• No results found

II. Praktiker med krisen som

2. Helhet som litteraturvetenskapligt problem

Litteraturvetenskapens objekt som det hela verket.

En kritik

Först måste kontexten i vilken följande analys blir meningsfull klargöras. I kärnan för varje vetenskaplig interaktion med litteraturen står ett verkbegrepp, tydligt definierat i vissa fall men ofta obestämt i form av vad som kanske snarare bör kallas en litteratursyn, som genomsyrar interaktionen, det vill säga präglar praktiken.

A. Pettersson försöker i Verkbegreppet ringa in detta komplexa begrepp. De flesta objekt som betraktas som verk har, förklarar han, ett enkelt avgränsbart

”concretum”, det vill säga, det är ”något fysiskt existerande”.499 Ofta är de tryckta saker, materiellt avgränsade inom ett antal pappersark mellan två pärmar och en bokrygg. När man hör ordet verk gör man sig lätt en föreställning om en sådan diskret, hermetiskt avgränsad, materiell helhet. Samtidigt tillskriver man i

”vardagsföreställningen” ofta detta concretum en abstrakt betydelse i och med vilken verket kommer att expandera och bli något mer omfattande.500 Verket tycks i vardagsföreställningen vara både form och innehåll.501 Även på detta sätt föreställs dock verket i ”vardagsföreställningen” som en helhet: form och innehåll föreställs vara ”intimt samhöriga, som om de vore olika sidor av samma sak” eller

”två aspekter av samma objekt”.502 Dessa föreställningar anknyter till ett klassiskt konstideal. Det är ett sådant ideal som präglar den ”guldålderns” empirism som Nordin och Gustavsson sympatiserar med. Gustavsson idealiserar verket som ett helt och avgränsat när han tar avstånd från pluralismen. I ljuset av A. Petterssons kritik av verkbegreppet blir det uppenbart hur Gustavsson i och med detta endast upprättar en ny eklekticism, eller kanske snarare, ett eklektiskt objekt.

Detsamma gäller för Nordin när han hävdar att all god humanistisk forskning

499 Anders Pettersson, Verkbegreppet. En litteraturteoretisk undersökning (Nordisk institutts skriftserie), Oslo 1981, s. 10.

500 A. Pettersson, 1981, s. 82.

501 A. Pettersson, 1981, s. 83f.

502 A. Pettersson, 1981, s. 83f.

fortgår ”eklektiskt och pragmatiskt”.503 A. Petterssons monografi om verk-begreppet gavs ut i upptakten till det Teoritäta 1980-tal som i viss mån har lyfts fram i avhandlingens inledning och det är inte orimligt att, likt A. Petterssons tidigare diskuterade verk, betrakta den som en inlaga i ämnesdebatten.504

A. Pettersson bekräftar alltså närvaron av föreställningen om verket som helt, det vill säga av vad man här skulle kunna kalla det empiristiska verkbegreppet, i litteraturvetenskapen. Han lyfter fram exempel på teorier som framställer verket som helt, men dessa exempel är just teoretiska. För att få syn på föreställningar om verket som faktiskt är verksamma i litteraturvetenskapen måste man undersöka ställen där interaktioner med verk faktiskt sker, det vill säga den litteraturvetenskapliga forskningen. I det följande kommer jag att åskådliggöra det implicita verkbegreppet i A. Olssons Ekelöfs nej. Det kommer sedan att ligga till grund för en fortsatt diskussion av föreställningen om verkets helhet i den litteraturvetenskapliga praktiken.

Huruvida det är en helhet av just form och innehåll som avses är dock av mindre vikt för analysen. Det är föreställningen om verket som en helhet överhuvudtaget som är av intresse, eller kanske mer precist den slutenhet som en sådan helhet konnoterar. För att något ska kunna föreställas som helt måste det vara tydligt avgränsat från det omkringliggande. I det följande är betydelsen av ett allmänt helhetstänkande för tolkningen central.

Strävan efter helhet i praktiken. Analys

För att kritisera föreställningen om det litterära verket som en helhet i litteraturvetenskapen är A. Olssons avhandling Ekelöfs nej en god utgångspunkt.

