Giftermålsmönster i agrarsamhället

I resonemanget ovan (kapitel 5.1) förutsatte jag att giftermål ingicks på olika sätt inom olika social skikt, och att det i första hand var besuttenhetskriteriet som var avgörande. I de besuttna grupperna blev kvinnans eget agerande be-gränsat, hon fick en mer passiv roll vid valet av partner, och äktenskapsför-handlingen skedde mellan hennes giftoman och friaren. Inom bondeskiktet hade egendomsaspekten stor betydelse och partnervalet var ett strategiskt val.

Detta behöver dock inte ha gällt i områden med ett relativt homogent bon-deskikt där de potentiella friarna framstod som mer utbytbara.

Jag har förutsatt att obesuttna kvinnor ofta accepterade/inledde sexuella föräktenskaplig relationer i förväntningen eller förhoppningen att mannen skulle gifta sig med henne om hon blev gravid. Men om detta antagande är korrekt bör också källmaterialet visa att åtminstone en del av de obesuttna kvinnor som blev gravida ingick äktenskap med barnets far. För att få reda på om så var fallet måste man undersöka i vilken utsträckning socknens obesuttna kvinnor var gravida vid vigseln. Det blir också angeläget att ta reda på om de obesuttna brudarna i större omfattning än de besuttna väntade barn vid äktenskapets ingående.

Men att tolka resultat av detta slag är långt ifrån enkelt. Man kan förvänta sig att traktens bonddöttrar inte skulle vara gravida vid vigseln i någon större omfattning om merparten av äktenskapen var konvenansäktenskap. Samtidigt vet vi att trolovningar betraktades som bindande och att allmogen kunde tänkas låta den äktenskapliga samlevnaden starta vid trolovningen lika väl som efter vigseln. Om så var fallet kan resultatet bli att många bonddöttrar trots allt visar sig vara gravida vid tiden för bröllopet. Om man finner att såväl besuttna som obesuttna kvinnor är gravida i samma utsträckning vid tiden för bröllopet kan det alltså vara utslag av helt olika företeelser.

I sockenbeskrivningen från 1845 skildras hur frieriet gick till i Everlöv:

”Anbud om äktenskap sker hos flickans föräldrar, och hava dessa intet att påminna, i synnerhet mot förmögenheten, så är saken uppgjord. Skulle flickan möjligen hysa kärlek för en annan, och avsky för den som erbjudes, så begagnas även handgripligt tvång, sedan gjorda föreställningar av föräldrar och anhöriga icke velat hjälpa. ... Ofta

är det syskonbarn som bygga äktenskap sinsemellan, på det förmögenheten ej måtte gå utur släkten.”³⁶⁴

Äktenskapsavtalet skildras här som ett avtal mellan kvinnans giftoman och friaren, ett avtal som kunde slutas även utan kvinnans ja och samtycke. En både samtida och samstämmig uppgift återfinns i Eva Wigströms uppteckning av allmogeseder i Asmundtorps socken i Skåne. Wigström beskriver en bondsons frieri så här:

”När man så ’hört sig för’ och funnit allting gynnande, infann sig friaren i sällskap med någon äldre man, som kunde föra hans talan hos föräldrarna. Flickans ja brydde man sig ej om att inhämta, minst om man visste henne vara ogynnsamt stämd mot saken."³⁶⁵

Om man jämför med de gamla traditioner kring trolovning och äktenskap som Lizzie Carlsson återger i Jag giver dig min dotter är likheterna slående.

”Ett giftermål var under äldre tid alls icke en privatangelägenhet mellan tvenne unga människor, det var en hela släktens angelägenhet, ett ekonomiskt avtal, ingånget mellan tvenne ätter. Det räckte inte, att mannen friade till flickan och fick hennes ja, det var åtminstone under äldre medeltid inte ens nödvändigt att inhämta hennes samtycke.”³⁶⁶ Någon obruten tradition från medeltiden behöver givetvis inte föreligga, men det är intressant att se hur bonddöttrars äktenskap, i så skilda tidsperioder, länkats till avtalet mellan giftoman och friare. Samtidigt som folklivsteck-ningarna från 1800-talet kan framstå som karikerade schabloner kan vi anta att de bygger på en substansiell värdering inom ett visst befolkningsskikt.

Sett i det här perspektivet kom kyrkans och lagstiftningens sexualmoral att sammanfalla med för allmogen centrala intressen. Bonddotterns lägersmål var inte enbart ett brott mot lagen utan också ett svek mot familjen.

