Det material som diskuterats i det föregående är – som har påpekats tidi- gare – ytterligt heterogent. Vi kan för att försöka förstå det bättre ta till olika modeller eller begrepp. Jessen (1996) föreslog ju den femledade se- rien produktion, reflexion, relation, emotion och kommunikation, medan Thavenius (2000) erbjöd en triad: det estetiska som språk eller uttrycks-
form. Skall man försöka karakterisera dessa perspektiv kan man säga att
Jessen försöker finna de minsta gemensamma nämnarna för kultur- pedagogiska processer, medan Thavenius försöker sortera bland de olika kulturbegreppen och se till en social och kulturell kontext. De tillhandahål- ler ramarna för en förståelse som måste fyllas med följande envisa frågor:
1. Vilken kultur? 2. På vilket sätt? 3. I vilken skola?
4. Med vilka förutsättningar? 5. Med vilka konsekvenser?
Tillbaka i det heterogena igen alltså. Här finns det anledning att söka i uppslagsböckerna och leta fram Wilhelm Heisenberg, ett av de viktigaste namnen i kvantteorin. Heisenbergs obestämdhetsrelation är namnet på det fenomen som består i att man inom kvantmekaniken inte kan bestämma läge och rörelsemängd samtidigt; ju större skärpa i lägesbestämningen
desto större osäkerhet i bestämningen av rörelsemängden och vice
versa. Ibland brukar begreppet få en överförd och mer generell betydelse när man diskuterar vetenskaplig objektivitet och empirisk erfarenhet; det
fenomen som studeras påverkas av att det studeras. Det man ser beror
på utsiktspunkten. Och låter vi det överföras ytterligare - med risk för att det förlorar all kontakt med den tänkta grundbetydelsen - kan Heisenbergs obestämdhetsrelation i mycket hög grad sägas gälla fältet kultur och skola. Fältet är komplext och heterogent. För att kunna tala om det, eller för att påverka det - politiskt, kulturellt, pedagogiskt - måste fältet bestämmas. Men bestämningen innebär att fältet påverkas, att vissa delar kommer i fokus och andra hamnar i ohjälplig skugga.
Detta är inget egendomligt eller tragiskt. Men det får konsekvenser för hur vi talar om fältet. För att alla skall förstå och så många som möjligt skall vilja vara med måste vi använda en mycket svag bestämning av fältet kultur och skola. Så svag att den blir i det närmaste meningslös - vilket t ex Trondman (1996) uppmärksammat. Men om man skall hitta en användbar, operativ bestämning av fältet tvingas man till politiska, kulturella och peda- gogiska val som kan vara kontroversiella och som begränsar fältet. I det ena fallet en bred definition som öppnar för så mycket så att den töms på innehåll, i det andra fallet en snäv definition som bara är användbar mo- mentant och lokalt men aldrig kan omfatta skolan som total offentlighet.
Samtidigt kan man göra detta dilemma till en poäng. Kanske är det i själva verket det riktigt produktiva i kulturen att den inte låter sig slutgiltigt definieras utan ständigt måste revidera sig i förhållande till praktiken? Kan-
ske kunde det vara en del av skolans nya legitimering – när den tra- ditionella auktoriteten eroderats av de kulturella förändringarna - att vara ett utrymme för en sådan kontinuerlig, offentlig omformule- ring av vad centrum egentligen skall innehålla? Perspektivet antyds
av Andersson m fl (1999), Gleerup (1997), Vaagland m fl (2000).
I sin novell ”Biblioteket i Babel” fantiserar Jorge Luis Borges om uni- versum som ett bibliotek. Detta bibliotek beskrivs minutiöst, men trots de mycket detaljerade beskrivningarna undflyr de oss. Borges berättar om den geniale bibliotekarie som upptäckte Bibliotekets grundlag:
Denne tänkare lade märke till att alla böcker, hur olika de än var, bestod av samma beståndsdelar: mellanslag, punkt, komma, alfabetets tjugotvå bokstäver. Han tillkännagav också ett faktum, som alla resenärer har styrkt: I det väldiga Biblioteket finns det
inte två identiska böcker. Från dessa självklara premisser slöt han
att Biblioteket är fullständigt, och att dess hyllor innehåller alla tänkbara kombinationer av de några och tjugo ortografiska symbo-
lerna; (ett antal, som trots sin storlek inte är oändligt) det vill säga, allt som är möjligt att uttrycka: på alla språk. Allt: framtidens historia i detalj, ärkeänglarnas självbiografier, Bibliotekets oförfalskade katalog, tusentals falska kataloger, bevis på dessa katalogers be- dräglighet, bevis för bedrägligheten hos den felfria katalogen, Basil- ides’ gnostiska evangelium, kommentar till detta evangelium, kom- mentarer till kommentaren till detta evangelium, den riktiga versio- nen av din död, översättningar av varje bok till alla språk, interpole- ringar av varje bok i alla böcker. (Borges 1974, s 34)
Den drastiska beskrivningen av den myllrande och svindlande oöverblickbarheten kan slå en som en profetia om Internet, men kan också stämma till eftertanke inför varje teoretiskt och praktiskt fält av det slag som behandlats här. Men Borges - eller hans berättarjag - antyder en väg mellan Skylla och Charybdis:
Jag finner inte åsikten att universum är oändligt ologisk. De som anser att det är begränsat tror att korridorerna och trapporna och hexagonerna i avlägsna trakter, otroligt nog, kan upphöra - en åsikt som verkligen är absurd. De som tänker sig ett universum utan gränser glömmer att det finns ett begränsat antal böcker. Jag vågar föreslå följande lösning på detta urgamla problem: Biblioteket är
obegränsat och periodiskt. Om en evig resenär skulle korsa
Biblioteket i vilken riktning som helst, skulle han efter många sekler kunna bevisa att samma volymer upprepar sig i samma oordning (som upprepad sålunda skulle utgöra en ordning: Ordningen). Min ensamhet gläder sig åt detta raffinerade hopp. (Borges 1974, s 38)