Avhandlingen gavs ut 1983 och ligger bland annat enligt Gustavssons tidigare diskuterade studie i främsta ledet när det kommer till bruket av Teori i svensk litteraturvetenskap.505 A. Olsson var som sagt en centralfigur för introduktionen av Teorin i Sverige, bland annat i egenskap av redaktör för tidskriften Kris och, än viktigare i detta sammanhang, som en av redaktörerna för den redan nämnda

503 Nordin, 2008, s. 287.

504 A. Pettersson menar att verkbegreppet, från ett logiskt perspektiv, just på grund av sin dubbelhet är dysfunktionellt och bör avskaffas i den vetenskapliga praktiken. Han är således varken empirist eller Teoretiker, men väljer inte heller den dialektiska vägen. Därmed försvinner även möjligheten att betrakta litteraturvetenskapen som en egen disciplin, enad kring ett gemensamt objekt.

505 Gustavsson, s. 494f.

antologin Hermeneutik. Således torde A. Olssons avhandling även ge goda möjligheter att återknyta diskussionen om helhet till frågan om krisens närvaro i de litteraturvetenskapliga praktikerna samt frågan om hermeneutikens eventuella roll i att göra den produktiv för tänkandet.

Redan i avhandlingens titel kan ett Teoretiskt engagemang skönjas. Här är det inte det av Gunnar Ekelöfs texter givna som ska undersökas, det är hans ”via negativa, hans väg bort mot en erfarenhet som tangerar det osägbara” som ska redogöras för.506

Denna analys kommer inledningsvis att röra sig kring A. Olssons teoretiska och kontextuella resonemang. Därefter kommer den att ta sikte på monografins direkta interaktion med sitt objekt, för att sedan successivt arbeta sig tillbaka till de huvudsakliga spörsmålen om verkbegreppet och helhetstänkandet, men denna gång gällande hur de framträder i den faktiska praktiken.

A. Olsson skriver inledningsvis:

Att skriva om ett författarskap som Gunnar Ekelöfs utmanar uppsåtet att följa en linje från början till slut. Verket [min kurs.] i sin mångfald av språkarter och betydelseskiftningar splittrar oupphörligt uttolkarens medvetande. Den enda möjliga metoden tycks vara att skifta perspektiv under framställningens lopp, att erövra ett slags prismatiskt seende.507

Ett mångfaldstänkande introduceras här, som vid en första anblick framstår som fragmenterat och ganska avlägset från det empiriska helhetstänkandet. Detta

506 A. Olsson, 1983, s. 19. Dock redogör A. Olsson inledningsvis, på ett ganska konventionellt sätt, för den biografiska och historiska kontext som han menar fick Ekelöf att slå in på denna väg (A. Olsson, 1983, s. 19). A. Olsson utvecklar, i samband med en studie av Meister Eckharts mystik, i Läsningar av intet den mystiska väg han kallar ”via negativa” i kontrast till en, tillika mystisk men trots det väsensskild, ”via positiva” (Anders Olsson, Läsningar av intet, Stockholm 2000, s. 64). Den senare ”förhärskande under kristendomens första millennium, innebär att det gudomliga i den kontemplativa erfarenheten beskrivs i positiva ordalag. Gud återges i termer av mänskliga, om än oändligt förstärkta attribut, som ’skönheten’, ’ljuset’ och

’kärleken’. Denna språksyn vilar i regel på antagandet, att det är möjligt att fatta Gud direkt i medvetandet, […] med förnuftet, nous” (A. Olsson, 2000, s. 6). Den negativa väg som Ekelöf följer tillskrivs rakt motsatta egenskaper. Bland annat i de gnostiska texterna finner man exempel på detta, skriver A. Olsson. Där finner man ”övertygelsen att Gud är omöjlig för människan att nå kunskap om. […] Gud är det helt Andra och för människan främmande.

Det finns ingen naturlig väg till honom […]. På samma sätt är alla beskrivningar av det gudomliga behäftade med ett tillkortakommande. Attribut som ’stor’, ’hög’ eller ’god’ kan bara förstås i en mänsklig kontext, och för att återge det gudomliga är de i grunden otillräckliga”

(A. Olsson, 2000, s. 64).

