Grammatisk replikation

Som analysverktyg för uppkomsten av finit ha-bortfall använder jag modellen

grammatisk replikation (grammatical replication) som har utarbetats av Heine

& Kuteva (2005, 2006). Modellen är utformad för att redogöra för kontakt-initierad förändring som berör ett språks grammatiska nivå. Grammatisk repli-kation avser alltså transfer av en viss grammatisk funktion eller betydelse från ett språk till ett annat (Heine & Kuteva 2005:2). Typiskt vid grammatisk re-plikation är att formen inte förs över från givarspråket utan skapas av befintliga element i det mottagande språket.

Med modellen används termerna modellspråk (M) (model language) som tecknar det ”givande” språket och replikaspråk (R) (replica language) som be-tecknar det ”mottagande” språket. Författarna (Heine & Kuteva 2005:2–4) har utarbetat sin modell mot bakgrund av de iakttagelser och beskrivningar som gjordes av Weinreich (1963 [1953]) och termvalet grundas på att han använde desamma för att urskilja transfer av grammatisk funktion.

(3.1) En struktur (Mx) i modellspråket (M) > en struktur (Rx) i replikaspråket (R).

Ett utmärkande drag vid grammatisk replikation är att resultatet, den nya strukturen (Rx) i (R), inte är identisk med modellstrukturen (Mx) i (M). Det är alltså inte fråga om transfer av ett form-betydelse-par utan talarna i (R) skapar aktivt den nya strukturen utifrån en modell i (M) genom att använda redan befintliga element i det egna språket (Ry).

Höder (2010) har redovisat ett flertal exempel på grammatisk replikation som ägde rum i yngre fornsvenska efter påverkan från latin. Han har studerat hur subjunktionssystemet i yngre fornsvenska påverkades, med utgångspunkt i den textproduktion som bedrevs vid Vadstena kloster. I (3:2) visas ett par svenska sammansatta subjunktioner som uppstod genom grammatisk replikation efter latinska förebilder (Höder 2010:159).

(3.2) a. pro eo quod > for þy at b. ad hoc ut > til þäss at

I (3.2a) återfinns subjunktionen for þy at med kausal betydelse ’därför att’, som bildats efter latinska pro eo quod, och i (3.2b) återfinns til þäss at med temporal betydelse ’till dess att’ efter ad hoc ut. Gemensamt för dem båda är att de är struk-turerade enligt mönstret [Preposition + Pronomen + polysem subjunktion]. De svenska skrivarna har alltså strävat efter att använda ekvivalenter till de latinska sammansatta subjunktionerna, och därför skapat de svenska konstruktionerna med enskilda, befintliga svenska lexem. I detta fallet är alltså inte (Ry) en befintlig struktur, eller ett befintligt bruksmönster som är Heine & Kutevas term, se nedan. Höder (2010:160) påtalar att det i samband med uppkomsten av de svenska subjunktionerna sannolikt också uppstått grammatikalisering i någon utsträckning av de ingående leden: det vill säga att något eller flera av funktionsorden utvecklat ny grammatisk betydelse. Heine & Kuteva (2005:80) menar att grammatisk replikation vanligtvis åtföljs av grammatikalisering av något slag i replikaspråket, men inte alltid (Heine & Kuteva 2006:67). Orsaken är att de lexikala element (Ry) som används för att skapa den nya strukturen (Rx) typiskt utvecklar ny (grammatisk) funktion.

Vid grammatisk replikation är det vanligt att den nya strukturen (Rx) i (R) skiljer sig i något avseende från modellen (Mx) i (M). Orsakerna är flera, och författarna framhåller de viktigaste kriterierna (Heine & Kuteva 2005:7, min översättning):

a. Formen skapas utifrån vad som är tillgängligt i (R)

c. Formen utformas efter vad talarna av (R) uppfattar som pragmatiskt gångbart, utifrån den aktuella kontaktsituationen

d. Formens tillblivelse påverkas av språkkontaktens längd och intensitet Om vi återgår till exempel (3.2) kan vi för det första konstatera att de svenska översättarna måste ha behärskat latin i stor utsträckning. De har kunnat urskilja olika subjunktioner, deras respektive funktion och deras inbördes element. Vi kan alltså sluta oss till att språkkontakten var omfattande, och att det fanns en betydande andel tvåspråkiga individer (kriterium d). I sammansättningen av de svenska subjunktionerna (kriterium a) har man valt element som var och ett motsvarar de latinska morfemen väl. (Rx) har alltså kunnat likna (Mx) i stor utsträckning. De svenska översättarna hade en förståelse av subjunktioner som grammatisk kategori (kriterium b) som de påverkade inom den aktuella genren religiös prosa (kriterium c).

Ytterligare ett karaktäristiskt drag som är typiskt vid grammatisk replikation är strävan efter likställighet. I områden som präglas av intensiv språkkontakt tenderar talarna att utveckla mekanismer för att kunna uttrycka språkliga koncept på sätt som är strukturellt lika i de ingående språken. Denna tendens har beskrivits av många, och har också fått många benämningar. Somliga har beskrivit den som en form av konvergens, till exempel Thomason (2001:89). Heine & Kuteva (2005:4) använder termen ekvivalens (equivalence) för att be-skriva strukturer i två språk som antas ha samma betydelse/funktion. Det finns otaliga exempel i litteraturen på när nya kategorier uppstått i ett språk genom kontakt med ett annat. Det kan också hända att ett visst förlopp sprider sig, och ger upphov till samma typ av förändring i flera språk. Drinka (2003) redogör till exempel för hur ett flertal slaviska och andra icke-västeuropeiska språk har utvecklat en typ av perfekt med hjälpverbet ha, efter västeuropeiskt mönster. Hon förklarar att i varje enskilt förlopp har replikaspråken utformat det nya hjälpverbet genom semantisk reanalys av strukturer i det egna språket. Den temporala betydelsen har förts över på ett led som tidigare hade en annan be-tydelse/funktion (Drinka 2003:6).

