Ledarskapet under kriser – såväl det politiska som det hanterande – kritiseras ofta både under och efter en händelse. Ropen på starka och modiga ledare brukar skalla högt. Opinionen vill se ledare som klarar av den tillsynes omöj- liga uppgiften att balansera på slak lina mellan å ena sidan byråkrati och regler och å andra sidan förmågan till flexibilitet och improvisation för att lösa det som nöden kräver. Det vill säga ledare som både göra det är sakligt rätt och
inte bara formellt rätt att göra. Och som ser till och förmår ta ansvar för hel-
heten. Att tänka både inom och utanför boxen samtidigt. Vilket ofta visar sig vara centralt särskilt i den inledande fasen av en krishantering (MSB, 2018).
Med facit i hand så är det lätt att vara tvärsäker på vilka beslut som borde fattats och när. Men där och då, är det inte lika säkert att någon av oss med samma lätthet skulle kunnat avgöra vad som var rätt och riktigt att göra.
Utvärderaren konstaterar att det under hanteringen av pandemins inledande skede har funnits tillfällen då avsteg gjorts från hur det var tänkt att fungera och att det omvänt kanske borde ha gjorts avsteg (se Hur var krishanteringen
100
befogade och försvarbara. I andra fall så ter sig motiven till valet att göra av- steg från teorin svårare för en utomstående att förstå.
Exempelvis så ter sig Länsstyrelsens införande av en krisledande chef, trots att instruktionen och planen var att inte ha någon i den rollen, vara en rimlig åtgärd under rådande omständigheter (se även Otydligheter i roller i ledande
position i staben, s. 110 ). Det ter sig svårare att förstå motiven bakom läns-
styrelsens val att inte alls aktivera eller inte fullt ut nyttja en del funktioner i staben, vilket utvärderaren bedömer har haft påverkan både på U-Sams ge- mensamma hantering och även möjligheter att följa upp hanteringen i efter- hand (se även Avsaknad av bemanning av centrala funktioner i staben, s. 105).
Utvärderaren ställer sig även undrande till varför Länsstyrelsen val att inte aktivera Funktion nr 10, experten (se Funktioner i staben, s. 22) eller stabsas- sistent i stabens arbete (se Stabsassistent, s. 16). Båda rollerna finns dock med i instruktionen (se Stabsinstruktion Länsstyrelsen i Västmanlands län, s. 13 ff.). Utvärderaren anser även att det antagligen hade varit bra för samverkan om juridisk kompetens hade varit ständigt närvarande i staben och kunna stötta arbetet (se Organisering av staben, s. 46; Avsaknad av bemanning av
centrala funktioner i staben, s. 105).
Omvänt är det ibland svårt att som utomstående förstå varför aktörerna har fortsatt arbeta så som det var tänkt att fungera, fast allt förnuft (i alla fall i efterhand) säger att gränsen för vad som kan anses var rimligt under rådande omständigheter har passerats (även om de kan anses vara helt i linje med rå- dande riktlinjer och överenskommelser) (se Skyddsutrustningsfrågan, s. 78 ff.).
Kriser hanteras ofta under tidspress och aktörerna behöver tillsammans pla- nera för de behov som kan uppstå och hur lång tid det kan ta att möta dessa behov (MSB, 2018) (se Proaktivitet och gemensam tidsplan, s. 11). Utvärde- raren bedömer att den stora utmaningen under pandemins första halvår var hur materialförsörjning av skyddsutrustning hanterades framförallt mellan veck- orna 12-16 (se Vad har fungerat bra respektive dåligt i hanteringen, s. 78 ff.;
Skyddsutrustningsfrågan, s. 78 ff.; Tidslinje över händelseutvecklingen, s. 37).
I överenskommelsen för U-Sam återfinns ambitioner så som att ”dämpa
eskaleringen av en samhällsstörning och mildra dess konsekvenser” och att ”möta behoven optimalt” (Länsstyrelsen i Västmanlands län, 2016, s. 1). Mot
bakgrund av den gemensamma ambitionen för hur hanteringen ska fungera, är det svårt att dra någon annan slutsats än att både Länsstyrelsen och kom- munerna misslyckades med den initiala hanteringen av materialförsörjning av skyddsutrustning.