507 A. Olsson, 1983, s. 13.

första intryck är dock missvisande. Längre ned på samma sida återkommer A.

Olsson till sin metod, det prismatiska seendet, och definierar det: ”Denna bok vill vara prismatisk, den söker helheten [min kurs.] genom en följd av perspektivväxlingar.”508 En eklektisk empiristisk ambition verkar således trots allt ligga till grund för avhandlingen.

”Verket” och ”helheten” framställs i A. Olssons inledning som centrala begrepp för hans praktik. Men vad menar A. Olsson med ”verk” respektive

”helhet” och hur formar hans konception av dessa begrepp interaktionen med litteraturen i monografin? A. Olssons tolkning av Ekelöfs dikt ”kosmisk sömngångare” börjar med påpekandet av ett antal formella element i Ekelöfs dikt, närmare bestämt om dennes tacksamhetsskuld till Robert Desnos, från vilken han sägs låna en ”drömlik pratsamhet, fylld av refränger”.509 Dikten är hos Ekelöf analog med drömmen. Likt drömmen är konsten ”en kompensation för ett bristfälligt liv och därmed en nödvändig ’imaginär tillfredsställelse’ i en oacceptabel och alienerad verklighet”.510 En rörelse från verkets struktur till vad som skulle kunna kallas dess värld initieras här. Relationen mellan form och innehåll framstår här som en av identitet. Den drömlika formen får representera ett drömskt innehåll. Verket framträder som en helhet av form och innehåll likt den A. Pettersson beskriver. Vid närmare granskning blir det dock tydligt att denna inledande föreställning om dikten som en helhet också utmanas i A.

Olssons framställning, liksom hos Ekelöf själv i det handskrivna häftet Cahier I.

Där framställs nämligen drömmen själv som en spänningsfylld entitet.

Drömmen söker förvisso en förlorad klassisk helhet, som en bot mot livets bristfällighet, mot jagets kluvenhet: ”Drömmens vision söker övervinna splittringen mellan själ och hjärta” i den unga Ekelöfs diktning, men ”[d]enna romantiska längtan efter helhet måste emellertid förbli en dröm”.511 En syntetiserande ambition finns i den romantiska drömmen, det vill säga dikten, men den lyckas på sin höjd mediera mellan sidorna – innehåll och form,

”praktik” och ”teori”, känsla och förnuft, kropp och själ. En relation upprättas men det handlar inte om en identitetsrelation. Det är tolkningens oförmåga att finna helhet i dikten, i motsättning till den inledande indikationen på helhetssträvan, som diskussionen i det följande avsnittet ska handla om.

508 A. Olsson, 1983, s. 13.

509 Gunnar Ekelöf enl. A. Olsson, 1983, s. 55.

510 A. Olsson, 1983, s. 52.

511 A. Olsson, 1983, s. 45.

Helhetens ouppnåelighet

Synen på dikten som en poetisk dröm är en ”romantisk” föreställning som enligt A. Olsson löper genom hela Ekelöfs tidiga författarskap.512 Enligt denna föreställning är konsten känsla och erfarenhet men detta synsätt kontrasteras i Ekelöfs diktning mot en klassisk syn på konsten som förnuft och abstraktion.513

”Dess ’klassiska’ motpol gör drömmen till en fas i processen, som visserligen är nödvändig men blott ett moment i en komplex antitetisk rörelse”, skriver A.

Olsson.514 Den romantiska konsten är den klassiskas antites men de två binds samman i Ekelöfs dikt, först i vad som framstår som en (klassisk) helhet men som sedan i tolkningen avslöjas som motsatser. Den romantiska drömmen, dikten, blir en paradoxal entitet: ”Konstnärens förmåga att […] syntetisera tankar och känslor till en enhet är här norm […]. Men sedan börjar det svåra spelet mellan motsatser. Ekelöf erkänner de två konträra polerna ’romantik’ och

’klassicism’ som lika värdefulla men samtidigt oförenliga. Han söker samband mellan dem genom att se dem som två på varandra följande faser i en konstnärlig process.”515 Varje försök till syntes av tankar och känslor, kropp och själ, form och innehåll utmanas och ett spänningsfyllt moment som A. Olsson kallar det