I beskrivningen av (Ry), det vill säga den struktur i replikaspråket som an-vänds för att skapa det nya uttrycket, använder Heine & Kuteva begreppet use

pattern, ungefär bruksmönster. Definitionen av ett bruksmönster är ganska öppen

och utgår från fyra egenskaper (Heine & Kuteva 2005:41):

e. Mönstret är förknippat med någon specifik grammatisk betydelse f. Mönstret utgörs av något lingvistiskt element som förekommer

regel-bundet i bruket: en enskild form, en fras eller en sats

g. Mönstret kan, men måste inte, användas för den specifika gramma-tiska betydelsen

h. Mönstret är den huvudsakliga struktur som förekommer i inlednings- skedet av grammatisk replikation

Med utgångspunkt i kriterierna (e–h) är bruksmönstret alltså en struktur som är (mer eller mindre löst) förknippad med en viss betydelse. Indirekt kan man dra slutsatsen att den specifika grammatiska betydelsen också kan uttryckas med något annat, troligen mer etablerat, lingvistiskt element (g). Vidare poängteras att strukturen kan hämtas från vilken som helst av språkets domäner. Så skedde också i replikationen som illustrerades i (3.2), där den specifika kombinationen av de tre respektive leden inte var etablerad sedan tidigare.

Heine & Kuteva (2005:40–42) använder begreppet bruksmönster också om modellen (Mx) i modellspråket, och de uttrycker själva att det kan vara svårt att identifiera vad exakt som utgör ett bruksmönster. Författarna exemplifierar med tysk modal-passiv, som innefattar de båda hjälpverben wollen ’vilja’ och

haben ’ha’ och perfekt particip av ett innehållsverb, t.ex. Sie wollte ein Huhn gekocht haben. Mönstret betyder ungefär ’vilja ha något gjort’ och exemplet kan

över-sättas ungefär ’Hon ville få kokt en kyckling’. Mönstret har tidigare beskrivits på olika sätt i den tyska litteraturen, och har därför kallats både modal-passiv och statisk passiv. Även om mönstret alltså är svårdefinierat har det replikerats av det numera utdöda slaviska språket słowiński, i Pommern. Med deras in-hemska motsvarigheter till hjälpverben vilja och ha, skapade talarna ett mönster (Rx) för modal-passiv, efter den tyska modellen (Mx).

I redogörelsen för begreppet bruksmönster poängterar författarna också att (Rx) inte alltid skapas av ett redan befintligt mönster i replikaspråket (Heine & Kuteva 2005:40). I förändringen som illustrerades med exempel (3.2) ovan verkade (Rx), den nya flerledade subjunktionen, inte skapas av något etablerat bruksmönster och stämmer därmed inte helt överens med kriterierna (g–h) . Istället formades (Rx) av flera enskilda element. Förloppet skulle kunna skisseras som i (3.3).

(3.3) _Mx[pro eo quod] > _Ry1[for] + _Ry2[þy] + _Ry3[at] > _Rx[for þy at]

Vidare poängterar författarna (2006:69) att såväl modellstrukturen som kaspråkets bruksmönster måste ha någon framträdande egenskap för att repli-kationen ska äga rum. De illustrerar med replikation av olika typer av futurum som ägt rum i flera varieteter av romani (Heine & Kuteva 2006:69). I Wales har en varietet utvecklat futurum med sitt verb för ’gå’, efter engelskans be going

to. En rysk varietet bildar futurum med sitt verb för ’ta’, som replikerats av Vlax

klaring är att tyskan i allt större utsträckning uttrycker futurum med presens. På så sätt föreligger ingen salient markör som kan replikeras.

Vad som utgör bruksmönster, och vad som är det potentiellt mest framträdande draget för perfektkonstruktioner utan hjälpverb diskuteras i analysen i 6.1.1.

Det är inte helt trivialt att avgöra om en förändring är ett exempel på grammatisk replikation eller inte. Man får helt enkelt ta stöd i så många tydliga bevis man hittar. En vägledning är att studera de grammatiska förhållandena i varieteterna i det geografiska närområdet. Heine & Kuteva (2005:33) förklarar:

If there is a linguistic property x shared by two languages M and R, and these languages are immediate neighbours and/or are known to have been in contact with each other for an extended period of time, and x is also found in languages genetically related to M but not in languages genetically related to R, then we hypothesize that this is an instance of contact-induced transfer, more specifically, that x has been transferred from M to R.

Med utgångspunkt i att hjälpverbsutelämning i nysvenska hade en tydligt ur-skiljbar motsvarighet i nyhögtyska, formellt såväl som funktionellt, i en period av intensiv språkkontakt, föreslår jag i avhandlingen att finit ha-bortfall är ett exempel på grammatisk replikation, och vidare diskussion följer i 4.3 och fram-förallt i 6.1.1.