Gustav III:s straffrättsreformer

I dokument Synd och skam : ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880 Lindstedt Cronberg, Marie (sidor 65-73)

2. LAGSTIFTAREN OCH OSEDLIGHETEN

2.4 Gustav III:s straffrättsreformer

I Sverige fick upplysningsfilosofins idéer en god förespråkare i Gustav III och kungen engagerade sig personligen starkt för en reformering av straffrätten i enlighet med upplysningsfilosofins ideal. Runt om i Europa diskuterades Montesquieus, Voltaires och Beccarias reformkrav och deras idéer kom till uttryck i ett stort antal lagstiftningsarbeten vid 1700-talets slut.138

Gustav III:s stora omsorg kom att gälla barnamorden, tidens allt överskug-gande straffrättsproblem. De frekvent förekommande barnamorden visade, menade kungen, att dödsstraffet inte var tillfredsställande som avskräckning.

När det gällde idén om att avskaffa dödsstraffet för barnamord stod Gustav III dock tämligen ensam. Till och med rådet åberopade på traditionellt vis Guds och Sveriges lag till stöd för dödsstraffets bevarande.139 Men rådet var på det klara med, att det var den strängt fördömande synen på lägersmålen som gav upphov till barnamord, och genom att förbättra situationen för lägrade kvinnor hoppades både rådet och kungen att antalet barnamord skulle minska. I detta syfte upprättades ett åtgärdsprogram i 9 punkter, kungjort genom Kungligt cirkulär till hov- och överrätterna den 17 oktober 1778, det så kallade barnamordsplakatet. I cirkulärets inledningstext finns ett intressant uttalande om hur situationen för den lägrade kvinnan och hennes oäkta barn ansågs ha varit:

137Kungl Maj:ts skrivelse den 4 juni 1756, införd i R G Modeé m fl, Utdrag utur alle...

138Erik Anners, 1965, s 46. Se även Martin Bergmans avhandling, 1996, om dödsstraffet på 1700-talet som bl a utförligt diskuterar barnamordsbrottet. Se även Eva Torstenssons pågående avhandlingsarbete om barnamord fr 1600–1800-talet, vid Historiska inst, Lund.

139Erik Anners, 1965, s 221.

”ehuru genom eftergift av straff, otukt och oordentlig levnad icke bör lämnas tygelfria, så vida sådant strider emot sederna, och skulle medföra mycket ont uti samhället, anse Vi dock därav icke bör följa, att på en hävdad kvinna för hennes livstid lägga sådan skymf, som icke överensstämmer med lagen, bestraffningens avsikt eller förseelsen och brottet, icke heller att godkänna fördomar och en blind iver, som i förra tider gått så långt, att knappast naturens röst fått rådfrågas för de oskyldiga barnen, utan många an-sett dem för det de varit födda av oäkta säng, såsom ifrån samhället och all vård ute-slutna”140

Lag skulle stiftas genom kungens och ständernas gemensamma beslut, men 1778 års cirkulär var tillkommet inom kungens begränsade administrativa förordningsmakt. Ändå, eller kanske snarare just därför, lanserades genom barnamordscirkuläret ett alldeles nytt sätt att hantera den utomäktenskapliga sexualiteten. Genom 1778 års cirkulär mot barnamord vände sexualbrottslag-stiftningen in på en helt ny väg där det inte längre handlade om att straffa och avskräcka, utan om att skydda och förskona. Cirkulärets regler kunde, om de tillämpades fullt ut, sätta så gott som samtliga gällande lagregler kring lä-gersmålen ur spel. Barnamordsplakatet innehöll i korthet följande:

1. Den enskilda kyrkoplikten skulle verkställas av den präst som anmodades och vitt-nena ålades tystnadsplikt vid straffansvar. Dessutom förelades barnmorskor tystnads-plikt om de hjälpt en lägrad kvinna vid förlossningen.

2. Ingen fick stängas ute från församlingens gemenskap på grund av lägersmål, eller vägras att nyttja salighetsmedlens nyttjande.

3. Ingen skillnad fick göras mellan äkta och oäkta barn vid dopet.

4. Den lägrade kvinnan fick inte utmärkas som mindre ärlig, och kallas kona, kvinnfolk eller fästekvinna i lysning till äktenskap eller annan handling.