”svåra spelet mellan motsatser” inträder.516 ”Denna process beskrivs [dock]

genomgående som en väg från omedvetet till medvetet, från mörker till ljus, från

’romantik’ till ’klassicism’”hos Ekelöf.517 Samma utveckling kan med fördel beskrivas som en rörelse från obestämdhet till begrepp i tolkningen, eller tydligare som ”en uppåtstigande rörelse mot abstraktion och ordning”.518 Det är genom en sådan rörelse som innehållet finner sin till synes adekvata form.519 I nästa stycke problematiserar A. Olsson dock detta ljusnande. Klassicismens ljus representerar enligt A. Olsson inte den sanna kunskapen utan endast en

”förbleknad eller sublimerad ’romantik’”.520 Ljuset är här ett sken; helheten något falskt. Med andra ord ryms här en implicit men kraftfull kritik av

512 A. Olsson, 1983, s. 46.

513 A. Olsson, 1983, s. 46.

514 A. Olsson, 1983, s. 51.

515 A. Olsson, 1983, s. 47.

516 A. Olsson, 1983, s. 47.

517 A. Olsson, 1983, s. 47.

518 A. Olsson, 1983, s. 48.

519 A. Olsson, 1983, s. 48f.

520 A. Olsson, 1983, s. 47.

tillämpningen av det konventionella begreppet om sanning som helhet i tolkningen av litteratur. I den rörelse som A. Olsson beskriver finner förvisso innehållet en form, men inte sin sanna form. I denna rörelse, detta återförande av det nya enskilda på det allmänna, detta begreppsliggörande, omvandlas innehållet till något annat, mindre rikt och falskt. Det är just ett sådant begreppsspråk, präglat av identitet mellan form och innehåll, socialt, gemensamt, kommunikativt språk, men därmed dessvärre även desto fattigare, som representeras av det klassiskas ljus i A. Olssons framställning. ”Det

’klassiska’ står för det språkarbete som lyfter romantiken ur mörkret och ger konsten dess bestående, universella struktur”, skriver han.521 Det nya, obekanta, obestämda återförs av det ”klassiska” språkarbetet obönhörligen på ett redan etablerat språk, på ett etablerat ”nätverk av betydelser” [”réseau déjà fixé des significations”].522 Denna process kan inte undvikas, men kanske stävjas, och att försöka göra det verkar vara både poetens och tolkarens främsta uppgift. Mot

”det osägbara” leder ”Ekelöfs via negativa” en väg som även tolkaren måste följa.523

Ekelöf skriver: ”Man skall bara vara innehåll, formen kommer av sig själv”

och A. Olsson kommenterar: ”detta ’innehåll’ identifieras med ett liv som kräver uttryck och som inte får underkastas formella band. Innehållskonsten är konkret och sinnligt syntetisk, i motsats till ’formens’ abstraktion och moraliska askes.”524 Livet ”kräver uttryck”, det vill säga poesi, men får samtidigt inte ”underkastas formella band”. I spänningen mellan romantik och klassicism, mellan liv och död, är dikten levande. Där äger dikten såväl som tolkningen av den rum. A.

Olsson citerar Ekelöf: ”Det är den eviga dissonansen [mellan romantiskt och klassiskt] som är orgelpunkten till allt liv.”525 Även om varje enskilt liv är dömt att en dag dö så framstår det hos Ekelöf som om en grundläggande, livsalstrande spänning ligger kvar. Varje dikt och tolkning verkar återupprätta den och fortgående instifta ytterligare något nytt. I detta finns den evighet som Ekelöf talar om.

Den helhet som A. Olsson inledningsvis säger sig söka ska alltså inte tänkas som uppnåelig. Det är inte empiristens eller eklektikerns helhet. Helheten dröjer kvar endast som ett sken i A. Olssons tolkning. Men dessa A. Olssons inledande

521 A. Olsson, 1983, s. 47.

522 Paul Ricœur, 1975, s. 378.

523 A. Olsson, 1983, s. 19.

524 A. Olsson, 1983, s. 52.

525 Gunnar Ekelöf enl. A. Olsson, 1983, s. 46.

utläggningar ligger långt ifrån Ekelöfs dikt. Frågan är i hur hög grad de har präglat den och A. Olssons tolkning av den i praktiken. I nästa moment lämnar A. Olsson Ekelöfs poetik för Ekelöfs dikt, tar ”steget från medvetande till text, från poetens till diktens intention”.526 Dikten frigörs och distanseras nu, i A.

