Det verkar finnas en föreställning i modern genushistoria om att förändrade framställningar av kön i kvinnorörelsens argument inte var kompatibla med en könsmaktsordning som hölls intakt. Att antingen kan man argumentera som Mosse som säger att mannens makt hölls intakt eftersom de inte gjorde anspråk på förändrade bilder av kön.163 Eller som Lindén som säger att deras oförändrade bilder av kön upprörde mannens maktposition.164 Jag har i denna uppsats visat att det likväl var möjligt att förstärka den traditionella könsmaktsordningen genom att tala om kön på ett annorlunda sätt.
Tidningens sätt att se på mannen härstammade från motsättningen mellan en liberal överideologi och en könsideologi grundad i tidsenlig kvinnoseparatism. De var inte ensamma
161 Mosse, The Image of Man, 102.
162 Pateman, The Sexual Contract, 10–11, 135. 163 Mosse, The Image of Man, 144–145. 164 Lindén, Om kärlek, 185–186.
om att definiera kvinnorörelsen som en uteslutande kvinnlig angelägenhet. Men i deras version, hämtad från LKPR:s kvinnosaksarbete, uteslöt de politiska- och klassmässiga anknytningar. Jag har här omprövat Wistrands slutsatser och menar att medan tidningen inte var lika framgångsrik som annan kvinnopress vid tiden för rösträtten, så deltog de ändå i kvinnorörelsens offentliga debatter om politiska reformarbeten. Framförallt uttryckte de en extrem och oberoende form av kvinnoseparatism som särskilde dem från mängden. Det gör tidningen lämpad som källmaterial i en undersökning om hur kvinnor talade om män, i ljuset av en strävan efter att omforma medborgarskapet efter kvinnligheten. Föreställningen om en egen kvinnovärld som behövde återupplivas gjorde att de stod på en särartsgrund som motsatte sig manlighet i kollektiva konstruktioner av kvinnlighet. Särartens retorik om kvinnlighetens samhällsvärde var kopplad till ideologierna om samhällsmoderlighet och separata sfärer, som påvisade hur kvinnans hemarbete behövdes i offentligheten. Moderligheten blev därmed en statsangelägenhet som rycktes upp ur hemmets privata sfär och konfronterade medborgarskapets manlighet.
Det könsideologiska dilemmat var att medborgarskapet var format efter mannen som tidningen i sin kvinnoseparatism polemiserade mot, men i sin liberalism strävade efter. Det gav upphov till ambivalenser i samart- och särartsretorik om mannen. I den privata sfären innebar manligheten en samhällsväsentlig brist som kvinnan kunde kompensera för. Skribenter kunde hylla moderskapet och husmodersrollen ur ett offensivt särartsperspektiv, eller förespråka kvinnlig övergivning av rollerna ur ett defensivt samartsperspektiv. I båda fallen framställdes mannen genom offensiv särartsretorik, eftersom skribenterna ville ta avstånd från hans roll i hemmet. De kvinnliga skribenternas konsensus om särartsmannens bristfällighet i ett annars ambivalent samart- och särartsspråk bör alltså förstås som en politisering av den privata sfären, som antingen kunde upphöja moderligheten eller förkasta den som förtryck.
Mosses argument om att kvinnorörelsen rekonstruerade könsmaktsordningen är applicerbar även här. Men medan Mosse väljer att utvärdera huruvida manlighetens överlägsenhet påverkades av kvinnorörelsen, menar jag att manligheten fick ett annat användningsområde av kvinnorörelsen.165 Tidningens ambivalenta syn på mannen i den privata sfären var en för kvinnligheten fördelaktig retorik. Den utgjordes av moderlighet och husfrudöme, vilka var beroende av att vara underlägsna; att nära och konstruera en manlighet. De var alltså beroende av att mannen simultant var överordnad kvinnan och oduglig så att hon kunde förstärka honom, civilsamhället, och således sin egen kvinnlighet.
Deras avståndstagande från mannen fungerade dock inte på samma sätt i den offentliga sfären, där han figurerade som medborgaren, med samma rättigheter som kvinnorna ville uppnå. Eftersom de ville likställas med den vita sexuellt normativa mannen som utgjorde medborgarskapet, centrerade deras argumentation kring honom. I den privata sfären hade de möjlighet att polemisera mot en annorlunda syn på honom, i ett ofta förlöjligande språk som förstärkte kvinnlig auktoritet. Här vände de på idealmannen och han blev till någon som var beroende av kvinnan. Men att hävda att dessa egenskaper som utgjorde kvinnan; moderlighet och husmoderskap; skulle få samma effekt när de fördes över till den offentliga sfären, är att ignorera mannens position däri. I vissa fall förekom samma offensiva särartsspråk om mannen i den offentliga sfären, som förkastade honom som en hotfull könsvarelse. I andra fall slog jämlikhetsperspektivet över i en offensiv samartsretorik som begärde politiska reformer. I de flesta fall framfördes en kompromissliknande dialog med kvinnorörelsens manliga motstånd. Här fanns det defensiva samart- och särartsspråket, vars argument för jämlikhet kunde anspela på könens allmängiltiga mänsklighet liksom på mannens samhällsdugliga men könsdefinierade egenskaper.
Det är alltså i övergången till den offentliga sfären som det går att utläsa motsättningar i synen på könens natur och medborgerliga rättigheter. En sammanhängande reducering av mannen till särart förekom endast i situationer där han inte utgjorde medborgaren. Det är därför Lindéns analys behöver kompletteras av samhällsmoderlighetens syn på mannen, samt varför Manns individualism inte kan ställas i dikotomi till könskomplementariteten. Visst kunde defensivt särartsretoriska argument för kvinnlighetens inträde i den offentliga sfären mena att hon kunde vara till samhällsnytta. Men dessa argument anspelade på samma faktor som exkluderade kvinnan ur individualiteten/medborgarskapet. Tidningens argument för kvinnligt medborgarskap var grundade i en individualism som förutsatte ett sexualkontrakt där mannen förkroppsligade politiken och civilsamhället. I Scotts förening av jämlikhet och olikhet utgjorde kvinnan här ett undantag, eftersom skillnaden mellan män och kvinnor innebar en könsmaktsordning i antites till jämlikheten.166 Även om de reducerade mannen till särart så var det i motsats till en kvinnlighet som definierades av underlägsenhet. Försvaret för kvinnligheten var därmed en förstärkning av mannens överlägsenhet. Det handlar inte om att de förlikade sig med mannens överordning. Det handlar snarare om att deras vision av medborgarskapet var baserad på samma individualistiska grundtanke om anti-patriarkalisk frihet och jämlikhet, som var beroende av kvinnlig underordning.