5. Parterna fick rätt att skriftligen svara för sin förbrytelse vid domstolen. Och om kvin-nan inställde sig personligen skulle hon inte ”genom varjehanda så otjänliga som onödiga frågor blottställas för skymf och andras begabberi.” Om båda parter erkänt skriftligen skulle domaren inte heller kungöra domen för den rättssökande menigheten, utan endast meddela de berörda.

6. Föräldrar och husbondfolk skulle såväl dölja kvinnans tillstånd som ta vård om henne fram till förlossningen. Om de inte gjorde det, stod det kvinnan fritt att söka den utväg som bidrog till barnets framfödande och bevarande. Ingen hade rätt att förebrå den lägrade kvinnan hennes förbrytelse.

7. Den kvinna som ville framföda barnet på okänd ort skulle lämnas ostörd utan att man frågade om hennes person eller tillstånd. (Detta gav upphov till begreppet ”moder okänd”.)

8. Till underhåll av oäkta barn skulle årligen vissa medel avsättas av de medel som fanns till barnhus och hospitalsinrättningar. Om församlingen så fann för gott kunde även något av fattighusmedlen användas till oäkta barns försörjning

140Kungligt cirkulär Till samteliga Hov- och överrätterne, angående förekommande av Barnamord. Den 17 oktober 1778, infört i Samuel af Ugglas 1794, s 147 ff.

9. Varje gång ”Förbudet mot barnamord” upplästes från predikstolen skulle prästen göra allvarsamma föreställningar om vilket grovt brott barnamordet var.

Gustav III:s försök att avskaffa dödsstraffet för barnamord ledde vidare till en större strafflagsreform. 1778 förelade kungen först lagkommissionen och rå-det, sedan ständerna, att uttala sig om vid vilka brott dödsstraffet kunde mönstras ut.

Lagkommissionen avgav ett svar i konservativ anda. När det gällde sexual-brotten fann lagkommissionen det mycket betänkligt att avskaffa dödsstraffet för dubbelt hor med tanke på den oordning det skulle åstadkomma och den kallsinnighet mot barnen och deras uppfostran brottet innebar. Dessutom stod det i strid mot Guds bud och Sveriges urgamla lagar att avskaffa dödsstraffet.

Detsamma gällde Missgärningsbalkens kapitel 59, beträffande blodsskam och lägersmål i förbjudna led.141

Ständerna, bondeståndet undantaget, tillsatte egna lagutskott för att utreda propositionerna om att inskränka dödsstraffet. Motsättningarna var stora mellan å ena sidan en opinion inom adelsståndet, som färgades av upp-lysningsidéerna, och majoritetsuppfattningen inom adeln, prästeståndet och borgarna. Bondeståndet stödde i stort sett propositionerna och visade därmed sin solidaritet med kungen.

I straffrättsdiskussionen bröts gamla teokratiska tankegångar mot moderna upplysta. Inom adelsståndet framförde Johan von Engeström, hundra år före sin tid, bland annat tanken att lönskaläge inte borde betraktas som ett brott utan som ett tvistemål som endast kunde dras till domstol av den lägrade kvinnan. Engeström framförde också tanken att kvinnan vid brist på bevis mot lägersmannen borde tillåtas styrka sin talan med edgång.142 Samtidigt såg prästeståndets lagutskott det som sin uttalade uppgift att i varje enskilt fall grunda sitt betänkande på såväl gudomlig som naturlig lag och omtanke om allmän och enskild säkerhet. För dödsstraffets bevarande vid barnamord åberopade man följaktligen Guds ord till Noa att ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall ock av människor utgjutet varda” och Guds utlovade hämnd på människorna om detta inte efterlevdes, varpå utskottet sade sig inte våga tillstyrka att dödsstraffet avskaffades. Däremot accepterade man att dödsstraffet försvann vid horsbrotten, som en anpassning till praxis.

Vid dubbelt horsbrott föreslogs straffet i stället bli högsta kroppsplikt åtföljt av fängelse på evärdlig tid, utan möjlighet till omvandling. Prästeståndets lagutskott åberopade alltså i vissa fall Guds ord som stöd för sitt

141Erik Anners, 1965, s 237 f.

142Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, 1778–1779, s 526 ff.

ställningstagande men kunde numera i andra fall tänka sig att lämna Guds ord därhän, som exempelvis vid horsbrotten.143

Som rikets ständers gemensamma principiella uppfattning anfördes slutli-gen att ständerna inte ville acceptera att dödsstraffet avskaffades vid de brott, som stred mot Guds lag. Detta uttalande till trots, blev följden att ständerna, något motsägelsefullt, samtyckte till att dödsstraffet avskaffades vid bl a tve-gifte (9:1), våldtäkt (22:1), enkelt hor fjärde gången (55:3) samt för dubbelt hor (56:1). Till viss del var reformen snarast en anpassning av lagstiftningen till praxis. Dödsstraffet för tvegifte och horsbrotten tillämpades nästan aldrig längre, även om underrätterna dömde ut dem.144

Vid 1786 års riksdag försökte Gustav III återigen avskaffa dödsstraffet för barnamord, utan framgång. Prästeståndet gick till motoffensiv och försökte få barnamordscirkuläret avskaffat eller modifierat. Det förhatliga cirkuläret uppgavs vara roten till en högst allvarlig försämring av det sedliga tillståndet i landet, och det ansågs snarare bidra till en ökning i antalet barnamord.

Domprosten Fant anförde i prästeståndet att cirkuläret lett till att: ”den ena hälften av människosläktet (männen) under lagens skydd, som förbjuder ända till efterfrågandet av blotta namnen, tror sig hava erhållit ett slags fribrev att opåtalt alldeles strafflöst begå den skamliga otuktslasten.”145 Om nu kvinnan i stället hade hoppet att hennes medbrottsling skulle bli dömd att bidra till barnets försörjning, kunde till äventyrs fler liv sparas. Fants anförande vann allmänt bifall i prästeståndet och gav upphov till en skrivelse till kungen. I denna skrivelses slutord kommer prästeståndets syn på den utomäktenskapliga sexualiteten till klart uttryck. Prästeståndet bönföll om:

”en sådan nådig ändring och förklaring av merhögstbemälte nådiga cirkulär, varigenom otukt och lösaktighet måtte återfå sin tillbörliga vanära och näpst, hor och blodskam sitt rättmätiga straff, kyskhet och dygd sin rättmätiga heder, samt rikets prästerskap en så säker föreskrift för dess ämbetes åtgärd, att, i alla förekommande händelser, både lagen och samvetet därvid kunna förenas.”146

Kungens motdrag blev att låta varje rådsmedlem personligen yttra sig i saken.

Det visade sig att rådet enhälligt slöt upp kring barnamordscirkuläret och prästeståndets krav tillbakavisades följaktligen.147

143Prästeståndets riksdagsprotokoll, 1778–1779, s 132 ff.

144Erik Anners, 1965, s 290.

145Prästeståndets riksdagsprotokoll, 1786, s 49.

146Prästeståndets riksdagsprotokoll, 1786, s 269.

147Erik Anners, 1965, 315 ff.

2.5 1800-TALETS RÄTTSUTVECKLING

Genom den uppenbara kyrkopliktens avskaffande 1741 och barnamordscirku-lärets tillkomst 1778, hade påföljderna för lägersmålen modifierats kraftigt.

Under 1800-talet mildrades straffen ytterligare stegvis. Under en stor del av 1800-talet pågick också arbetet på en omfattande revision av civil- och krimi-nallagstiftning, i utpräglat liberal anda.

Efter statskuppen 1809 förklingade ortodoxin och Bibeln åberopades sällan längre i politiska diskussioner. Den förefaller ha blivit obsolet och inte heller prästeståndet refererade längre till Bibeln ens i sedlighetsfrågorna.

Liberala tankegångar kom däremot allt oftare fram i ständernas diskussioner.

Nu kunde man förväntat sig att sedlighetsfrågorna, från att ha varit prästeståndets bord, i liberal anda togs upp från annat håll. Det visar sig dock att det även under 1800-talet främst var inom prästeståndet man engagerade sig i sedlighetsfrågorna, men nu fördes diskussionerna delvis med helt andra förtecken. Prästeståndet rymde inom sig dels en synnerligen konservativ falang, dels en liberal.148 Därav kom det sig att ståndet ömsom lade fram liberala, humanitärt präglade motioner, ömsom konservativa. Diskussionerna som följde inom ståndet blev också mycket livliga, medan de övriga stånden röstade för eller emot motionerna utan större synligt engagemang.

