När omyndigförklaringsinstitutet avskaffades år 1989 infördes istället ett s.k. utvidgat godmanskap som känns igen vid namnet förvaltarskap. Båda dessa institut stadgas i 11 kap. FB. Ett övergripande syfte med god man och förvaltarskapet är att den enskilde ska kunna rättshandla, när denne inte har förmågan själv. Dessa legala ställföreträdare är således det som inom svensk rätt ligger närmast CRPD krav om att stater ska erbjuda adekvata åtgärder för att individer med funktionsnedsättning, bl.a. intellektuell funktionsnedsättning, ska kunna åtnjuta sin rättshandlingsförmåga.
138 Prop. 2000/01:80 s. 92.
139 Prop. 1979/80:1 s. 208.
För att utse en god man eller förvaltare ska bedömningar göras i flera steg. Avseende god man framgår av 11:4 FB vilka villkor som ska vara uppfyllda och för förvaltarskap ska förutsättningarna i 11:7 FB vara aktuella. Båda instituten förutsätter dock samma
”hjälpbehov” d.v.s. första steget i bedömningen av såväl godmanskap som förvaltarskap är densamma. För beslut om att utse god man ska följande vara uppfyllt:
1. Den enskilde ska på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöva hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, och
2. Mot bakgrund av det behövs ett godmanskap.
Beträffande förvaltarskapet ställs följande krav upp för att en förvaltare ska kunna utses:
1. Den enskildes tillstånd är av samma beskaffenhet som första steget i beslut om godmanskap,
2. Tillståndet enligt p. 1 är av sådan karaktär att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom,
3. Och det är inte tillräckligt att behovet tillgodoses med stöd av en god man.
En av de väsentliga skillnaderna mellan godmanskapet och förvaltarskapet är att en god man ska utses efter samtycke från den enskilde, om inte den enskilde är urstånd att lämna ett samtycke. Därmed är godmanskapet också obligatoriskt, d.v.s. om förutsättningarna är uppfyllda ska rätten fatta beslut om att utse en god man, oaktat den enskildes samtycke samt möjlighet att lämna samtycke när väl den gode mannen ska agera.140 Syftet med att det föreligger ett samtyckeskrav när det gäller godmanskapet beskrivs av lagstiftaren vara att institutet behöver ha en tydlig distinktion gentemot förvaltarskapet. Godmanskapet är även ett institut som innebär att den gode mannen är ett biträde och ska därmed agera på uppdrag av den enskilde vilket inte gäller för en förvaltare.141 Att utse en god man kan sammanfattningsvis beskrivas som en hjälpinsats för de som inte själva förmår bevaka sina intressen eller att se till att få sina behov tillgodosedda.142 Förvaltarskapet är ett andrahandsalternativ och om en förvaltare utses så är den väsentliga skillnaden gentemot godmanskapet att den enskildes
140 Fridström Montoya, 2015, s. 299.
141 Prop. 1987/88:124 s. 141.
142 Fridström Montoya, 2015, s. 299.
rättshandlingsförmåga helt och hållet överges till förvaltaren inom ramen för förvaltarens uppdrag.143
5.3.2 Hälsotillstånd och hjälpbehov
För att godmanskap och eventuellt förvaltarskap ska bli aktuellt ska den enskildes hälsotillstånd uppfylla lagens rekvisit samt leda till behov av hjälp. Det ska således finnas ett samband mellan tillståndet och behovet av hjälp.144 Bedömningen om den enskildes hälsotillstånd och om det föreligger en sjukdom, en psykisk störning eller ett försvagat hälsotillstånd sköts i huvudsak av medicinskt sakkunniga. Men det som är av betydelse är om tillståndet innebär en nedsättning av den enskildes kognitiva förmåga som leder till brister i rättshandlingsförmågan då det inte är möjligt för den enskilde att ge uttryck för sin vilja eller fatta förnuftiga beslut.145 Således kan en enskild som har en intellektuell funktionsnedsättning och som omfattas av den tredje personkretsen LSS bli berättigad god man. Hjälpbehovet sätter ramen för vad den gode mannen kan göra;
nämligen att bevaka den enskildes rätt, förvalta dennes egendom eller sörja för personen. Samtliga delar behöver inte vara aktuella utan en god man kan utses enbart för att förvalta den enskildes egendom men inte ha i uppdrag att sörja för personen.
