Som avslutande samråd med landets övriga lärosäten arrangerades fyra hearings under våren 2005: Växjö universitet 17 maj, Umeå universitet 19 maj, Högskolan i Borås 20 maj samt Uppsala universitet 23 maj. Orterna valdes för att täcka landet geografiskt samt för att täcka in olika storlekar och typer av lärosäten. Alla lärosäten fick inbjudan till dessa träffar och i stort sett alla har också varit företrädda vid diskussionerna. Samtliga anmälda deltagare hade möjlighet att läsa det aktuella utkastet till rapport under en veckas tid och de flesta var väl förberedda.
Syftet med hearings var att presentera Pilotprojektets resultat i mindre fora för att diskutera dem, samt att ta del av lärosätenas egna resultat och erfarenheter så att slutrapporten speglar den nationella horisonten.
Hearings lades upp så att rapporteringsgruppens projektledare inledde med de huvudpunkter som vi ville få återföring på: utvecklingen av den behörighetsgivande utbildningen samt förslag på dess målbeskrivning, förslag på struktur i den pedagogiska meriteringen och motsvarandebedömningar, fortsatt kompetensutveckling, karriärvägar samt hinder för utveckling. Rapporteringsgruppens studeranderepresentant gav därefter studenternas syn på projektet varefter medlemmarna i vår grupp presenterade:
1. innehållsutvecklingen i de kurser projektet utvecklat vid Lunds universitet som myn- nat ut i ett förslag för målbeskrivning för behörighetsgivande pedagogisk utbildning 2. vårt förslag till struktur i den pedagogiska meriteringen som följer av införandet av en
behörighetsgivande del
3. utgångspunkter vid motsvarandebedömningar 4. utvärderingsdelen av projektet.
Det som vi framför allt efterlyste var erfarenheter av att överkomma hinder för utveckling inom lärosätet, vilka hindren var etc. Dessutom var tid avsatt för de olika deltagarna att ta upp vad de i övrigt ville diskutera med rapporten som grund.
Generellt sett mottogs vårt utkast till rapport med stort intresse och uppskattning. De diskussioner som fördes var givande och gav konstruktiv kritik som ledde till klargöranden och förtydliganden på viktiga punkter i rapporten.. Förslaget till målbeskrivning av den behörighetsgivande utbildningen är det centrala resultatet och dit koncentrerades diskussionen. Den målbeskrivning som presenteras i denna rapport är resultat av dessa diskussioner som nu har en bred förankring. Med denna målbeskrivning som modell kan de olika lärosätena ta sina egna beslut för att tillgodose de kanske speciella villkor som råder just vid det lärosätet. Ingen önskar att departementet tar detta förslag till sitt beslut, däremot borde SUHF ta frågan till gemensam behandling så att lärosätena träffar en överenskommelse om att godkänna varandras utbildningar. Det finns en god grund för samverkan mellan landets olika lärosäten i denna fråga.
Vid samtliga hearings uttrycktes en oro för att utvecklingsperspektivet på behörighetsgivande utbildning inte poängteras tillräckligt i rapporten. Behovet av högskolepedagogisk utbildning som är såväl teoretiskt väl förankrad som praksisanknuten är stort för de praktiskt arbetande lärarna. Samtidigt behövs givetvis också möjligheten för ännu icke anställda potentiella lärare att skaffa sig behörighetsgivande utbildning inom högskolans gängse kursutbud.
Ingen opponerade sig mot en omfattning av 10 veckors heltidsstudier som grund för den behörighetsgivande utbildningen även om man på vissa lärosäten infört en annan studielängd
Däremot uttrycktes tveksamhet över nivån för målen så som de formulerats i rapporten. Målen bedömdes av flera vara något för omfattande för en så kort utbildning. För många lärosäten, framför allt små och medelstora högskolor är det en självklarhet att denna utbildning anordnas som poänggivande kurser med det kvalitetssystem och legitimitet som omgärdar dessa utbildningar. Andra lärosäten, däribland flera av de stora universiteten, ansåg det vara problematiskt att ha intern personalutbildning i denna form. Det bör vara en fråga för det enskilda lärosätet att avgöra om man vill driva den behörighetsgivande utbildningen som intern personalutveckling, som akademisk grundkurs på avancerad nivå eller båda modellerna parallellt..
Det bästa på de behörighetsgivande kurserna uppgavs ofta vara mötet med andra lärare från andra ämnen och institutioner och det nätverk som det gav upphov till. Samtidigt blev det ofta motstånd när man kom tillbaka till ämneskollegor för att utveckla utbildningar och var ensam om nya idéer. Flera lärosäten styrde deltagandet så att flera från samma ämne deltog tillsammans vilket resulterade i bättre genomslag i verksamheten. Det som verkar gälla är att en tillräcklig andel av lärarna går utbildning tillsammans för att den pedagogiska utvecklingen ska kunna ta fart. Flera rapporterade att en sådan utveckling nu skedde. Betydelsen av att underbygga och stödja det pedagogiska ledarskapet framhölls som en nyckelfråga för att åstadkomma pedagogisk utveckling. Med speciellt ansvariga för den pedagogiska utvecklingen finns en tendens att den pedagogiska utvecklingen kommer i andra hand när ledningen diskuterar den totala verksamheten och dess utveckling. Vi enades om vikten av att det pedagogiska ledarskapet utvecklas inom det akademiska ledarskapet eftersom lärarens hela yrkesroll berörs. Prefekterna torde utgöra en nyckelgrupp för att åstadkomma en pedagogisk förnyelse.
I diskussionen om vårt förslag till redovisningen av behörighetsgivande utbildning framfördes konstruktiva synpunkter som tagits ad notam till den slutliga versionen av förslag till struktur av pedagogisk meritportfölj och hur behörighetsgivande utbildning tydliggörs i denna.
Det finns en samstämmig bild av behov av stöd till utveckling utöver den behörighetsgivande pedagogiska utbildningen. I och med att målen för den behörighetsgivande utbildningen formuleras tydligare ökar också kraven på att de enheter och individer, som skall ge denna utbildning, kan utveckla sin egen kompetens. Det förslag till pedagogiska karriärvägar som projektet avslutningsvis lägger fram mötte stort intresse.