Fjärde påståendet
3. Grunden i utvecklingsstravandena måste vara erkännandet av att det ofta är de undertryckta och fattiga som har skapat
en ny utveckling i samhället. Den reella förändringen måste därför komma just från dessa grupper.
Att granska denna punkt var ett centralt tema i den nordiska debatten och man erkände allmänt att många av de stora histo- riska omvalvningarna har börjat i situationer, då de fattigaste och mest förtryckta har satt sig i rörelse.
Andra folkgrupper - eller speciella ekonomiska och tekniska omständigheter - kan ibland verka igångsättande. Men det är behovet av förändringar för de sämst ställda som har lett till de verkligt stora omvalvningarna i I vårt europeiska samhälle kan man peka på rörelser alltifrån de förtryckta krist- na till böndernas frigörelse, från arbetarrörelsen till dagens kvinnorörelse och kanske ungdomsrörelse eller
relse.
Många analyser av u-landsbistånd visar att
eller mellaninkomstgrupper i de fattigaste länderna är de som absorberar och drar nytta av biståndet. Detta är ofta ett tecken på att biståndet just bevarar status quo.
Och det ar ofta liktydigt med antingen ingen utveckling alls -
eller en utveckling som befäster och understryker orättvisorna. I avsnittet om Zambias jordbruks- och livsmedelsproblem framgick det att biståndet direkt har motverkat framsteg i småbruket. E n mer välmående grupp har bromsat det bistånd som kunde ha satt igång e n äkta utveckling.
Detsamma kan sägas om det som har till kratiseringen av det socialistiska utvecklingsexperimentet i Tanzania
-
och indirekt till en förstärkning av olikheterna i det kapitalistiska kenyanska samhället.Det ar svårt att ge bistånd till de fattigaste, som ju befinner sig i en mycket riskfylld situation där en felslagen strategi kan medföra svält och död eftersom det inte finns några reserver att ta av. Ytterligare ett hinder är att de besuttna anda ut på ofta försöker hindra att biståndet når fram till de sämst ställda.
Om man emellertid lyckas nå ut till de fattigaste och om de ges möjligheter att förändra och förbättra sin situation, får man en bekräftelse på att kulturen i sig utgör e n resurs och att kulturbegreppet inte ar statiskt. Folk vill ha förändringar till det battre. Problemet ar att utvecklingen långt ifrån alltid har lett fram mot något battre.
per har den danska biståndsorganisationen gjort i Noakhali i Bangladesh, och i samband med etableringen av ett omfattande, så kallat integrerat hälsovårdsprojekt i Tamil Nadu och Pradesh i Indien. Det är projekt som till fullo har gett exempel på både möjligheter och svårigheter, de sena- re av mycket påtagligt slag eftersom utvecklingen och biståndet indirekt blir ett led i en klasskamp och en maktstrid i lokalsam- hället. Ett exempel är när bättre kreditmöjligheter för de fatti- gaste bönderna gör privata ockrare till maktfullkomliga och cyniska motståndare i kampen för att förbättra villkoren för de fattigaste. Man kan se den fanatiska kampen mot en sådan förändring som bevis för vilka omfattande konsekvenser för- ändringen får - om den lyckas.
4. Språk och kultur är oskiljbara och det är följaktligen också språk och utveckling. De flesta afrikanska nationer består av flera folkslag och lika många, eller fler, språk. Om man tar ifrån ett folk dess språk, tar man också ifrån det dess identitet och därmed dess utvecklingsmöjligheter. Därför kräver all utveckling respekt för lokalspråket.
5. Teknologi bör utnyttjas med respekt för den lokala kulturen i det givna samhället. Ger teknologin nya möjligheter eller Ödelägger den istället? Det innebär inte att varje
ska, eller kan, utveckla sin egen teknologi - utan att den existerande teknologin bör ses i förhållande till detta samhälles möjligheter och behov.
De afrikanska länderna är, som nämnts, exempel på att det kan förekomma ett enormt resursslöseri i länder med brist på resurser. Felaktigt planerad och använd teknologi resulterar i att mängder av teknisk apparatur står outnyttjad. Bristande underhåll av tekniska hjälpmedel, som saknar anknytning till befolkningens tillvaro, leder till olösliga problem.
