Goodwill

Det är vanligt att skilja mellan två typer av goodwill; internt upparbetad goodwill och förvärvad goodwill (Sundgren et al., 2013, s. 113). Redan på tidigt 1900-tal belyste Walker (1938, s. 253) vikten av att skilja de två typerna av goodwill åt. Upparbetad goodwill ska inte tas upp i balansräkningen, men det ska förvärvad goodwill. Anledningen till att upparbetad goodwill exkluderas från balansräkningen är att denna kommit till inom företaget och det är svårt att bestämma vilka exakta kostnader den ska hänföras till, samt att bedömningen av i vilken utsträckning den påverkar kostnaden för produktion är komplicerad (Walker, 1938, s. 255). En annan anledning till varför denna typ av goodwill inte ska tas upp är enligt Sundgren et al. (2013, s. 113) att de olika delarna av den upparbetade goodwillen inte uppfyller kriterierna för avskiljbarhet eller identifierbarhet. Ytterligare en aspekt till varför upparbetad goodwill inte tas med i redovisningen är att den är irrelevant i det avseende att den inte är en avdragsgill kostnad i beräkningen av inkomstskatter (Walker, 1938, s. 255). Förvärvad goodwill är den goodwill som uppstår vid ett rörelseförvärv om köpeskillingen är högre än värdet på nettotillgångarna (Sundgren et al., 2013, s. 113). Med detta sagt vill vi visa att det finns två typer av goodwill och att redovisningen av dessa skiljer sig åt, vårt fokus ligger på den goodwill som uppstår vid rörelseförvärv.

Pounder (2013, s. 15) menar att trots att standarderna som behandlar goodwill har förändrats under åren så finns det bland annat revisorer och användare av den finansiella

32

informationen som vill att standarderna ska ändras ytterligare. Dock vill många av dessa intressenter att standarderna ska ändras tillbaka till så som de var innan förändringen under 2000-talet. Den goodwill som tas upp i balansräkningen kan som tidigare beskrivits bara uppkomma vid ett rörelseförvärv och på det sätt som goodwill värderas har lett till att goodwill brukar beskrivas som att ”helheten är större än summan av delarna” (Pounder, 2013, s. 15). Vi menar att detta visar på att åsikterna går isär gällande hur immateriella tillgångar och goodwill ska redovisas.

Enligt Pounder (2013, s. 15) finns det studier som visar att investerare, kreditgivare och även andra intressenter av de finansiella rapporterna ifrågasätter meningen med att redovisa goodwill i balansräkningen. Detta eftersom goodwill i sig själv inte har något värde, den kan exempelvis inte säljas separat eller användas som säkerhet till ett banklån (Pounder, 2013, s. 15). Vi menar att en rättvisande bild av goodwillvärdet är av vikt för externa intressenter och vi vill få revisorers uppfattningar om i vilken grad de anser att goodwillposten påverkar intressenters ekonomiska beslut. Vidare skriver Pounder (2013, s. 15) att något som ofta diskuteras och kritiseras är att värderingen av goodwill vid förvärvstidpunkten innefattar en stor del subjektivitet och bedömningar. Enligt en studie av KPMG (2014, s. 8) anser många företag att en svårighet med att utföra nedskrivningstesten är de bedömningar som behöver göras. Pounder (2013, s. 15) skriver att subjektiviteten och bedömningarna har lett till att det finns användare av den finansiella informationen som exkluderar goodwillposten i balansräkningen när de finansiella rapporterna ska utvärderas. Det finns också kritik riktad mot nedskrivningstesten av goodwill på grund av kostnaden för att utföra dessa test samt att de är komplexa. Trots att IFRS 3 inte har varit i bruk i 10 år ännu har det gjorts ändringar i standarden som tyder på att standardsättarna återtagit lite av hur redovisningen av goodwill var innan 2005 och införandet av IFRS. Ett exempel på detta är att IASB 2009 införde IFRS för SMEs (små och medelstora företag). Författaren menar att goodwillredovisningen i framtiden troligen kommer att likna hur det såg ut innan förändringen på 2000-talet (Pounder, 2013, s. 15-16). Detta är en återkommande diskussion och vi menar att även revisorer berörs av detta. Därmed vill vi få en förståelse för vad revisorer anser om subjektivitet och nedskrivningstest.

Bens et al. (2011, s. 550) menar att standardsättare alltid kommer att få jobba med att hitta en bra balans mellan trovärdighet och tillförlitlighet när det kommer till den information som ska tas med, speciellt gällande immateriella tillgångar och goodwill. Tillgångar som värderas till verkligt värde ses ofta som mer relevant för användarna än om värdering till verkligt värde inte hade gjorts. Samtidigt kan det i många fall vara svårt att värdera en tillgång till verkligt värde och detta gör att informationen kan tappa i trovärdighet (Bens et al., 2011, s. 550). Vi menar att denna problematik är svår att helt eliminera, men genom revision kan den åtminstone minska och ge trovärdighet till de finansiella rapporterna.