I Eva Wigströms uppteckning av allmogeseder från skånskt 1840-tal fram-hålls att konvenansäktenskap var vanliga bland den skånska allmogen och trots att sedlighetskänslan var stark kunde parterna tillåtas ett mer förtroligt umgänge om de var ogynnsamt stämda mot äktenskapspartiet, i hopp om att tycke trots allt skulle uppstå. Wigström berättar vidare om böndernas trolov-ningsseder att om släkten gett de trolovade sitt bifall kunde man se genom fingrarna om ”sedlighetens bud kränktes”. Detta till trots ansågs det som en stor skam om bruden inte kunde visa upp sig i kyrkan söndagen efter tredje lysningen, iförd jungfruns lysande bandhätta, och ett vanligt ordspråk i det

364Svenskt konversations Lexikon, 1845–1850, uppslagsord Ewerlöf.

365Eva Wigström, 1985, s 28–29.

366Lizzie Carlsson, 1965, s 30.

här sammanhanget löd: ”man naggar ej den kaka man skall ha till heders”.³⁶⁷ Man möter med andra ord en dubbelhet i allmogens attityd till den föräk-tenskapliga sexualiteten – å ena sidan handlar det om pragmatiska överväg-ningar – och å andra sidan om hedersuppfattöverväg-ningar/religiösa normer manifes-terade i folkliga symboler.

När det gäller den agrara underklassens trolovningar har jag inte funnit några uppteckningar. Jag vet alltså inte vilken innebörd trolovningarna hade för de proletära grupperna.

Det främsta syftet med min undersökning här är alltså att utröna i vilken utsträckning de obesuttna brudarna var gravida vid vigseln. Om undersök-ningens utfall blir att endast en ringa del av de obesuttna kvinnorna var gra-vida vid vigseln blir det svårt att upprätthålla antagandet att de obesuttna ogifta mödrarna inlät sig i relationer i förhoppningen att bli gifta. Då kan vi istället dra slutsatsen att traktens ogifta mödrar betedde sig på ett avvikande sätt och därför hamnade i en ofördelaktig situation, alternativt att de utnytt-jades av män i omgivningen. Under större delen av undersökningsperioden stod utomäktenskapliga och föräktenskapliga sexuella relationer i strid mot såväl världslig lag som kyrkans uppfattning, och om en stor andel av brudarna visar sig vara gravida vid äktenskapets ingående kan det helt klart tolkas som ett avsteg från kyrkans lära och moraluppfattning.

I en artikel i Historisk tidskrift skriver Christer Winberg angående

”Hustavlans värld”, att allmogen inte alltid assimilerade kyrkans uppfatt-ningar.³⁶⁸ Som exempel anför han att historisk-demografiska undersökningar visat att allmogen till exempel inte rättade sig efter vad prästerna predikade om den föräktenskapliga sexualiteten och vigseln som äktenskapets start-punkt. Winberg ger ingen källhänvisning till det här påståendet men jag antar att han har sin egen undersökning av Dala pastorat i åtanke. Vi återkommer till Winbergs Dala-undersökning längre fram.

Efter dessa hypotetiska resonemang skall vi åter förflytta oss till den skånska bondsocknen Everlöv och titta närmare på giftermålsmönstren bland bönder och obesuttna. Det som utmärker socknen är i första hand den påtagliga sociala skiktningen. Å ena sidan har vi en i sig föga homogen men delvis välbärgad bondeklass med stort inslag av självägande bönder, och socknen saknar gods även om några gårdar är utsocknes frälsejord. Å andra sidan har vi en stor andel jordlöst tjänstefolk på grund av den omfattande och arbetskrävande djurhållningen. Sida vid sida levde välbärgade bönder och fattiga tjänstehjon av proletärt ursprung. En del av jordbrukets arbetare, män

367Eva Wigström, 1985, s 28, 30.

368Christer Winberg, 1988b, s 12.

såväl som kvinnor, bodde i husböndernas hushåll, men med tiden kom en allt större andel av tjänstefolket att bilda egna hushåll. Statarsystemet förekom dock inte, tjänstefolk med eget hushåll benämndes oftast husmän.

