DPSEEA Framework
8 avSlutande kapitel
8.1 Hållbarhetsanalysens utveckling
Dagens arbete med hållbarhetsanalys av städer och stadsutveckling utvecklas ständigt. Nya metoder ersätter dem som är mindre effektiva medan andra har etablerats inom flertalet institutioner och troligtvis kommer att fortsätta användas för att möjliggöra jämförelser i tid och rum, som ramverket DPSIR. Allt eftersom kunskapen om staden och dess komplexiteter ökar kan också indikatorer väljas med större pre- cision för att påvisa centrala samband mellan mänsklig aktivitet och konsekvenser i ekosystem och samhälle. Ihop med ökad kunskap kom- mer kanske också en insikt om betydelsen av att i större utsträckning integrera hållbarhetsaspekter i alla beslut som fattas i staden, oavsett om det gäller politik, företagsverksamhet eller individens egna val.
Under senare år har hållbarhetsanalysen utvecklats teknologiskt. Panasonic och MIT är bara två exempel på företag som bedriver forsk- ning för att integrera hållbarhetsanalysen som en del av vardagen, bland annat genom ”intelligenta hushåll” som kommunicerar internt och ex- ternt för att skapa optimala förhållanden med avseende på sådant som energiförbrukning. Trots teknologiska framgångar står det klart att det fortfarande saknas metodologisk kunskap, då det ännu inte finns något ramverk som lyckas fånga in alla aspekter på hållbarhet och som passar för analys i olika kontexter (Gasparatos et al., 2008). Därför är det nöd- vändigt att använda flera kompletterande analysmetoder som inte bara ska kunna ta hänsyn till komplexitet och socioekologiska samband utan också kunna kombineras med varandra på sätt som inte orsakar dubbel- mätning men heller inte utelämnar viktiga hållbarhetsaspekter. Genom att de olika verktygen integreras med varandra tidigt i analysprocessen skapas en hel och sammanhängande bild av hållbarhetsgraden i staden istället för den fragmenterade bild som skapas då bara resultaten av ana- lyserna integreras (López-Ridaura, 2002). En effektiv hållbarhetsanalys kräver också utvecklade normativa principer och kända tröskelvärden för att gränsen ska bli tydlig mellan vad som kan anses vara hållbart
och inte hållbart (Naturvårdsverket, 2011b), både avseende ekologiska, sociala och ekonomiska frågor. Ett liknande resonemang sammanfattas av Spangenberg (2002) som menar att två huvudsakliga problem be- höver åtgärdas för att skapa integrerade hållbarhetsanalyser: det saknas fullständiga ramverk med ett antal utvalda indikatorer som tas fram på ett standardiserat, transparent sätt enligt en fastställd metodologi, och det behövs väldefinierade hållbarhetsmål på olika samhällsnivåer som kan sammanlänkas och om möjligt kvantifieras.
Hur hållbarhetsanalyser formas idag och i framtiden är avgörande för effektiviteten i det hållbarhetsarbete som bedrivs i allt fler städer. Den forskning som sker idag kan upplevas som ganska splittrad med tanke på alla de separata ansträngningar som görs i utvecklingen av yt- terligare metoder för att analysera städer och stadsutveckling. Kanske skulle nästa steg vara att försöka samordna forskningen och i högre grad utveckla ramverk som tar ett helhetsgrepp på hållbarheten i städerna. Gasparatos et al. (2008) framhäver särskilt vikten av vidare forskning kring hur olika analysmetoder ska kunna integreras med varandra.
Hållbarhetsanalyser som används rätt skapar potential att driva utvecklingen i en hållbar riktning. Ytterst är det en politisk fråga om, när och hur hållbarhet ska uppnås (Mayer, 2008), men genom att håll- barhetsindikatorer väljs med hänsyn till deras effektivitet i att återspegla viktiga parametrar som är avgörande för ett bra hållbarhetsarbete hjälper de oss kanske också att strama åt innebörden av begreppet hållbarhet i olika sammanhang. Det bidrar också till att vi enklare kan identifiera hållbarheten när vi ser den.