Ofta används modern teknologi över huvudet på befolkning- en. De människor det berör har ingenting att göra med tekni- ken och utvecklingen. Följaktligen upphör det hela att fungera i samma ögonblick som de främmande teknikerna ger sig iväg. Det handlar om kultur, men förvisso också om ekonomi. I de afrikanska samhällena på tillbakagång måste varje användande av teknologi under de kommande tio åren också värderas eko- nomiskt. Är det möjligt att få fram elektricitet eller olja till en teknisk anläggning som kräver det? Är det möjligt att få tag i
reservdelar, mekaniker eller servicefolk till den apparatur som kräver det för att fungera? Det otvetydiga svaret ar ofta nej. Och om det rör sig om att utveckla jordbruk och livsmedels- produktion på grundval av jordbrukarnas egen insats ar det knappast e n mekanisering man har behov av i Afrika. Vad man däremot behöver ar en satsning som både ger bönderna bättre betalt för sina varor och tillgång till nödvändiga
som konstgödsel, högavkastande spannmålssorter och bra ut- sade.
6. E n sysselsattningsstrategi måste utgöra en central del i varje utvecklingsplan. Det galler i- och u-länder. Men medan vi
-
i varje fall an så länge-
har en tendens till att satta likhets- tecken mellan sysselsättning och avlönat arbete, så ar det i u-landssammanhang nog så viktigt att försäkra sig om att bi- stånd och planering stöder en utveckling, som gör det möjligt för befolkningen att skaffa sig sin utkomst t ex på landsbyg- den.Ett av problemen ar den väldiga ökningen av stadsbefolk- ningen. Koncentrationen av företagsverksamheten till stader- na har dragit till sig de unga - och utbildningssystemet har stött denna utveckling. Utbildning har betytt uppbrott från det tradi- tionella samhället och förväntningar avlönat arbete i admi- nistration eller industri.
Men har utvecklats ett som inte har motsvarat dessa förväntningar. Det ar ett begränsat antal nya arbetstillfällen man har fått i produktionen och vissa håll har gamla näringar slagits sönder av den nya utvecklingen. Ett exempel ar det traditionella båtbyggarhantverket som hotas av tillverkningen av plastfiskebåtar.
E n sysselsättningsstrategi i Afrika måste innebära att man planerar utbildningssystemet och styr investeringarna ett satt som gör det möjligt att utveckla landsbygden och skapa förutsättningar för att hålla kvar de unga.
Det ar en utveckling som ett land som Tanzania, på papperet och i teorin, har försökt genomföra. Det har emellertid skett utan respekt för befolkningens och behov och med en tendens till att ge åtminstone den mer välmående stadsbefolk- ningen fördelar, något som avslöjar brist respekt för lands- bygden nar det kommer till kritan.
Också på det tekniska området har utvecklingen av Tanza- nias byar uppenbarat konflikter mellan idealen om
krati och självbestämmande och en centralstyrd verklighet. Det har visat sig att mycket av det och den lokala industri som frodades på landsbygden delvis har ödelagts genom sammanflyttningen i större byar. Hantverkarna har kommit för långt bort från sina råmaterial, vare sig det ar vass till flätning, lera till kokkärl eller andra redskap i det dagliga arbetet.
Det ar en väldig uppgift bara att blåsa liv i och säkra denna lokala produktion som man har tagit för given, men som man nu saknar när den ar hotad på allvar och på vag att försvinna i många afrikanska länder.
Problemet ar ett typiskt exempel på en utveckling som har undervärderat det gamla, det traditionella, det billiga, och naturligtvis till förmån för det som kommer utifrån.
Den danske fotografen och antropologen Jesper
har i samarbete med Tanzania Marketing Corpora- tion (Handico) samlat in ett imponerande material om den stora, mångskiftande och värdefulla (men ofta ekonomiskt oregistrerade) produktion av både konst och bruksföremål, som har pågått och fortfarande pågår runt om i Tanzania. Det rör sig om en produktion och en teknologi som det ofta är viktigt att bevara och utveckla, viktigare an att främja en ny produktion och produktionsformer på främmande villkor -
eller import som det inte finns valuta till, och teknik som inte motsvarar samhällets förutsättningar.