För att se i vilken utsträckning socknens par väntade barn vid vigseln och om man eventuellt kan skönja några skillnader mellan olika sociala skikt, har jag upprättat listor över samtliga vigda par utifrån vigsellängderna, komplet-terade med uppgifter hämtade från lysningslängder när sådana finns. Social-grupperingen skall i första hand ta sikte på egendomsförhållanden så att paren delas upp i två vida kategorier, besuttna och obesuttna. Min tanke var ju den att besuttna respektive obesuttna ingick äktenskap på skilda vis. Gränsen mellan besuttna och obesuttna är förstås flytande i verkligheten. De titlar jag sorterat in under den besuttna bondekategorin är i första hand åbor, hem-mansägare, frälseåbor, och rusthållare, alltså de som med en gemensam be-nämning skulle kunna kallas bönder. Till gruppen besuttna har jag också räk-nat den lokala elitens representanter som kyrkoherdar, kronolänsmän och lä-rare. Gruppen obesuttna består först och främst av husmän, tjänstedrängar och arbetskarlar men jag har också fört dit soldater, hantverkare och gesäller.

Vid socialgrupperingen utgår jag från den titel maken har i dopboken då första barnet föds. I vigsellängden får åtskilliga män beteckningen ”drängen”

vilket i sig bara betecknar att mannen är ogift, och i de fall där vigsellängden verkligen anger en bestämd titel lämnar jag ändå företräde för titlarna i dop-boken. Många mäns status ändras omedelbart efter giftermålet så att bondso-nen tillträder en gård och blir ”åbo” eller tjänstedrängen övertar ett hus och blir ”husman”. I flertalet fall bör denna statusförändring ha varit påräknad vid vigseln. När titel saknas i kyrkobokföringsmaterialet har jag använt mantals-längdernas uppgifter.

Det jag i första hand vill ha svar på är i vilken utsträckning paren väntade barn vid vigseln och var medvetna om att så var fallet. Som föräktenskapliga konceptioner räknar jag därför endast de fall där första barnet föds inom 7 månader efter vigseln.

I statistiken som redovisas i Tabell 5.1 har jag endast tagit med de par som var fruktsamma. Beträffande de ofruktsamma äktenskapen får vi ju ingen in-formation om när samlivet började. Det totala antalet vigslar finns angivet inom parentes. Den siffran inkluderar ofruksamma par samt par som inte har kunnat identifieras eller följas i övriga längder. Jag har även följt upp de par som lämnat socknen efter vigseln, men då materialet i kringliggande socknar ofta är bristfälligt händer det att par tappas bort. Flyttlängder började föras sent i Everlöv och om paret flyttar till en annan socken än den som vigsellängden uppger att maken kommit från är risken stor att paret inte återfinns. Det skånska kyrkobokföringsmaterialet är på det stora hela taget

dåligt fram till 1800-talet och husförhörslängder finns sällan för tiden före år 1800. För perioden 1800–1879 har endast 17 par av 431 inte kunnat identifieras. För perioden 1770–1799 är kyrkobokföringsmaterialet betydligt sämre och 24 par av

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Tabell 5.1. Föräktenskapliga konceptioner¹ vid äktenskap ingångna i Everlövs för-samling 1770–1879, fördelade på besuttna respektive obesuttna makar.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Bönder³ Obesuttna⁴

Vigselår Antal ––––––––––––––––––––––– –––––––––––––––––––––––

vigslar Antal Föräktenskapliga Antal Föräktenskapliga totalt² vigslar konceptioner vigslar konceptioner –––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

1770–79 38 (51) 19 4 21% 19 6 32%

1780–89 28 (42) 18 4 22% 10 5 50%

1790–99 30 (44) 17 2 12% 13 7 54%

1800–09 38 (45) 13 0 0% 25 13 52%

1810–19 38 (47) 17 2 12% 21 10 48%

1820–29 44 (49) 23 2 9% 21 8 38%

1830–39 38 (40) 18 3 17% 20 10 50%

1840–49 43 (54) 24 3 12% 19 13 68%

1850–59 66 (70) 32 4 12% 34 14 41%

1860–69 55 (60) 23 5 22% 32 16 50%

1870–79 56 (66) 24 8 33% 32 19 59%

Totalt: 474 (568) 228 37 16% 246 121 49%

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Källa: Everlövs kyrkoarkiv, vigselböcker och dopböcker 1770–1879;

mantalslängder Torna härad, LLA.

1. Par som fått barn inom 7 månader efter vigseln samt par som fött gemensamt barn före vigseln.

2. Här anges antalet äktenskap som varit fruktsamma och som gått att spåra till första barnets födelse. Siffran inom parentes anger totala antalet vigslar, alltså inklusive ofruktsamma par och övrigt bortfall. (Angående bortfallet se ovan.)