8.2
Slutkommentarer
Det finns många förklaringar till varför den utveckling som sker idag ofta inte är hållbar. Det finns därför också många möjligheter att på- verka utvecklingen i en mer hållbar riktning. För att framgångsrika förändringar ska bli möjliga krävs god kännedom om systemet i fråga, i synnerhet när det rör sig om komplexa system som urbana samhällen, vilket ställer krav på de metoder som används för att samla in sådan information. Studiet av staden som ett komplext socioekologiskt system öppnar upp för nya perspektiv som förhoppningsvis möjliggör ett effek- tivt och integrerat hållbarhetsarbete. Det medför också en mer struktu- rerad uppföljning av de komplexa fenomen som sker i och utgör staden.
Samtidigt poängteras på flera ställen i rapporten behovet av att särskilt se till att sociala frågor inkluderas i socioekologiska modeller, som förvisso ser till viktiga samband mellan människa och miljö men som ändå intar en ekologisk utgångspunkt. Ur ett större perspektiv är detta bra med tanke på att det främst är ekologiska begränsningar som mänskliga samhällen ytterst måste rätta sig efter. Men ur ett stadsutvecklingsperspektiv finns det anledning att på ett tydligare sätt inkludera den sociala dimensionen av hållbarhet eftersom en stad trots allt finns till för människorna som bor där, och ska utgöra en säker och tilltalande plats där invånarna kan utvecklas och må bra. En hållbar- hetsanalys behöver därför utformas för att på ett tydligt sätt synliggöra människans situation och utveckling i staden i lika stor utsträckning som den påvisar konsekvenser i ekosystemen.
För att kunna avgöra om staden utvecklas i en hållbar riktning behövs integrerade urbana hållbarhetsanalyser som på ett kommunicerbart sätt kan förmedla analysresultaten till beslutsfattare på alla samhällsnivåer. Eftersom olika typer av hållbarhetsanalyser är utvecklade utefter olika behov är det nödvändigt att använda sig av flera analysmetoder för att få en helhetssyn på hållbarhetstillståndet i en stad. Samtidigt orsakar detta problem då det inte är alldeles enkelt att kombinera olika metoder: de kan till exempel använda olika värdeskalor eller misslyckas med att synliggöra viktiga samband.
Att skapa en hållbar stad blir, med tanke på de flöden som kopplar samman staden med omvärlden, något av en utopi när den omgivande världen inte är hållbar. Det står därmed klart att hållbarhet inte uppnås över en natt utan är en mycket långdragen process. Hur hållbarhetsana- lyser ska hanteras i en sådan process är en fråga som inte besvarats men som är grundläggande för ett effektivt hållbarhetsarbete. Det är ännu inte realistiskt att lägga stora resurser på att avgöra hållbarhetsgraden i varje liten detalj i staden eftersom den är tätt sammankopplad med en omvärld där hållbarhet inte alltid står på agendan.
Kanske är det i dagsläget tillräckligt att avgöra om staden utvecklas i en hållbar riktning och istället använda schablonvärden, ta stickprov och läsa av statistik för att dra slutsatser om en ungefärlig utvecklingstrend, vilket kräver jämförelsevis små resurser. Om en hållbar stadsutveckling blir ett seriöst mål i ett ökande antal av världens städer så växer också möjligheterna att öka upplösningen i hållbarhetsanalyserna, vilka för- hoppningsvis integreras som en naturlig del i processer, projekt och beslutsfattande i stadsutvecklingen. Det kommer troligtvis att krävas någon form av organisering kring vilka metoder som ska användas vid
analys av företag, hushåll, energisystem och andra delsystem i staden, så att dessa analyser blir kompatibla med varandra. Tillsammans kan de presentera en förenklad men tillförlitlig bild av en komplex verklig- het, där konsekvenserna av människans aktiviteter synliggörs mot en vetenskaplig bakgrund. Därför är väl utvecklade hållbarhetsanalyser avgörande för att världens städer ska kunna utvecklas i en hållbar rikt- ning och finnas kvar även för framtida generationer att leva och trivas i.
litteraturliSta
Aalborgdeklarationen. (1994). Deklaration
om europeiska städer för en hållbar stadsutveckling. Europeiska städers
kampanj för en hållbar stadsutveckling, Bryssel.