Petersen och Plenborg (2010) har i en studie i Danmark undersökt hur företag implementerar nedskrivningstest för goodwill. De fann att det finns en variation i hur företag använder sig av IAS 36 – Nedskrivningar (som även behandlar nedskrivning av immateriella tillgångar), men att det var svårt att fastställa exakt vad det beror på. Författarna diskuterar om företagen antar en ansats som passar dess organisatoriska och ekonomiska struktur eller om variationen beror på att företagen är osäkra på hur de ska använda denna standard. Författarna kom också fram till att implementeringen av IAS 36 är inkonsekvent vad gäller både att identifiera kassagenererande enheter samt

33

beräkningen av återvinningsvärdet (Petersen & Plenborg, 2010, s. 419-420). En studie av KPMG (2014, s. 12) visar att den del analytiker tycker att den information som lämnas om nedskrivningstesten är inkonsekvent vilket gör att det blir svårt att jämföra företag. Petersen och Plenborg (2010, s. 419-420) skriver att IAS 36 är en standard som involverar en hel del subjektivitet och betydande bedömningar vad gäller exempelvis att identifiera en kassagenererande enhet och beräkna nyttjandevärdet. Denna standard kräver god kunskap om olika värderingstekniker då det inte finns riktlinjer om hur vissa komponenter ska beräknas (Petersen & Plenborg, 2010, s. 419-420). Vi anser att ett problem med att företag använder sig av IAS 36 på varierande sätt är att det kan finnas utrymme för en betydande del tolkning av standarden, vilket gör att redovisningen av de immateriella tillgångarna och goodwill kan komma att se olika ut företag emellan. Innebörden av detta kan bli att jämförbarheten minskar vilket försvårar för användarna av informationen.

I sin studie fann Bens et al. (2011, s. 550-551) att nedskrivning av goodwill gav ett sjunkande aktiepris samt att innehållet i den information som ges om goodwillnedskrivningar inte har ökat som standardsättarna ville, utan snarare har informationen minskat. Detta styrker att ledningen på företag har större möjlighet att manipulera sina siffror vilket kan leda till att informationen inte blir lika användbar för intressenterna (Bens et al., 2011, s. 550-551). Vi anser att revision av företags finansiella rapporter även kan minska den informationsasymmetri som kan uppkomma vid nedskrivningar. Enligt AbuGhazaleh et al. (2011, s. 167, 197) är företag som är statligt styrda mindre benägna att inte använda den privata information som de besitter för att visa det verkliga värdet på företaget. Studien visar också att dessa företag på ett bättre sätt gör sina nedskrivningar när de faktiskt uppstår och därmed ges en bättre bild av företagets verksamhet. Resultaten från denna studie visar i motsats till vissa andra studier att införandet av IFRS 3 har ökat kvaliteten på goodwillnedskrivningar och därmed att företagets värde visas på ett mer rättvisande sätt (AbuGhazaleh et al., 2011, s. 167,197).

I den studie som Gauffin och Nilsson (2013) utförde i Sverige på alla börsnoterade bolag fann de att köpeskillingen vid förvärv fördelades mellan materiella tillgångar, immateriella tillgångar och goodwill, varav immateriella tillgångar stod för 23% och goodwill för 54%. Samtidigt som goodwillposten upptar en stor del av de noterade företagens balansräkningar är nedskrivningen liten, endast 1-2 % av det totala goodwillvärdet, och så har det sett ut under 2008-2012 (Gauffin & Nilsson, 2013). Om trenden med den låga nedskrivningen fortsätter indikerar det att företagen anser att deras goodwill har en ekonomisk livslängd på cirka 100 år. Risken med detta är att företagen kan behöva göra en betydligt större nedskrivning senare (Gauffin & Wallén, 2011). Dessa studier visar att värdering och redovisning av goodwill är ett omdiskuterat ämne. I vår studie vill vi få revisorers synvinkel på detta och eftersom åsikterna skiljer sig åt i forskningen menar vi att det är möjligt att även revisorer har olika uppfattningar gällande goodwillredovisningen. Eftersom viss forskning tyder på att det finns en stor del subjektivitet i värderingen anser vi att detta kan leda till meningsskiljaktigheter mellan exempelvis ägare och ledning, vilket kan ses som det som inom agentteorin benämns som ett agent-principalförhållande.

34