I Finland granskades läroböcker centralt av skolöverstyrelsen redan från 1872. Anledningen till den tidiga granskningen i Finland tros vara en kombination av språkliga och kulturella motsättningar samt ett sätt för Ryssland att bevaka sina intressen i Storfurstendömet Finland.114 Författaren eller förlaget skickade in sin lärobok till skolöverstyrelsen och de granskade den, ibland med experthjälp från sakkunniga. Böcker godkändes som regel utifrån kriterier som officiellt grundades på om boken genomgått en väsentlig förbättring sedan tidigare upplagor eller i relation till böcker på marknaden, likaså om de utgjorde en ny intressant pedagogisk vinkel. Ett av motiven till restriktionerna på antalet böcker som skulle finnas på marknaden var hänsyn till folkskolebarnens familjers ekonomi. Kostnaderna skulle hållas nere. Att den finländska marknaden inte skulle få ”svämma

108 Daniel Lindmark. ”Kunskapskraven i den framväxande folkskolan” i Egil Johansson & Stig G Nordström (red.). Utbildningshistoria 1992. (Uppsala 1993) s.80.

109 Henrik Edgren (2011) s.105

110 Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström. Det svenska samhället 1720-2006. Böndernas och arbetarnas

tid. (Lund 2013) s.334.

111 Gunnar Richardsson. (2010) s.51 och Henrik Edgren (2011) s.105. 112 Gunnar Richardsson. (2010) s.103-104.

113 Henrik Edgren (2011) s.105.

114 Anna Johnsson Harrie. Staten och läromedlen. En studie av den svenska statliga förhandsgranskningen

över” av läroböcker i historia kan illustreras med exemplet att det åren 1917- 1944, en period på 27 år, godkändes totalt 26 ansökningar om historieläroböcker. Av dessa var 10 svenskspråkiga och 16 finskspråkiga. De svenskspråkiga läroböckerna ansågs ”släppas igenom” lättare än de finskspråkiga. Detta skulle kunna bero på att granskningen av finskspråkiga och svenskspråkiga läroböcker gjordes av olika personer. Det skilde mer mellan de svensk- och de finskspråkiga läroböckerna i geografi än i historia. Framförallt bestod skillnaderna i beskrivningar av förhållandena i Ingermanland, Karelen och Kolahalvön.115

För Sveriges del fanns ingen statlig förhandsgranskning av läroböcker förrän 1938. År 1887 gjordes en granskning av använda läroböcker för folkskolan. Där ansågs alla granskade böcker som odugliga då läroböckerna antingen bedömdes som för dåligt skrivna och/eller för omfattande. Även Odhners 11:e upplaga fick en del kritik. Den ansågs innehålla för många årtal och ett bruk av ologiska och olämpliga uttryck. Trots kommitténs avstyrkande av boken fortsatte den att produceras och säljas.116 År 1935 gjordes nästa granskning vilken resulterade i en förteckning över godkända läroböcker. En geografibok av A. G. Lundborg underkändes, och en historiebok av Morén berömdes.117 1938 inleddes en obligatorisk statlig granskning av läroböcker i Sverige genom grundandet av Statens läroboksnämnd och den verkade till 1983.118

Argumenten vid införandet av central förhandsgranskning i Sverige grundades på önskemål om en kombination av lägre priser och högre kvalitet hos läroböckerna, något som ansågs kunna åstadkommas med en tydligare kontroll av vad som fanns på marknaden. Det övervägande argumentet var dock tanken om en bottenskola för alla. Skulle den införas var det viktigt att ha kontroll på läroböckernas innehåll utifrån att skolan då blev en politisk intressesfär. Det uppkom en politisk vilja att påverka vilka kunskaper som befolkningen skulle få tillskansa sig.119 En nordisk granskningsnämnd utvecklades under 1920-talet genom Föreningarna Norden, vilka hade sitt ursprung i tre nationella föreningar i Danmark, Norge och Sverige grundade 1919. På hösten det året beslöt den norska föreningen att tillsätta en kommitté med uppdrag att granska läroböcker. Under 1920-talet grundades även föreningar i Finland och på Island och 1932 tillsattes en internationell

115 Janne Holmén. (2006) s.52-61.

116 Sture Långström (1997) s.78 och Henrik Åström Elmersjö. (2013) s.211-212.

117 Janne Holmén. (2006) s.56-57. I denna licentiatavhandling finns A.G. Lundborgs geografiupplaga från 1911 med, likaså Moréns historieupplaga från 1937.

118 1974 ersattes granskningen av läroböcker från Statens läroboksnämnd till en nämnd inom Skolöverstyrelsen. Där avskaffades granskningen 1983. (Gunnar Richardsson. (2010) s. 160.) Sedan 1991 upphörde all statlig granskning helt i Sverige. (Niklas Ammert, ”Inledning” i Niklas Ammert. (2011) s.17). 119Anna Johnsson Harrie. (2009) s.214.

kommitté för att kontrollera de nordiska ländernas historieläroböcker, dessa blev dock till nationella nämnder.120

I Finland sköttes granskningen av två personer, en finskspråkig och en svenskspråkig. Bedömningarna från Finland var inte alltid enhetliga och det går inte av yttrandena att utläsa vem som ansåg vad. Den finländska nämndens utlåtande om de rikssvenska böckerna var tre gånger utförligare än deras utlåtanden om norska och danska läroböcker. Det de främst reagerade på var finskans beskrivna släktskap med ”en del asiatiska språk”, att finnarna beskrevs som ”vilda och halvvilda nomader” vid kristnandet och att finnarnas jordbruk i författandets nutid beskrevs som primitivare än andra nordiska grannars. De berörde också avsaknaden av förekomsten och betydelsen av finnarnas kolonisation i det inre av Finland, men också samtidens svenska Norrland och Värmland.121 De svenska böckerna kritiserades vidare för oklara beskrivningar av gränsdragningar mot Ryssland vid de olika frederna. Inte heller nämndes orsaken till det finska språkets långa period av brist på utveckling: att svenskan var organisations- och ämbetsmannaspråket i Finland under så många år. Men det kanske mest beklagansvärda, menade den finländska nämnden, var frånvaron av finnarnas bidrag till den svenska forna storheten; den finländska aristokratins bidrag till styret, finska folkets välvilliga hjälp med inkvarteringar av hären under krig, de finska militärernas mångåriga tjänst och hjälp till gemensamma segrar, men också det finska folkets enorma lidande under Stora ofreden.122 Dessutom ansåg den finländska nämnden att alltför litet utrymme i övriga nordiska läroböcker ägnades åt den stora Ofreden, anjalaförbundet, finska kriget, nationalitetsfrågan, Finland efter skilsmässan från Sverige, samt Finlands senaste tid.123

I dokument Den envise bonden och Nordens fransmän : svensk och finsk etnicitet samt nationell historieskrivning i svenska och finlandssvenska läroböcker 1866-1939 (sidor 33-35)