Akademiska Hus & Patchwork [KTH/ SRC/KIT]. (2010). Q-Book Albano 4.
Sustainability. 2010-09-13 Preview.
Hämtad den 22 januari 2011 från http://www.stockholmresilience.org Alegre, H. (1999). Performance Indicators
for Water Supply Systems – Current Trends and On-going Projects. I:
Drought Management Planning in Water Supply Systems. Carbera, E.,
Garcia-Serra, J. Kluwer, s. 148-178. Nederländerna,: Academic Publishers. Alfredsson, E., Kriström, B. & Ankarhem,
M. (2006). Samhällsekonomiska aspekter
och mått på hållbar utveckling – Inklu- sive översikt av forskningslitteraturen inom området 2002-2004. ITPS,
Institutet för Tillväxtpolitiska Studier, A2006:009.
Azar, C., Holmberg, J. & Lindgren, K. (1996). Socio-ecological indicators for sustainability. Ecological Economics, 18:89-112.
Bartelmus, P. (1997). Measuring sustain- ability: data linkage and integration. I: Sustainability Indicators: A Report on
Indicators of Sustainable Development.
Moldan, B., Billharz, S. & Matravers, R. Chichester: Wiley.
Bebbington, J., Brown, J., & Frame, B. (2007). Accounting technologies and sustainability assessment models.
Ecological Economics, 61(2-3),
224-236. doi:DOI: 10.1016/j. ecolecon.2006.10.021
Beder, S. (2003). Environmental principles
and policies. An interdisciplinary approach. Sydney: University of New
South Wales Press Ltd.
Bell, S. & Morse, S. (2001). Breaking through the glass ceiling: who really cares about sustainability indicators?
Local Environment, 6, 291–309.
Bell, S. & Morse, S. (2008). Sustainability
indicators. Measuring the Immeasurable?
London: Earthscan.
Bergström, S., Catasús, B. & Ljungdal, F. (1998). Miljöredovisning. Malmö: Liber AB
Bhada, P. & Hoornweg, D. (2009). The
Global City Indicators Program: a more credible voice for cities. Directions in
Urban Development. The World Bank, Urban Development Unit.
Block, T., Van Assche, J. & Goeminne, G. (2011). Unravelling urban sustainabil- ity: How the Flemish City Monitor acknowledges complexities. Ecological
Informatics. In Press, doi:10.1016/j.
ecoinf.2011.04.001.
Bossel, H. (1999). Indicators for Sustainable
Development: Theory, Method, Applica- tions. A Report to the Balaton Group.
International Institute for Sustainable Development [IISD].
Boverket. (2010a). Förslag till Program för
miljödata om byggd miljö. Rapport från
Boverket, Riksantikvarieämbetet och Socialstyrelsen.
Boverket. (2010b). Socialt hållbar stadsutveckling. Regeringsuppdrag
IJ2009/1746/IU.
Boyko, C. T. et al. (2012). Benchmarking sustainability in cities: The role of indicators and future scenarios. Global
Environmental Change , 22, 1:245–254.
Brännlund, R. & Kriström, B. (1998).
Miljöekonomi. Lund: Studentlitteratur.
Böhringer, C. & Jochem, P. E. P. (2007). Measuring the immeasurable – A survey of sustainability indices. Ecologi-
cal Economics, 63, 1:1-8.
Colding, J, Barthel, S., Ernston, H. et al. (2010). URBAN-NET Research Anthol-
ogy 2010. Forskning inom Europa-
kommissionens Sjätte Ramprogram. Hämtad den 10 november 2011 från http://www.stockholmresilience.org Collins, S. et al. (2010). An integrated
conceptual framework for long-term social–ecological research. Frontiers
in Ecology and the Environment, 9,
6:351-357.