Olssons framställning, från diktare och tillkomstögonblick. Det Ekelöf sagt om sin diktning får förvisso fortsatt utgöra nycklar och rikta blicken i tolkningen men är inte längre det avgörande.

Drömmens, det vill säga diktens värld är mytisk. Dess objekt: snäckor, pärlor med flera är symboliska och dessa symboler är endast ”skenbart fixerade”.527 De är med andra ord mångtydiga och oprecisa; diktens mening är dynamisk, i rörelse. Genom att i tolkningen bejaka denna rörlighet och förneka dessa ord bestämning, blir de föremål för fantasin snarare än för förnuftet. Mening skapas, snarare än upptäcks, kontinuerligt i detta moment av tolkningen. Orden förlorar sin begreppslighet till förmån för en poetisk vaghet. Samtidigt utgör A. Olssons sökande efter stöd i Ekelöfs biografi, i brev och kommentarer av Ekelöfs hand ett kontrasterande moment i tolkningen, genom vilket den binds starkt till en förment verklighet.528 De drömmar som dikten skildrar knyts till den upplevda bristen i Ekelöfs värld.529 A. Olsson betraktar alltså dikten som mimetisk såtillvida att den tematiserar en brist, så att säga, negativt, i diktarens värld.

Dikten är därmed inte mimetisk i bemärkelsen realistisk, den beskriver inte verkligheten utan snarare det som verkligheten inte är. Dikten refererar till något som inte är, men väl till något som skulle kunna vara. Genom att referera till det som inte är står ”kosmisk sömngångare” i negativ relation till verkligheten, den visar på dess brist, och därmed, negativt, även på vad den är. Men hur framställs då denna diktens negativa verklighet?

I dikten är framställningen poetisk, till synes mångtydig, svårbestämd med få beskrivande inslag. A. Olssons tolkning däremot, sätter diktens sekvenser i ett

526 A. Olsson, 1983, s. 52.

527 A. Olsson, 1983, s. 56.

528 A. Olsson, 1983, s. 55f.

529 Förvisso inte utan misstro mot denna typ av dokument som stöd för dikttolkning: ”Sådana små falsifikat kan man göra för att vara andra och naturligtvis först och främst sig själv till lags. Men surrealismen hade vid denna tid inte spelat någon större roll för mig, om jag undantar Robert Desnos’ ’Corps et Biens’” (Gunnar Ekelöf enl. A. Olsson, 1983, s. 55). Ekelöfs diskussion av det egna diktandet här kommenteras av A. Olsson så: ”Ekelöf synes här undervärdera surrealismens roll för hans diktning” (A. Olsson, 1983, s. 55). Ekelöfs utsägelser om det egna diktandet är alltså inte längre, då A. Olsson väl närmar sig själva dikten, av främsta intresse eller värde. Dikten ska själv tala, ”diktens [min kurs.] intention” uttydas.

sammanhang som fixerar deras mening och får dem till att bli näst intill deskriptiva:

Vi känner igen det sammansatta natursceneriet vid skymningens inträde med sin Ekelöfska drömtematik: solnedgången framför havet, där ”stjärnorna börjar falla”. Men här är det ett brustet, apokalyptiskt färgat sceneri, med gulnade löv som ”skräpar vid solnedgångens stora horisont”. Löv faller ner, melankoliskt

”sakta”, markerande det långsamma Ekelöfska tempot. Löven faller ner över en förtingligad blick, över ”brustna ögon som för alltid stirrar in i himlens undergång”. Nästa bildsekvens låter löven falla över barnets ögon; en första markering av sömngångarmotivet följer: det blinda barnet trevar i sömnen efter snäckor ”mellan strandens stenar”. Men barnet är inte bara någon annan. I nästa sekvens förenas diktjaget med barnet genom det minne, som drömsceneriet kan locka fram, ”av den tid då jag själv var blind som ett barn och mina drömmar var ett barns drömmar…” Första partiet kretsar kring blindheten, som först framställs i opersonlig förtingligad form, sedan tillordnas det sökande, sovande barnet, för att bli element i en minnesbild hos jaget.530