Av största betydelse för rättsutvecklingen blev en motion från prästeståndet 1809, vari hovpredikanten, prosten Stenhammar yrkade på lindring i straffet för kvinnan vid lägersmål. Stenhammar ville ha till stånd en ändring av Missgärningsbalken 53:3, som föreskrev att kvinnan vid brist på tillgångar skulle få böterna omvandlade till fängelsestraff. Stenhammar fann det upprö-rande att moderns straff drabbade det oskyldiga barnet, men en nedsättning i straffet såg han också som motiverad utifrån den lägrade kvinnans egen situa-tion:

”Vid alla lägersmål är det bekant, huru den felaktiga kvinnan blir mångdubbelt straffad.

Hon pliktar väl endast hälften emot förföraren; men i samma stund, som hon framfött sitt barn, är hon, med få undantag i de talrikare klasser, redan bragt till tiggarestaven. ...

Till det allmänna lagutskottet torde det höra, att fullkomligt avhjälpa den orättvisa och dubbla tyngd, som vid ifrågavarande tillfälle drabbar synbarligen den svagare, samt framförallt avskaffa det gruvliga straff barnet måste undergå, då modern under

148Hur en representant för den konservativa falangen såg på sin samtid och dagens politiska frågor, med färgstarka personskildringar och detaljerade beskrivningar av riksdagspolitiken, återfinns i prosten Stenhammars publicerade brev, 1903.

tiden inmanas i häkte, för att, till uppfyllande av den förmenta rättvisans fordringar, på vatten och bröd utsvälta sig och sitt barn.”149

Stenhammar ansåg också att böterna till kyrkan borde avskaffas, då en fattig kvinna, som med sitt arbete aldrig hann förtjäna till kläder och uppehälle åt sig och sitt späda barn, inte rimligen kunde avtjäna ens den ringaste penning-plikt.150

Prästeståndet remitterade ärendet till ständernas lagutskott. Motionen låg uppenbarligen i linje med tidsandan och det förslag som lagutskottet utarbe-tade gick betydligt längre än motionen. I förslaget slopades det världsliga straffet helt för kvinnan vid lönskaläge första och andra resan. I fortsättningen skulle kvinnan endast skriftas enskilt och avlösas samt böta 2 daler silvermynt till kyrkan vid första resan. Vid andra resan dubblades böterna till kyrkan, men dessa böter kunde inte omvandlas till annat än arbete. Den kvinna som dömdes för lönskaläge tredje gången eller därutöver, skulle dock även i fortsättningen dömas till världsligt straff som tidigare, med den reservationen att om kvinnan inte kunde betala böterna och hon fött barn som fortfarande var vid liv, skulle fängelsestraffet anstå till ett år efter barnets födelse.

I prästeståndet blev meningarna delade mellan dem som betonade proble-mets humanitära sida och dem som såg det som viktigare att värna om sedlig-het och äktenskapets helgd.151 Lagutskottets förslag om mildring i straffet för lägrad kvinna godtogs dock av prästeståndet såväl som av de övriga stånden.

1809 var också det år då en ny kyrkohandbok antogs av riksdagen.

Handboken trädde i kraft 1811, och därmed kom det gamla ortodoxa formuläret för skrift och avlösning vid lägersmål ur bruk. I den nya handboken fanns inget speciellt formulär för lägersmålsfallen, utan samma text skulle användas till alla som blivit dömda att undergå kyrkoplikt. Den skyldige behövde inte längre höra att brottet begåtts genom ”djävulens tillskyndan och eggelse” men väl att brottet skett mot ”Guds heliga ords föreskrift och vårt borgerliga samfunds kristliga lagar”.152

Vid riksdagen 1828 lade prosten Nibelius fram en motion i ett ämne som av allt att döma upplevdes som angeläget av många inom prästeståndet.