Costanza, R., Erickson, J., Fligger, K., Adams, A., Adams, C., Altschuler, B., et al. (2004). Estimates of the genuine progress indicator (GPI) for Vermont, Chittenden County and Burlington, from 1950 to 2000. Ecological Econom-
ics, 51, 139–55.
Cox, J., Fell, D. & Thurstain-Goodwin, M. (2002). Red man, green man. A review
of urban sustainability indicators. RICS
Foundation, London.
Cremasco, V. (2007). Sustainability Tools Dedicated to Urban Infrastructure: The Existing and the Distinctiveness of PETUS. Indoor Built Environ., 16, 3:226–234.
Delegationen för Hållbara städer. (December, 2010). Rapport om Delegationens verksamhet 2008-2010. Miljövårdsberedningen, Jo 1968:A. Dempsey, N., Bramley, G., Power, S. &
Brown, C. (2011). The Social Dimen- sion of Sustainable Development: Defining Urban Social Sustainability.
Sustainable Development, 19, 289–300.
Devuyst, D. (2001) (Ed.). How green is
the city? Sustainability assessment and the management of urban environments.
New York: Columbia University Press. Doran, G. T. (1981). There’s a S.M.A.R.T.
way to write management’s goals and objectives. Management Review, 70, 11:35-36.
EEA. (2009). Ensuring quality of life in
Europe’s cities and towns. Tackling the environmental challenges driven by European and global change. European
Environmental Agency Report 5/2009.
El-Haram, M., Walton, J. Horner, M., Hardcastle, C., Price, A., Bebbington, J., Thomson, C. & Atkin-Wright, T. (n.d.). Development of an Integrated
Sustainability Assessment Toolkit. Con-
struction Management Research Unit, Division of Civil Engineering, University of Dundee, Scotland, UK. Engström, C-J. (2011). Vad är en stad? I:
Urbaniserad värld. Nya steg mot hållbara städer. Antologi från Global Utmaning.
Europeiska och sociala kommittén. (2011). Yttrande från Europeiska och
sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Bortom BNP – Att mäta framsteg i en föränderlig värld” KOM(2009) 433.
Europeiska unionens officiella tidning nr C 018, 19/01/2011 s. 0064 – 0068. Forum for the Future. (2010). The Sustain-
able Cities Index 2010. London: Forum
for the Future.
Frame, B. & Vale, R. (2006). Increasing Uptake of Low Impact Urban Design and Development: The Role of Sus- tainability Assessment Systems. Local
Environment, 11, 3:287–306.
Fränning, K. & Ståhl, B. (2011). Framtid
med växtvärk – kan hållbara städer möta klimatutmaningarna? Framtida
tillväxtmöjligheter för Sverige. VIN- NOVA Analys VA 2011:02. Gardner, J. (1990). Decision making for
sustainable development: selected approaches to environmental assess- ment and management. Environmental
Assessment Review, 9, 337–366.
Gasparatos, A., El-Haram, M., & Horner, M. (2008). A critical review of reductionist approaches for assessing the progress towards sustainability. En-
vironmental Impact Assessment Review, 28, 4-5:286-311.
George, C. (2001). Sustainability appraisal for sustainable development: integrat- ing everything from jobs to climate change. Impact Assess Proj Appraisal, 19, 1:95-106.
Ghosh, S., Vale, R. & Vale, B. (2006). Indications from Sustainability
Indicators. Journal of Urban Design, 11, 2:263-275.
Gibson, R.B. (2001). Specification of
Sustainability-Based Environmental Assessment Decision Criteria and Implications for Determining ‘‘Sig- nificance’’ in Environmental Assessment.
