnärjda, att de träta och slitas med sitt eget kött, och således fördärva sig själva inbördes. Om därmed intet uträttas, skola sådana stämmas till domkapitlet, och saken där tillbörligen rannsakas och förhöras. Vill inte det heller hjälpa, så angives det för världslig rätt.120
Gärningsbeskrivningen i 1686 års Kyrkolag gäller dels känslor ”hat, vrede och bitterhet”, dels hur dessa känslor manifesteras i konkreta handlingar
42 Gudrun Nordborg, 2002, s. 186.
119 Se även Jonas Liliequist, 2001, s. 114; Marie Eriksson 2005, s. 52.
120 1686 års Kyrkolag, 16:11.
”dagligt slagsmål och oläte”. Det straffvärda är såväl känslorna som de handlingar de ger upphov till. Äkta makar skulle enligt det kristna bud-skapet leva i kärlek och sämja och hatet, vreden och bitterheten utgör kär-lekens negationer medan slagsmålet och olätet signalerar att sämjan gått förlorad. Det straffvärda är således utebliven kärlek och sämja och de till-stånd detta ger upphov till. Våld finns med i beskrivningen över tecken på osämja men intar inte en särställning när det gäller straffbart beteende. Det är prästen som skall tala de stridiga makarna till rätta, varna och förmana dem och hjälper inte detta skall makarna hänvisas till domkapitlet och för-manas av biskopen och teologerna runt honom. Om inte heller dom-kapitlets varningar och förmaningar hjälpte skulle ärendet hänskjutas av domkapitlet till världslig rätt.
I Giftermålsbalken i 1734 års lag står följande om hur domstolen skulle förfara med de äktenskapliga konflikter som domkapitlet hänsköt dit:
Där hat och bitterhet emellan man och hustru så råda får, att de, efter varning, ej sämjas kunna; då skall rätten pröva, vad endera, eller bägge det vålla, och böte den brottslige av sin lott i boet, första gången tjugofem daler, och andra gången dub-belt. Vållar annandera, mer och annandera mindre; varde straffet därefter lämpat.
Låta de sig ej heller därav rätta; döme då Rätten till skillnad på någon tid till säng och säte.121
Även Giftermålsbalkens gärningsbeskrivning handlar om känslor, om ”hat och bitterhet”, alltså kärlekens negationer, men till skillnad från i Kyrko-lagen omnämns inte konkreta uttryck som hatet och bitterheten skulle ta sig. Således markeras inte heller här att lagstiftningen tar sikte på att be-straffa just våld. Våld utmärks, kort sagt, inte som särskilt straffbart i sam-manhanget. Osämjan och hatet kunde ta sig många olika uttryck, som kun-de ställas mot varandra; slagsmål, okvädningar, munhuggeri, missunnsam-het och så vidare. Lagen tar vidare sikte på relationen mellan makarna.
Osämjan är ett relationellt brott och gärningen består i hur makarna förhål-ler sig till varandra. Deras brott är att de inte lever som det anstår kristna makar och brottet är inte i första hand ett brott mot person utan mot
121 1734 års lag Giftermålsbalken 14:1.
tenskapet. Dock skulle domstolen även rannsaka parterna för att finna ut om endera parten bar större skuld till osämjan än den andra och fördela straffet rättvist. Straffet, 25 daler silvermynt, utgjorde ett betydande belopp och markerar att brottet var allvarligt. Som jämförelse var straffet för löns-kaläge, det vill säga att en ogift man förförde en ogift kvinna, 5 daler för kvinnan och 10 daler för mannen vid samma tid. 25 daler var straffet även för den make eller maka som lämnade äktenskapet och höll sig borta eller om endera maken fördrev den andra från hemmet. Upprepades osämjan dömdes till dubblade böter och slutligen kunde domstolen döma till skill-nad till ”säng och säte” på viss tid, det vill säga en tidsbegränsad separation.
Lagtexterna om ”osämja” synliggör således att våldet inte uppfattades som det centrala problemet, utan fokus för det offentliga intresset har varit dysfunktionella äktenskap och den oro och oreda som missförhållandena vållade. Lagens utgångspunkt är inte att erbjuda skydd åt den våldsutsatta parten utan snarare att disciplinera makarna till ett ordentligt liv. Ur ett reli-giöst perspektiv uppfattades ovänskap mellan äkta makar som stridande mot Guds vilja och den religiösa ordningen.