7. Utvecklingen ska respektera de olika områdenas ekologiska särart. Afrikas jordbrukspotential ar starkt hotad. Väldiga jordområden Ödeläggs varje år. Oknarna vaxer och nar de en gång har fått lov att breda ut sig får man dem inte att dra sig tillbaka. går upp i rök som den norska
ten sade.
Länderna hotas också av en flod av okoordinerade bistånds- projekt där de olika länderna var för sig reser sina monument, men dar det inte blir något över för de krävande, samlade insatserna - t ex mot Ödeläggelsen av gränsområden.
Av och till i diskussionerna om Afrika dyker frågan upp huruvida det glest befolkade Afrika i själva verket redan är överbefolkat, eller om en tätare befolkning på lång sikt kanske skulle underlätta en verklig utveckling (det kan också vara ett problem att människor bor för långt från varandra).
faktum att tendensen bort från nomadiserande boskapsskötsel och från svedjebruk nu leder till att förstörelsen av jorden accelererar.
Utveckling och bistånd leder ofta till produktionsformer som i motsats till den traditionella produktionen har långt mindre respekt för de gränser de ekologiska omständigheterna sätter. Den sårbara tropiska jorden kan inte exploateras hårt varje år om man inte behandlar den med försiktighet och bl a tillför den gödning.
Det man behöver ar forskning
-
men också konkret bistånd på de områden dar man redan har kunskap - samt resurser för att stödja och uppmuntra bönderna att göra det riktigaste.Utvecklingen av alternativa teknologiformer ar en annan central punkt i den omfattande ekologiska kampen. Afrikas skogar ar på vag att försvinna med ny erosion och ny
bredning som följd. Man har bl a gjort experiment med enkel solvarmeteknologi för matlagning och till hushållet i övrigt, men också har behövs en långt intensivare satsning som når ut till de fattigaste som inte har möjligheter att själva välja alter- nativ.
Under debatten vid det nordiska seminariet blundade man inte för de stora svårigheter som tornar upp sig runt nästan alla dessa punkter. Ett av de grundläggande problemen ar att vi, nar vi kräver en insats som bygger mer på lokalbefolkningens önskemål och dessutom kanske på krav från de allra fattigaste, kommer betänkligt nara en inblandning i andra inre angelägenheter.
I ett system som ofta ar hierarkiskt, överbelastat, byråkra- tiskt och inte sällan korrumperat vill vi nå ut till den fattigaste delen av befolkningen, för att stödja en utveckling som på längre sikt kommer att framtvinga nödvändiga
ringar och reformer, något som en stor del av eliten inte önskar.
Och vi ska göra det utan att "vi" blir de som vet bättre. Vi ska med andra ord få de regeringar som våra regeringar förhandlar med att acceptera att biståndet ges på lokalsamhällets villkor aven om vi vet att lokalsamhället inte ar något entydigt, kon- fliktfritt begrepp.
Som Knud Erik har påpekat, slipper
na inte ifrån medansvar för biståndets användning. Tan- ken på icke-inblandning ar bedräglig. Med bistånd bryter vi, hur vi an vänder oss, in i lokala kulturer som ar främmande för
oss - in i klassamhällen eller stamkulturer. Kultur är inte något statiskt. Kultur förändras vid varje påverkan och just därför är det avgörande att bistånd grundas på kännedom om lokalsam- hället och på respekt för de fattigaste.
Om inte detta sker så stärker biståndet automatiskt de rikas- te och försvagar därmed ofta de fattigaste - och i så fall sker också en gradvis kulturförändring, men den innebar inte ut- veckling. Och den kommer därför inte heller att ge upphov till den nödvändiga produktionsökningen.
Även om biståndet vands i produktiv riktning måste det alltså ta sikte på de fattigaste samhällsgrupperna. I många afrikanska samhällen kommer det att innebära att eliten indi- rekt hotas, men allt fler av de berörda regeringarna kommer att tvingas att acceptera detta hot.
Ty situationen är så allvarlig att de inte kan avvisa en insats som i realiteten är en oundgänglig förutsättning för dessa u-lan- ders ekonomiska överlevnad.