3. Gruppen bönder inkluderar följande beteckningar: åbo, hemmansägare, hemmans-brukare, frälseåbo, frälselandbo, domkyrkoåbo, arrendator, rusthållare, mjölnare samt en mer differentierad grupp bestående av andra besuttna och den lokala bildade eliten: skollärare, folkskollärare, inspektör, kyrkoherde, säteriägare, gästgivare, kronolänsman och orgelonist. Gruppen domineras av åbor och hemmansägare.

4. Gruppen obesuttna inkluderar följande beteckningar: husman, tjänstedräng, tjänstehjon, gårdsdräng, inhysesman, arbetskarl, arbetare, husägare, torpare, soldat, ryttare, husar, karabinjär, dragon, avsk. korporal samt hantverkare och gesäller av olika slag. Gruppen domineras av husmän.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

137 har inte gått att följa eller socialgruppera. Det finns dock inget som talar för att de som faller ifrån skulle skilja sig från övriga i sin grupp.

Vid en grov uppdelning i två kategorier blir utfallet förvånansvärt tydligt.

Inom den besuttna gruppen hör det till undantaget att paret väntar barn vid vigseln. Andelen besuttna par som väntar barn vid vigseln stannar vid 16 pro-cent för hela 110-års perioden. Därmed kan vi sluta oss till att få bönder ingick äktenskap på grund av att paret väntade barn. Jag har i föregående kapitel konstaterat att bonddöttrarna föreföll underrepresenterade bland de ogifta mödrarna i domböckernas lägersmålsprocesser. Nu ser vi att bonddöttrarna inte bara var underrepresenterade bland de ogifta mödrarna utan också att de bonddöttrar som blev ogifta mödrar agerat på ett otypiskt sätt i förhållande till sina gelikar.

Andelen föräktenskapliga konceptioner i bondegruppen är speciellt låg un-der perioden 1790–1859. När man går in i materialet och granskar de enskilda fallen ser man dessutom att det ofta förelåg särskilda omständigheter under den här perioden. Av de 10 bondebrudpar som väntade barn vid vigseln 1790–1840 var hälften av brudarna änkor och saknade således giftomän. I 2 av de 10 fallen handlade det om blandäktenskap där en bonde gifte sig med en husardotter respektive en husmansdotter. I ytterligare 1 av de 10 fallen var det kusiner som skulle ingå äktenskap med varandra och som tvingades avvakta tillstånd från Kungl Majt. Efter 1860 förändras bilden och en allt större andel av bondeparen väntar barn vid vigseln. Vid den tidpunkten har också mycket förändrats i samhället: bonddöttrar har fått lika arvsrätt med sina bröder 1845, ogifta kvinnor blev generellt myndiga 1863 och böter för otidigt sängalag slopades 1864.

Om vi tittar på den obesuttna gruppen blir bilden en helt annan. Det hör till vanligheten att paren väntar barn vid vigseln. Nästan 50 procent av de obe-suttna brudparen väntade barn vid vigseln under denna 110 år långa period.

Tidvis är de gravida brudarna i majoritet! Det verkar således rimligt att dra slutsatsen att de obesuttna kvinnor i socknen som födde oäkta barn agerade på ett sätt som var vedertaget inom den egna gruppen. En graviditet tycks ha varit ett gott skäl för att ingå äktenskap samtidigt som en graviditet inte omedelbart kan ha ansetts förpliktiga till äktenskap. Antagandet att de ogifta mödrarna skall ses som en integrerad del i de obesuttnas äktenskapsmönster i Everlöv stärks av domboksmaterialet. Där skildras tjänstefolkets umgängessätt i vittnesmålen som tämligen fritt, med individuella nattfrieriseder såväl som kollektiva sammanliggningar vid gillen. Att de oäkta födslarna i Everlöv var många, samt analysen av domboksmaterialet, talar för att de skall ses som en del i ett mönster, där man inom den obesuttna gruppen umgicks fritt och prövade sig fram innan man gjorde sitt definitiva

val av livspartner – en livsstil som uppenbarligen innebar ett stort risktagande för kvinnorna.