Canadian Environmental Assessment Agency Research and Develop- ment Programme. Hämtad den 22 november 2011 från http://static. twoday.net/NE1BOKU0607/files/ Gibson_Sustainability-EA.pdf Goodland, R. & Daly, H. (1996). Envi-
ronmental Sustainability: Universal and Non-Negotiable. Ecological Ap-
plications, 6, 4:1002-1017.
Grönlund, E., Klang, A., Falk, S. & Hanæus, J. (2004). Sustainability of wastewater treatment with microalgae in cold climate, evaluated with emergy and socio-ecological principles. Source
Ecol. Eng., 22, 3:155-174.
Gunder, M. (2006). Sustainability: Plan- ning’s Saving Grace or Road to Perdi- tion? Journal of Planning Education and
Research, 26, 208-221.
Hacking, T. & Guthrie, P. (2008). A framework for clarifying the meaning of Triple Bottom Line, Integrated, and Sustainability Assessment. Environ.
Impact Assess. Rev., 28, 73-89.
Hammarby Sjöstad. (2005). Hammarby
Sjöstad. The best environmental solutions in Stockholm. Informationsfolder.
Stockholm: GlashusEtt. Hardi, P., Barg, S., Hodge, T. &
Pintér, L. (1997). Measuring Sustain-
able Development: Review of Current Practice Occasional Paper Number 17.
Kanada, Ottawa: Industry Canada, International Institute for Sustainable Development.
Hardi, P. & Zdan, T. J. (1997). Assessing
Sustainable Development: Principles in Practice. The International Institute for
Sustainable Development. Manitoba, Kanada.
Holmberg, J., Robèrt, K.-H., Eriksson, K.-E. (1996). Socioecological princi-
ples for a sustainable society. I: Getting
Down to Earth. Practical Applications of Ecological Economics. Costanza, R.,
Olman, S., Martinez-Alier, J. Wash- ington, DC: International Society of Ecological Economics, Island Press. Hoornweg, D., Ruiz Nuñez, F., Freire, M.,
Palugyai, N., Villaveces, M. & Herrera, E. W. (2006). City Indicators: Now
to Nanjing. Paper presented by The
World Bank at the Third World Urban Forum, Vancouver, 22 June, 2006. Hopwood, B., Mellor, M. & O’Brien,
G. (2005). Sustainable Development: Mapping Different Approaches.
Sustainable Development, 13:38-52.
Houghton, J. (2007). Global Warming: The
Complete Briefing. Fourth edition. Cam-
bridge: Cambridge University Press Hsueh-Sheng, C. & Chin-Hsien, L.
(2011). Exploring an integrated method for measuring the relative spatial equity in public facilities in the context of urban parks. Cities, 28, 5:361-371.
Huang, S-L. & Chen, C-W. (2009). Urbanization and socioeconomic metabolism in Taipei: an emergy synthesis. Journal of Industrial Ecology, 13:75-93.
Huang, S-L., Yeh, C. & Chang, L. (2010). The transition to an urbanizing world and the demand for natural resources.
Current Opinion in Environmental Sustainability, 2:136–143.
ICLEI [Local Governments for Sustain- ability]. (2010). 1st World Congress on Cities and Adaptation to Climate Change. Hämtad den 3 november 2011
från http://resilient-cities.iclei.org/ bonn2010/home/
ICLEI [Local Governments for Sustain- ability]. (2011). 2nd World Congress on Cities and Adaptation to Climate Change. Kongressrapport. Bonn, Tysk-
land, 3-5 juni 2011. Preliminär rapport från 22 september 2011. Hämtad den 24 oktober 2011 från http://resilient- cities.iclei.org/bonn2011/
Sustainability]. (2012). Special Focus for
Resilient Cities 2012. Hämtad den 17
januari 2012 från http://resilient-cities. iclei.org/?id=329
IISD. (2007). Measurement and as- sessment. International Institute for Sustainable Development. Hämtad den 12 april 2012 från http://www.iisd. org/cgsdi/dashboard.asp
Innes, J. E. & Booher, D. E. (2000). Indi- cators for Sustainable Communities: A Strategy Building on Complexity Theory and Distributed Intelligence.