Passagen från A. Olsson översätter Ekelöfs dikt till en prosaversion, långt mer uttömmande, klar och entydig än diktversionen. De mångtydiga orden och ordföljderna expliceras. Det drömmande diktjaget ”söker […] efter den fördolda livshemligheten, men”, och detta är väsentligt, ”det är ett sökande som aldrig når fram till sitt mål”.531 Den värld som framträder i samlandet av tolkningens väsensskilda aspekter i språkarbetet, i samlandet av det prismatiska seendets många perspektiv, uppnår aldrig den helhet som dikten och A. Olssons tolkning av den begär. Den förblir ett sken. Dessa perspektiv kan inte förenas i fullständig harmoni:532 ”Det finns inget svar”, skriver A. Olsson, ”vi får nöja oss med den poetiska drömmen om en anad helhet.”533 I aningen om en helhet, dit A. Olssons tolkning når fram, finner det helhetsbegär som driver tolkningen kanske vila, men utan att för den sakens skull helt släckas ut. I denna aning ligger en förväntan om ett ”är”, om identitet mellan språk (tanke) och värld, som alltså bevaras samtidigt som ett ”är inte”, den negativa vägen, framträder i tolkningen av dikten. Skapande och upptäckande, ”praktik” och ”teori”, harmonieras inte

530 A. Olsson, 1983, s. 57f.

531 A. Olsson, 1983, s. 58.

532 A. Olsson, 1983, s. 13.

533 A. Olsson, 1983, s. 58.

till ett skenbart helt objekt i tolkningen, spänningen mellan dem får leva kvar i denna samtidigt affirmativa och misstänksamma aning.

Den poetiska drömmen i A. Olssons tolkning är ”ett syntetiskt medvetande som formar intrycken till en estetisk helhet”.534 Det litterära verket, i detta fall Ekelöfs dikt ”kosmisk sömngångare”, i form av en poetisk dröm upprättar fortgående sina gränser mot det omgivande, men helheten kan inte upprätthållas, gränserna för verket förblir oklara. ”Drömmen förblir imaginär och ofullbordad, klyvnaden är ett faktum som inte kan överbryggas”, skriver A.

Olsson.535 Men i tolkningen av den poetiska drömmen, verket, finns ändå något.

A. Olsson kallar det med Gaston Bachelard en ”oneirisk integration”, en drömlik förening som alltså inte uppnår någon identitet eller helhet, men väl ”lyckas förbinda ’själ’ och ’hjärta’, individualitet och kropp, dag och natt, det synliga och det dolda”.536 Verket uppstår mellan vakenhet och sömn. Den enda vägen för diktaren såväl som för tolkaren av dikten är drömmen, eller kanske snarare den somnambulism som diktens titel pekar ut. 537 Somnambulismen representerar en tredje väg – för dikt såväl som för tolkning – ”in i mystiken”.538 Inte ett statiskt, passivt vilande tillstånd och inte heller en aktiv, medveten rörelse utan en paradoxal passiv aktivitet eller aktiv passivitet. Sömngångaren, diktaren på denna ekelöfska väg, är samtidigt passiv och aktiv, samtidigt bunden och fri.539

”Vad är mystiken?” frågar sig Ekelöf enligt A. Olsson. ”Det är allt vad du har av frihet även om denna frihet skulle vara ett beroende. Det är att ge fan, att

534 A. Olsson, 1983, s. 47.

535 A. Olsson, 1983, s. 46.

536 A. Olsson, 1983, s. 46.

537 A. Olsson, 1983, s. 50.

538 A. Olsson, 1983, s. 19.

539 Denna karaktäristik av sömngångaren kan intressant nog skrivas in i ett större, mer allmänmänskligt sammanhang. För Kant är en sådan passiv aktivitet/aktiv passivitet själva förutsättningen för kunskap överhuvudtaget. Människan är å ena sidan genom sina sinnen receptiv (passiv) och genom denna egenskap ”ges vi ett föremål” (Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, övers. Jeanette Emt, Stockholm 2004, s. 155f. (”uns ein Gegenstand gegeben”