Resultatet av undersökningen ger vid handen att de två grupperna haft di-vergerande sedvänjor när det gällde den utomäktenskaplig sexualitet. De båda grupperna omfattade samma lagstiftning och religion och var åhörare till samma gudstjänster, men utvecklade av allt att döma skilda uppfattningar om hur man skulle bete sig. Jag skall inte upprepa mitt resonemang om besuttnas kontra obesuttnas äktenskapsmönster, bara konstatera att det tycks ha stöd i empirin.

Uppspaltningen i två grupper, besuttna respektive obesuttna, kan te sig nå-got grov när vi talar om skilda värderingar och sedvänjor inom olika befolk-ningsskikt. Det finns en påtaglig spännvidd inom grupperna och det kan fin-nas skäl att bryta ner huvudgrupperna i undergrupper och se hur det faller ut.

Fördelat på olika undergrupper ser resultatet ut så här:

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Tabell 5.2 Föräktenskapliga konceptioner (barn fött inom 7 månader efter vigseln) i Everlöv socken, 1770–1879, fördelade på olika kategorier jordägare och yrkesgrupper.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Titel Antal Föräktenskapliga konceptioner

äktenskap ––––––––––––––––––––––––

totalt Antal %

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Besuttna:

åbor/bönder 126 19 15

hemmansägare 26 5 19

rusthållare 32 6 19

arrendatorer 5 3 60

frälseåbor 10 0 0

domkyrkoåbor 4 0 0

övriga 25 4 6

Totalt 228 37 16

Obesuttna:

husmän 130 47 36

tjänstedrängar/arbetare 54 42 78

soldater 25 13 52

gesäller 7 4 57

hantverkare 16 9 56

torpare 6 2 33

övriga 8 4 50

Totalt 246 121 49

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Källa: Everlövs kyrkoarkiv, vigselböcker, dopböcker 1770–1879; mantalslängder, LLA.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Inom den besuttna gruppen är det endast den lilla undergruppen arrendatorer som bryter mönstret, och gruppen är för liten för att ligga till grund för några slutsatser. Att vi inte finner några föräktenskapliga konceptioner alls bland frälse- och domkyrkoåborna är förvånande och svårförklarligt.

Inom den obesuttna gruppen är det mest framträdande draget att under-gruppen tjänstedrängar/arbetare har en särdeles hög andel föräktenskapliga konceptioner, 78 procent. Det är också denna undergrupp som är den mest renodlat proletära och det är inom denna grupp vi kan anta att äktenskaps-bildningen var mest problematisk. För denna rörliga grupp som antagligen inte förfogade över någonting annat än sin egen arbetskraft tycks det ha varit vanligt att man gifte sig först om man väntade barn eller redan fött ett. Inom denna grupp hade 9 av paren fått första barnet redan före vigseln och en stor andel av brudarna var höggravida vid vigseln. Knappa ekonomiska resurser och problem med att ordna bostad kan ha lett till att paren dröjde med vigseln, men det är också troligt att åtskilliga var obeslutsamma i själva äktenskapsfrågan.

När det gäller övriga obesuttna undergrupper kan vi se att även hantver-kare och gesäller ligger över genomsnittet medan andelen föräktenskapliga konceptioner var förhållandevis låg bland husmän och torpare.

Om man summerar resultaten av undersökningen av giftermålsmönstren i den skånska bondsocknen Everlöv finner man först och främst en klar skillnad i andelen föräktenskapliga konceptioner mellan socknens bönder och de mer eller mindre obesuttna grupperna. Bland bönderna var det relativt ovanligt att paren väntade barn vid vigseln, medan förhållandet var det motsatta inom det obesuttna skiktet. Såväl uppteckningar av den skånska allmogens seder som denna undersökning av äktenskapsbildningen i Everlöv tyder på att bönderna vanligtvis inte gifte sig på grund av en oplanerad graviditet. Bondäktenskapen framstår som planerade, och sexualiteten som något som i första hand hörde äktenskapet till. Inom det obesuttna skiktet hörde det däremot till vanligheten att paren väntade barn vid vigseln, och att bruden var höggravid vid tiden för bröllopet eller att paret redan fött sitt första barn var inte heller ovanligt. Med stöd av vad som framkommer vid häradsrättens lägersmålsprocesser, och den höga andelen oäkta födslar i socknen, kan man sluta sig till att de obesuttna grupperna såg en graviditet som ett gott skäl för att ingå äktenskap. Samtidigt ansågs en graviditet inte omedelbart förpliktiga parterna till att ingå äktenskap. Frågan uppenbarar sig