Hur användes då denna lagstiftning i praktiken? Kunde den användas som ett vapen mot hustrumisshandel?
Vi vet inte mycket om hur lagstiftningen om kiv och missämja mellan makar användes i praktiken. Någon sådan systematisk undersökning har aldrig gjorts.122 Från och med 1830-talet finns dock rikstäckande rättsstati-stik som ger en bild av hur ofta lagen tillämpades. Under perioden 1841–56 varierade antalet anmälda fall per år mellan 55 och 136 i hela riket. Antalet sakfällda personer varierade under samma tid mellan 63 och 150.123 Osämja var således en liten brottskategori. För vissa år redovisas statistiken även efter kön, vilket är av stort intresse här. Till exempel åtalades år 1857 69 män och 58 kvinnor för ”kiv och missämja emellan makar.” Av dessa dömdes 57 män och 46 kvinnor till bötesstraff och 2 män dömdes till
122 Se dock Marja Taussi Sjöberg, 1988 och 1993, som kommer in på problematiken oenighet i äktenskap i sin studie av skilsmässor på 1800-talet. Se även Beata Losman, 1982 och pågå-ende forskning av Christine Bladh.
123 Bidrag till Sveriges officiella statistik. Rättsväsendet. B. 1830–1856, Justitie-statsministerns underdåniga berättelse, s. 113, Tab. 28 samt s. 144, Tab. 29.
elsestraff.124 Statistiken indikerar att brottet uppfattades som ett brottsligt förhållande till varandra, som ett relationellt brott, och att både man och hustru straffades för brist på sämja. Även om andelen fällda män är något större än andelen kvinnor så förefaller inte lagen ha använts som ett medel för att komma åt våldsamma män under 1800-talet, utan just som ett brott mot äktenskapet. Den diskurs som framträder vid den här tiden känns främmande på flera sätt. En snabb jämförelse med dagens diskurs kring våld inom äktenskapet visar att fokus har förskjutits, från uppfattningen att våld inom äktenskapet var ett led i en relationstvist mellan två jämstarka individer över till kunskapen om kvinnans utsatthet i hemmet, som den svagare parten. Redan brottsbenämningen Kiv och missämja mellan makar av-slöjar att det inte var våldet som betonades som det straffbara utan ovän-skapen, kivet mellan man och hustru. Lagen var också könsneutral i sin ut-formning. Ingendera part framställdes som mer skyddsvärd än den andra, vilket, utifrån dagens perspektiv och kunskaper om hustrumisshandel som fenomen, framstår som misogynt när lagen inte tog hänsyn till de uppen-bara skillnader i fysisk styrka och den lagstadgade maktobalansen mellan makarna.125 Med ett annat synsätt tillhandahöll dock makthierarkin en lös-ning på problemet – det var förutbestämt vems vilja som skulle råda och vem av makarna som borde ge efter. Det fanns ett schema för konfliktlös-ning som makarna bortsåg ifrån och det talade inte till hustruns fördel.
I den offentliga utredningen kring våld mot kvinnor SOU 1995:60 Kvin-nofrid, berörs just själva lagens betydelse på detta område:
Våra kunskaper utgår i första hand från det som är tydligt och lätt att belägga, nämligen våra lagar. […] Lagarna utgör alltid en spegling av och ett uttryck för samhällets värderingar. Samtidigt verkar lagarna konserverande och förstärkande på och i samhällslivet. Kvinnornas liv påverkas i hög grad av det sätt på vilket la-garna tolkas.126
124 Bidrag till Sveriges officiella statistik. Rättsväsendet. B. 1857–1858, Justitie-statsministerns underdåniga berättelse 2-a avd. s. 152.
125 Samma osynliggörande av maktobalansen finner man t.ex. vid incestbrott fram till modern tid. Se Marie Lindstedt Cronberg, 2002.
126 SOU 1995:60, Kvinnofrid, s. 95.