Motionen ledde inte till någon ändring av lagen, men den väckte en mycket intressant diskussion. I motionen föreslogs att en lägrad kvinna som ville åt-njuta fattigvårdsunderstöd till sitt barn, borde åläggas att uppge barnafadern,

149Prästeståndets riksdagsprotokoll, 1809, band 1, s 477.

150Ibid.

151Prästeståndets riksdagsprotokoll 1809, band 4, s 264 ff.

152Kyrko-handbok, 1811, s 136.

så att även han kunde förmås att bidra till barnets försörjning.153 Motionen remitterades till lagutskottet som i sitt betänkande framförde tre invändningar mot Nibelius motion:

”a) att lägrad kvinna till äventyrs icke alltid känner sin lägersman eller själv bestämt vet av vem hon blivit med barn rådd;

b) att, om hon ock känner och kan uppgiva den person, som är fader till hennes barn, hon likväl ofta ej är i stånd att beledsaga sin uppgift med laga bevisning; och

c) att, i fall kvinnan ej vill lägersmannen upptäcka, hon alltid har den utväg att föregiva, antingen att han är för henne okänd, eller att hon saknar bevis till hans övertygande.”

Lagutskottet menade att dylika obevisbara angivelser endast ledde till för-argelse och snarare borde förekommas än framkallas. Lagutskottets rekom-mendation till ständerna blev därför att ogilla Nibelius motion.154 Något gehör från de övriga stånden fick motionen inte heller. När lagutskottets förslag, att avslå motionen, föredrogs i prästeståndet begärde Nibelius ordet och bemötte lagutskottets betänkande punkt för punkt:

”a) Det är väl någon gång möjligt, att lägrad kvinna icke bestämt vet, av vem hon blivit rådd med barn, men det är ock lika möjligt, att ibland tio sådana barnaföderskor nio veta det, och äro då i tillfälle att fattigförsörjningen till lindring kunna uppgiva lägers-mannen, för att erhålla fosterlön.

b) Det är väl någon gång möjligt, att lägrad kvinna ej är i stånd att åstadkomma laga bevis emot sin lägersman; men det är ock lika möjligt, att långt flera verkligen förmå det, och komma i tillfälle att med fattigförsörjningens biträde utverka det goda ända-målet.

c) Det är väl någon gång möjligt, att lägrad kvinna, under föreburen okunnighet och brist på bevisning, icke vill upptäcka lägersmannen, men det är ock lika möjligt och långt mera troligt, att i dessa sällan förekommande fall åtnjuter hon hemligen så mycket understöd av den fruktande lägersmannen, att fattigförsörjningen icke skulle behöva att foga anstalt om särskilt understöd.”155

Nibelius ansåg av dessa skäl, att lagutskottet än en gång borde ta motionen under övervägande, och anhöll om återremiss. Den fortsatta diskussionen blev ytterst intressant. Talarna hyste väl en konservativ önskan att upprätthålla, eller snarare återinföra, vad de ansåg vara en god sedlighet och moral, men samtidigt innehåller dessa anföranden något mera; ett värnande om kvinnornas och barnens intressen gentemot männens.

153Prästeståndets protokoll, 1828, band 1 s 565 f.

154Lagutskottets betänkande nr 21, 1828 års riksdag, 7 samlingen 1 avd, band 1.

155Prästeståndets protokoll, 1828–1829, band 3, s 26 ff.

Där Nibelius slutat tog biskop Thyselius vid för att sätta in frågan i ett större sammanhang. Thyselius hade gärna sett ett kraftfullare botemedel mot den allt mer tilltagande lättfärdigheten och liderligheten, men den nu avslagna motionen skulle i alla fall ha varit ett steg i rätt riktning. Men att förföra den ena kvinnan efter den andra utan att behöva vårda sig om henne och barnet i deras nöd, var visst ”ett herrligt privilegium, som måste försvaras i det yttersta.” Thyselius beskrev lagstiftningens väg sålunda:

”Först låter man medlidandet för den förförda och farhågan för barnamordets ryslighet tala vad de kunna. När fördärvet är närmare sin mognad föres ett mera dristigt språk.

