När vi förberedde visningen hade vi olika texter att ta hänsyn till texterna ute i utställningen och beskrivningen av utställningen i lärarhandledning- en. Granskningen av lärarhandledningen beskrivs separat. Utställnings- texterna har ett ordval som vi reagerade starkt på. Texterna är antingen utdrag ur berättelser från informanter eller nyskrivna texter. I texterna är det genomgående en manlig genusnorm som anlagts. Pojkarna är aktiva och drivande huvudpersoner. När de omnämns är det som tydliga subjekt som gör saker. Detta gäller både huvudpersonen Nils och drängarna på gården. Flickan Elna får saker och beskrivs som ett passivt objekt. Elna beskrivs också utifrån att hon drömmer, längtar och är trött på. Hennes känslor fi nns med som en förklaring till varför hon fl yttar till Landskrona. Pigorna delar Elnas öde i beskrivningarna, trots att t ex Sissa sköter det tunga arbetet med att hämta vattnet dagligen, så omnämns detta inte som ett arbete utan mer som en syssla.
Texterna i den borgerliga miljön är starkt värdeladdade. Borgarkvinnan beskrivs som känslosam men ändå oförmögen till riktigt patos. Hon bry- ter mot kvinnans ”sanna natur” som moder enligt den tidens kvinnoideal. Borgarkvinnan själv uppfyllde inte de moderliga kraven utan hade ersät- tare i form av barnjungfrur. Samtidigt presenteras hon som en välgörare då hon upprättar asyler för barn och därmed ökar möjligheterna för arbe- tarkvinnorna att arbeta utanför hemmet.
Ellen Key uttalade moderligheten som ”moderligheten…kvinnans dju- paste bestämning, hennes innersta egendomlighet”, och därför blev hen- nes naturliga arbetsområden de ”där hon har den fullaste användning för denna sin egendomlighet”. [---] Om en kvinna satsade ensidigt på ett yr- kesarbete, som krävde intelligens eller på annat sätt inkräktade på vad Key defi nierade som manliga områden, löpte hon stor risk; hennes egen kvinnlighet kunde försvagas och hon kunde bli vad Key kallade för ”ma- ninna” och därmed varken man eller kvinna. Det ledde till djup olycka”(Wikander & Manns 2001).
man velat polarisera utställningstexterna för att provocera besökarna till att tänka utifrån ett genusperspektiv. Att texterna är ett pedagogiskt grepp för att väcka elevernas tankar om kvinnligt och manligt. Frågan är om detta fungerar? Att Nils spelar huvudroll medan Elna presenteras som en sådan, men i själva utställningen får en biroll tillsammans med de övriga kvinnorna som skildras, ska det också räknas som ett pedagogiskt grepp? Vi är inte övertygade om att barn i de lägre årskurserna uppfattar detta, inte heller deras lärare och andra vuxna.
I ”Genuspraktika för lärare” utgiven av Lärarförbundet tar författaren upp vikten av att granska läromedel. Texter som är öppna och frågande samt vänder sig till alla tänkbara läsare efterfrågas. De texter som proble- matiserar och inbjuder till dialog ingår i de kriterier som efterlyses i ge- nuspraktikan.
Lärarhandledningen beskriver utställningens samtliga rum. Efter varje rums beskrivning fi nns förslag till aktiviteter och diskussionsfrågor som läraren kan använda i elevgruppen. Nils och Elna presenteras i den som utställningens huvudpersoner, men i utställningen är det Nils som spelar huvudrollen och Elna får en biroll. Elna blir tydlig först i stadens rum, men hon faller ganska snart i glömska. I utställningsdramaturgin faller idén om de två huvudpersonerna bort genom att Nils dominerar och Elna introduceras, men lika snabbt försvinner igen. Även Nils försvinner efter landsbygdens rum. Under rubriken Stugan beskrivs interiören och kost- hållet på landsbygden. Matproduktionen relateras här inte till en kvinnlig aktör utan beskrivs i passiv form t ex brödet bakas, ost tillverkas, det görs mycket korv. I beskrivningen av borgarhemmets salong blir både man- nen och kvinnan dolda bakom sin klass. Återigen saknar vi tydliga aktö- rer. I Barnaminne avslutas med en presentation av begreppet förändringar i rummet Gösta Telg och vårt sekel. Berättelsen relateras åter till en hu- vudperson, Gösta. Han framställs som en tydlig aktör.
Med utgångspunkt från granskningen satte vi ihop en visning som skulle balansera utställningen ur ett genusperspektiv. Vi ville att alla eleverna som såg utställningen skulle ha fl era olika maskuliniteter/ femininiteter att identifi era sig med. Ann-Sofi e Ohlander ger i sin
bok 1000 svenska kvinnoår många exempel på hur kvinnor över- skridit olika gränser under historiens gång och gått utanför sitt ge- nuskontrakt. Vi saknade en liknande bok om 1000 svenska mansår för att få de annorlunda berättelserna om männen.
Efter mycket diskussioner om hur vi skulle få reda på hur eleverna uppfattat visningen och utställningen beslutade gruppen att ha en observatör med på varje visning samt låta barnen avsluta program- met i verkstaden med att rita tecknade serier kring några personer i utställningen. Vi satte tillsammans upp en lista med observationskri- terier. Se bilaga. Under visningen skulle eleverna också göra tanke- kartor över vad de tyckte var intressant i visningen. Vi valde bort enkäten som utvärderingsmetod för att se om serierna kunde ge en tydligare beskrivning av barnens identifi kation med personerna i ut- ställningen. Eftersom barn ofta ger oss de svar de tror att vi vuxna vill ha eller ger kortfattade svar som ja och nej uteslöt vi enkäten. Vi var medvetna om att det begränsade utvärderingsmaterialet skul- le kunna ge oss problem med att dra generella slutsatser. Vi ville ändå pröva denna metod.