Planning Theory & Practice, 1,
2:173-186.
IPCC. (2007). Fourth Assessment
Report: Climate Change 2007 (AR4).
Intergovernmental Panel on Climate Change. Cambridge, UK: Cambridge University Press.
Jakeman, A. J. & Letcher, R. A. (2003). Integrated assessment and modeling: features, principles and examples for catchment management. Envi-
ronmental Modelling & Software, 18,
6:491-501.
Jin, W., Xu, L., & Yang, Z. (2009). Modeling a policy making framework for urban sustainability: Incorporating system dynamics into the ecological footprint. Ecological Economics, 68, 12:2938-2949.
Kates, R. W., Parris, T. M. & Leiserowitz, A. A. (2005). What is Sustainable Development? Goals, indicators, values, and practice. Environment, 47, 3:9-21.
Kibert, C. J., Sendzimir, J., & Guy, B. (2000). Construction ecology and metabolism: natural system analogues for a sustainable built environment.
Construction Management and Econom- ics, 18, 903-916.
Kissinger, M. & Rees, W. E. (2010). An interregional ecological approach for modelling sustainability in a globalizing world - Reviewing existing approaches and emerging directions. Ecological Modelling, 221, 21:2615-2623.
Ku2009/1620/KV. (2011). Slutrap-
port av regeringsuppdraget till miljö- och kulturmyndigheter om samverkan för att främja en hållbar stadsutveckling. Utgiven av Boverket, Riksantikvarieämbetet, Formas och Arkitekturmuseet.
Leach, M., Scoones, I. & Stirling, A. (2010). Governing epidemics in an age of complexity: Narratives, politics and pathways to sustainability. Global
Environmental Change, 20, 3:369–377.
Lee N. (2002). Integrated approaches to Impact Assessment: substance or make-believe? Environmental As- sessment Yearbook, s. 14-20. Institute of Environmental Management and Assessment/EIA Centre. Lincoln/ Manchester: University of Manchester. Lee, N. (2006). Bridging the gap between
theory and practice in integrated assessment. Environmental Impact
Assessment Review, 26, 1:57-78.
Lee, Y., & Huang, C. (2007). Sustain- ability index for Taipei. Environ-
mental Impact Assessment Review, 27,
6:505-521.
Leichenko, R. (2011). Climate change and urban resilience. Current Opinion
in Environmental Sustainability, 3,
3:164-168.
Liljenfeldt, J. & Keskitalo, C. (2011).
Kriterier och indikatorer på hållbar utveckling: exempel från teori och praktik.
CERUM Report Nr 27/2011, Umeå Universitet.
Liu, J., Dietz, T., Carpenter, S.R., et al. (2007). Complexity of coupled human and natural systems. Science, 317:1513–16.
López-Ridaura, S., Masera, O. & Astier, M. (2002). Evaluating the sustain- ability of complex socio-environmental systems. the MESMIS framework.
Ecological Indicators, 2, 1-2:135-148.
MA [Millennium Ecosystem Assess- ment]. (2005). Ecosystems and Human
Well-being. Washington, DC: Island
Press.
ience. Presenterad på Cary Conference
on Resilience in Ecology and Urban Design, Institute of Ecosystem Studies, 1-3 Maj 2007, Millbrook, NY, USA. Maclaren, V. W. (1996). Urban Sustain-
ability Reporting. Journal of the
American Planning Association, 62,
2:184-202.
Martinet, V. (2011). A characterization of sustainability with indicators. Jour.
Environ. Econ. Management., 61,
2:183-197.
Mayer, A. L. (2008). Strengths and weaknesses of common sustainability indices for multidimensional systems.
Environment International, 34,
277–291.
Milman, A., & Short, A. (2008). Incor- porating resilience into sustainability indicators: An example for the urban water sector. Global Environmental
Change, 18, 4:758-767.
Mitchell, G. (1996). Problems and Fun- damentals of Sustainable Development Indicators. Sustainable Development,
4, 1-11.