(Immanuel Kant, Kritik der reinen Vernunft. I (Werkaugabe in 12 Bänden, nr. 3, skriftserien Suhrkamp Taschenbuch Wissenschaft, nr. 55), red. Wilhelm Weischedel, Frankfurt am Main 1974, s. 97)). Å andra sidan är hon genom sitt förstånd spontan (aktiv). Genom denna egenskap i sin tur blir föremålet ”tänkt”, det blir ett ting-för-oss (Kant, 2004, s. 155f. (”gedacht”

(Kant, 1974a, s. 97)). Hur man sedan föreställer sig relationen mellan dessa ”två grundkällor i sinnelaget”, dessa förmågor, är som bekant en annan fråga som kommer att ges ett allt mer ingående svar i det följande (”zwei Grundquellen des Gemüts” (Kant, 2004, s. 155. Kant, 1974a, s. 97)).

desertera.”540 A. Olssons prismatiska metod är pluralistisk, den framställer sitt objekt som både helt och öppet utan att konstruera ett skenbart helt objekt.

Genom att inta sömngångarens förhållningssätt som både passiv och aktiv, genom att både upptäcka och skapa, har helhetsbegäret stävjats med endast en aning om helhet vid horisonten. Jag kommer efter en längre utvikning att återvända till A. Olsson och hans tolkning av ”kosmisk sömngångare”, närmare bestämt till hans sätt att dröja i öppenheten, vid den anade helheten.

Dialektiken som hermeneutikens logik

Men hur är det möjligt att hålla tolkningen oavslutad på detta sätt, att låta motsägande perspektiv samvara i tänkandet? Med denna fråga är det dags att återvända till diskussionen om dialektiken. Det dialektiska tänkandet inte bara tillåter, utan förutsätter nämligen denna dubbelhet. Hos Hegel får dialektiken ett bekant uttryck. Dialektiken hos Hegel är ett tänkande för vilket motsägelser blir fruktbara, genom vilket krisen alltså vid första anblicken kan förstås som intern för tänkandet om estetiska objekt. I Hegels föreläsningar om estetiken beskrivs konstens historiska utveckling från en symbolisk till en klassisk och slutligen till en romantisk konstform som ett historiskt sökande efter enheten av konstverkets form och innehåll.541 Först då objektet är helt kan det bli ett med subjektet, det vill säga bli sann kunskap. Hegel beskriver därefter karaktären hos respektive epoks konst samt dessa konstformers misslyckande att uppnå sådan helhet.542 Spänningen inom varje konstform kan betraktas som en kris som leder fram till aufheben, vilket betecknar, ungefär, ett upphävande av något i ett nytt väsentligen annat tillstånd som samtidigt inkorporerar det föregående. Eller med Hegels ord: ”det är samtidigt ett negerande och ett bevarande”.543 Dialektiken i

540 Gunnar Ekelöf enl. A. Olsson, 1983, s. 19.

541 G.W.F. Hegel, Vorlesungen über die Ästhetik, I, (Werke in zwanzig Bänden, nr. 13, skriftserien Wissenschaft Taschenbuch, nr. 613), red. Eva Moldenhauer och Karl Markus Michel, Frankfurt am Main, 1979; G.W.F. Hegel, Vorlesungen über die Ästhetik, II, (Werke in zwanzig Bänden, nr. 14, skriftserien Wissenschaft Taschenbuch, nr. 614), red. Eva Moldenhauer och Karl Markus Michel, Frankfurt am Main, 1979

542 En sammanfattning av denna process kan man finna i Hegels inledning till estetiken, men kommer även att läggas fram i viss detalj i avhandlingens nästa kapitel (G.W.F. Hegel, 1975, s. 75–90).

543 Hegel, 2008, s. 123. (”es ist ein Negieren und ein Aufbewahren zugleich” (Hegel, Phänomenologie des Geistes (Werke in zwanzig Bände, nr. 3, red. Eva Moldenhauer och Karl

Related documents