Då är kvinnan så djupt fallen att hon icke kan uppgiva sitt barns fader, eller ock skulle hon dikta brott på den oskyldige.”156

Biskoparna af Wingård och Faxe instämde och överhovpredikanten Hedrén begärde ordet för att yttra sig i detta ämne, som han ansåg var ett av de allra viktigaste i hela lagstiftningen, av vikt för själva den kristna samhällsgrunden. I skottlinjen stod 1778 års cirkulär mot barnamord, roten till sedernas fördärv. Enligt Hedrén hade tydligen författningen, som skulle skonat den fallna kvinnans blygsamhet, nu efter ett halvt sekels förlopp lett till att blygsamheten så förstörts att kvinnan inte längre skulle känna sin lägersman. Hedrén utbrast i följande frågor, ställda utifrån lagutskottets betänkande:

”Är då denna olycka i samhället verklig och sann? Och är den allmän? Det är nog be-drövligt att erfarenheten icke sällan giver anledning att misstänka det; eller kan även det onda på intet sätt hjälpas? Är det så obotligt, att våra lagar därefter måste lämpas?

Är kvinnan hos oss, jag vill icke säga, icke kristen, utan är hon icke mera människa, är hon nersjunken till eller under djuren?”

En talare, prosten Nordin, uttalade sig dock mot motionen. Han påstod sig visserligen innerligt önska att det funnits ett sätt att lagligen avslöja alla de män som var fäder till oäkta barn, men ansåg att förslaget var mera välme-nande än tillfredsställande. Hur skulle man kunna tvinga kvinnor att uppge barnafädernas namn om de inte ville? Hotades de med inkvisitoriska medel kunde de uppge diktade namn. Och, fortsatte Nordin, ”Om kvinnans nakna beskyllning skulle äga vitsord, vem kunde då vara säker om heder och ära?

En nedrig kvinna skulle med sådan makt kunna fläcka de ärligaste namn”.157 Prästeståndet återremitterade ärendet till lagutskottet för ytterligare över-vägande, men lagutskottet svarade endast med en anmälan om att de tre övriga stånden lämnat bifall till utskottets betänkande. Lagutskottets sätt att

156Ibid.

157Ibid s 34 f.

hantera ärendet väckte protester, men då alla önskade ett snabbt slut på riks-dagen lät man saken bero.158

Genom lagändring 1855 slutade domstolarna att döma till kyrkoplikt, och kyrkoplikten blev en rent inomkyrklig angelägenhet. Diskussionerna som fö-regick ändringen var livliga men har litet intresse i detta sammanhang efter-som de mest kom att handla om den uppenbara kyrkoplikten, efter-som fanns kvar för bl a stöld.159 Den enskilda skriften förblev dock en förutsättning för rätten att delta i nattvarden. Därmed framstod den enskilda skriften efter lägersmål i praktiken alltjämt som nödvändig för kvinnor som fött oäkta barn. (Se kapitel 7.)

Redan 1811 tillsattes en lagkommitté för att utarbeta en ny civil- och kri-minallag, som motsvarade tidens krav. Lagkommittén, vars främste represen-tant, Johan Gabriel Richert, har kallats den svenska liberalismens lärofader, utarbetade ett förslag till ny kriminallag som lades fram redan 1832. Då var tiden inte mogen för ett så radikalt lagförslag, och det skulle dröja ända till 1864 innan riksdagen antog den nya Strafflagen.

När det gällde sexualbrotten lanserade Strafflagen en helt ny syn på sexua-liteten. Den hade blivit en privatsak, och i normalfallet skulle staten bara in-gripa om parterna själva önskade det.

Vid lönskaläge skulle mannen dömas till böter, högst 100 riksdaler, men endast om kvinnan eller hennes målsman stämt mannen angående underhåll till barn.160 Vid enkelt horsbrott blev straffet böter eller fängelse i högst 6 månader för den gifta parten och vid dubbelt horsbrott skulle båda dömas till fängelse från 6 månader till 2 år.161 Men trots dessa ganska stränga straff, låg inte heller horsbrotten regelmässigt under allmänt åtal.

Genom 1864 års Strafflag kom alltså sexualbrotten i allmänhet under en-skilt åtal. Det var en modern liberal lagstiftning, som överlät moralfrågorna till medborgarna.

I dokument Synd och skam : ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880 Lindstedt Cronberg, Marie (sidor 65-73)