Mori, K., & Christodoulou, A. (2012). Review of sustainability indices and indicators: Towards a new city sustain- ability index (CSI). Environmental
Impact Assessment Review, 32:94-106.
Munda, G. (2006). Social multi-criteria evaluation for urban sustainability policies. Land Use Policy, 23:86–94. Munier, N. (2011). Methodology to select
a set of urban sustainability indicators to measure the state of the city, and performance assessment. Ecological
Indicators, 11, 5:1020-1026.
Nardo, M., Saisana, M., Saltelli, A., Tarantola, S., Hoffman, A. & Giovan- nini, E. (2005). Handbook on construct-
ing composite indicators: methodology and user guide (STD/DOC(2005)3). Paris:
OECD Statistics Directorate. Hämtad den 15 dec 2011 från http://www.oecd. org
Naturvårdsverket. (2011a). Vad är en samhällsekonomisk analys? Hämtad den 23 november 2011 från http://
www.miljomal.se
Naturvårdsverket. (2011b). Indikatorer
för välfärd och hållbar utveckling. En översikt. Rapport 6453.
Naturvårdsverket. (2011c). Uppföljning med indikatorer. Hämtad den 14 december 2011 från http://www. naturvardsverket.se
Ness, B., Urbel-Piirsalu, E., Anderberg, S. & Olsson, L. (2007). Categorising Tools for Assessing Sustainability.
Ecological Economics, 60, 3: 498-508.
Niemeijer, D. & de Groot, R. (2008). Framing environmental indicators: moving from causal chains to
causal networks. Environ. Dev. Sus., 10, 89-106.
Norberg, J., Wilson, J., Walker, B. & Ostrom, E. (2008). Diversity and Re- silience of Social-Ecological Systems. In: Complexity Theory for a Sustainable
Future. (Red: Norberg, J. & Cumming,
G.S.). New York, Chichester, West Sussex: Columbia University Press. NSF [Naturskyddsföreningen]. (2010).
Räkna med ekosystemtjänster. Underlag för att integrera miljövärden i den kom- munala beslutsprocessen. Rapport.
Nussbaum, M. (2000). Women’s Capa- bilities and Social Justice. Journal of
Human Development, 1, 2:219-247.
Office of the Deputy Prime Minister (ODPM). (2006). UK Presidency: EU Ministerial Informal on Sustain- able Communities Policy Papers. ODPM:London.
Pastore, G. & Giampietro, M. (2000). Ecological approach to agricultural production and ecosystem theory: The amoeba approach. I: Agro-ecosystems,
natural resources management and human health related research in East Africa. (Red: Jabbar M.A., Peden
D.G., Mohamed Saleem M.A. & Li Pun H.). Dokumentation från IDRC- ILRI internationell workshop på ILRI, Addis Ababa, Etiopien, 11-15 maj 1998. ILRI (International Livestock Research Institute), Nairobi, Kenya. Pearce, D. (2003). The social cost of
carbon and its policy implications.
Oxford Review of Economic Policy, 19,
3:362-384.
Persson, J. (2011). Att förstå miljökompen-
sation. Göteborg: Melica Media
Pickett, S. T. A., Cadenasso, M. L. & Grove, J. M. (2005). Biocomplexity in coupled natural–human systems: a multidimensional framework. Ecosys-
tems, 8: 225–32.
Pintér, L., Hardi, P. & Bartelmus, P. (2005). Indicators of Sustainable Devel-
opment: Proposals for a Way Forward.
Diskussionspapper förberett under ett konsultationsmöte på uppdrag av UN Division for Sustainable Development, New York, 12-15 december.
Plummer, R. & Armitage, D. (2007). A resilience-based framework for evaluating adaptive co-management: Linking ecology, economics and society in a complex world. Ecological
Economics, 61, 62-74.
PM 2006-09-11. Indikatorer för hållbar
regional utveckling. Handlingsgruppen
för hållbar utveckling, Nutek.