Som redogjorts för ovan gäller för beslut om förvaltare att den enskilde befinner sig i samma hälsotillstånd som i bedömningen för god man, d.v.s. det ska vara fråga om en sjukdom, en psykisk störning eller ett försvagat hälsotillstånd som föranleder behov av hjälp. Men till skillnad från vad som gäller för beslut om god man ska den enskilde för att berättigas förvaltare befinnas i en situation där denne är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom. Med detta avses att den enskilde ska löpa stor risk att till följd av eget handlande eller påverkan från andra hamna i svåra ekonomiska situationer, om inte någon annan utses för att rättshandla i den enskildes ställe i dessa delar.146 Förvaltarskapet kan därmed ses som en skyddsåtgärd medan godmanskapet å sin sida kan förstås som stödåtgärd då den inte har till syfte att helt och hållet träda in i den
143 Prop. 1987/88:124 s. 144. Notera att detta inte innebär att den enskilde förlorar sin rättshandlingsförmåga helt och hållet, vilket skulle resultera i att den enskilde förlorar all sin rättskapacitet.
144 Sjöstedt & Sporrstedt, God man och förvaltare – en handbok, s. 23.
145 Fridström Montoya, 2015, s. 301.
146 Sjöstedt, Daniel & Sporrstedt, Peter, God man och förvaltare – en handbok, 2011, s. 36.
enskildes roll som rättshandlade subjekt.147 Enligt lagstiftaren kan ”kolliderande rättshandlingar vara vägledande i valet mellan att utse god man eller förvaltare. Om det utses en god man som inom ramen för sitt förordnande agerar åt den enskildes vägnar, men den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd vidtar liknande rättshandlingar själv, kan godmanskap inte anses lämpligt i det enskilda fallet.148 Därmed bör en förvaltare utses för att risken med kolliderande rättshandlingar inte ska bli aktuellt.
5.3.3 Kan de legala ställföreträdarskapen kompensera för den enskildes bristande rättshandlingsförmåga?
Av det ovan redogjorda kan konstateras att ställföreträdarskapen i form av god man och förvaltare är det rättsliga institut som främst lämpar sig för enskilda som inte kan rättshandla på egen hand då varken stöd enligt SoL eller insatser enligt LSS erbjuder adekvat stöd. Bakgrunden till att rättshandlingsförmågan bedöms vara bristande är som lyfts tidigare i uppsatsen, att den enskilde inte kan lämna en viljeyttring som krävs för en rättshandlings giltighet. Vidare skiljer det sig mellan om den enskilde saknar personlig eller saklig rättshandlingsförmåga. I detta avsnitt kommer därmed godmanskapet och förvaltarskapet diskuteras i relation till saklig och personlig rättshandlingsförmåga.
Godmanskapet är en mindre ingripande åtgärd och ska alltid prövas innan frågan om ett förvaltaskap blir aktuellt. Institutet påverkar inte heller den sakliga rättshandlingsförmågan, då den sakliga rättshandlingsförmågan enbart kan brista på två sätt, nämligen vid fall där man är omyndig (under 18 år) eller står under förvaltarskap.
Därmed kan godmanskapet täcka för brister i den enskildes personliga rättshandlingsförmåga, d.v.s. att företräda den enskildes vilja när denne själv inte förmår lämna en förnuftig viljeyttring eller allmänt har kommunikativa svårigheter.149 Förvaltarskapet innebär att den enskilde inom ramen för förvaltarens förordnande saknar saklig rättshandlingsförmåga, men syftet är att det ska tillgodoses genom förvaltaren. Detta betyder att förvaltaren har ensam rådighet inom ramen för sitt uppdrag. Trots att förvaltarskapet leder till det nyss nämnda så är frågor av personlig karaktär fortsatt förbehållet den enskilde, exempelvis rätten att rösta eller ingå
147A.a. s. 36.
148 Prop. 1987/88:124 s. 145.
149 Fridström Montoya, 2015, s. 381.
äktenskap.150 Sammantaget kan det fastslås att de individer som bedöms sakna förmåga att rättshandla ändå kan åtnjuta rättshandlingsförmåga med stöd av de legala ställföreträdarskapen. På så vis kan även svensk rätt nå upp till kraven på ”legal capacity” enligt CRPD, genom att samtliga människor tillerkänns rollen som rättssubjekt med rättskapacitet och med möjlighet att rättshandla genom adekvata insatser.
I nästa kapitel kommer det närmare redogöras för om god man och förvaltare med den behörighet dem har att rättshandla å den enskildes vägnar därmed är de former av ställföreträdarskap som helt och hållet kan bistå den enskilde i åtnjutandet av självbestämmande inom hälso- och sjukvården.
150 Prop. 1987/88:124 s. 146 f. Sjöstedt & Sporrstedt, s. 39.