101
Utvärderaren noterar å ena sidan att Länsstyrelsen via ledningens försorg såg till att Länsstyrelsen strikt höll sig till sitt uppdrag och inom sitt mandat samt den roll som Länsstyrelsen ska ha enligt de gemensamma grunderna
(MSB,2016) (se Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid sam- hällsstörningar, s. 8 ff.). Vilket i grunden kan anses vara positivt eftersom Länsstyrelsen höll sig till spelreglerna. Men till vilket pris?
Vidare så kan det argumenteras att Länsstyrelserna redan hade efterfrågat mandat i sitt geografiska områdesansvar (S2020/02676/SOF; MSB,2016) (se Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar, s. 8 ff.). Således kan Länsstyrelsernas hemställan till regeringen om begäran om bemyndigande att mäkla resurser den 30 mars (se Tidslinje över händelseut-
vecklingen, s. 37 ff.) ses som om de bad om ett mandat som de redan hade i
förordningen (2017:870) om Länsstyrelsernas krisberedskap och uppgifter vid höjd beredskap (S2020/02676/SOF).
Sett ur det perspektivet kan Länsstyrelsens agerande ses som en svaghet eftersom Länsstyrelsen var mycket medvetna om vad som behövde komma till stånd i länet, men ändå valde att avvakta det skriftliga regeringsuppdraget (se Ledarskap i kris – en balansakt, s. 11). I sammanhanget bör även noteras att många informanter anser att muntligt besked om uppdraget redan lämnats på en presskonferens (se Tidslinje över händelseutvecklingen, s. 37 ff.). Vidare så framgår det tydligt i informanternas berättelser att vidmakthållandet av reg- ler och principer hos Länsstyrelsen uppfattas som överordnat att bidra till att lösa akuta behov i kommunerna och regionen.
Utvärderaren anser för övrigt att frågan om spelregler vid samhällsstör- ningar i grunden är en ledarskapsfråga och en tolkningsfråga av gällande re- gelverk och principer som borde diskuteras även i en större krets än Västman- land. Utvärderaren anser att utvärderingen visar att det behövs mer dialog på nationell nivå kring tolkningar avseende de juridiska och ekonomiska regler som gäller för krisberedskap och konsekvenser som följer för en gemensam hantering därav.
Utvärderaren noterar med viss förvåning att de självstyrande kommunerna i den initiala hanteringen av materialförsörjningen av skyddsutrustning inte heller fullt kan anses ha tagit sitt geografiska områdesansvar, enligt förordning (2006:637) och lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (S2020/02676/SOF), då de i samverkan med Länsstyrelsen blev passiva och inväntande (Skyddsutrustningsfrågan, s. 78 ff.).
Samtidigt noterar utvärderaren att det i berättelserna om den infekterade frågan om skyddsutrustning även finns en fin efterklang rörande hur länets
102
kommuner i pressat läge gick samman och genomförde en gemensam upp- handling. Det visar att länet kan lösa tuffa utmaningar tillsammans och bådar gott inför framtida samverkan (se Skyddsutrustningsfrågan, s. 78).
Utvärderaren finner det således positivt att kommunerna efter ett tag tog sitt ansvar fullt ut och gemensamt såg till helheten och tydligt arbetade för att samhällets samlade resurser skulle användas effektivt (Effektiv resursanvänd-
ning och möta behoven optimalt, s. 12). Vägen dit ter sig dock lite för lång
och till viss del onödigt konfliktfylld (se Skyddsutrustningsfrågan, se. 78 ff.). Utvärderaren kan dock i sammanhanget inte låta bli att notera att de före- byggande och förberedande aspekterna i relation till lagerhållning och pande- miplanering bör ifrågasättas ur ett kommunalt perspektiv (även det en fråga som bör diskuteras i en större krets än Västmanland).