Sovjetmakt och sovjetpolitik
37 helt enkelt den brännpunkt, vari arbetarnas klassmakt
samla-des. De voro ett maktmedel som helt behärskades av arbetarna resp. det nu ledande partiet. Den existerande statens maskineri var däremot med tusende trådar bundet vid den härskande klassen. Nu gällde det att förstöra dess statsapparat. Och för det syftet voro arbetarråden ett väl ägnat medel.
Det är denna politiska maktkamp med sovjetinstitutionerna som organ, vilken i första hand karakteriserar det nya sovjet-systemet. Att det politiska draget så bestämt dominerar i sov-jetmaktens första uppträdande framträder också mycket karak-teristiskt i den fullständigt ogenerade uppsyn, med vilken den bolsjevikiska partilinjen omlägges efter växlande situationer.
Att tillämpa föränderlighet i politiken i föränderliga situationer var ett av Lenins slagord.
Detta politiska sätt att betrakta läget tillika med en kärvt realistisk uppskattning av de reella maktfaktorerna blir under Lenins ledning bolsjevikpartiets starkast kännetecknande drag.
Det kommer till uttryck i den rent politiskt motiverade inställ-ningen till kriget och den likaså rent politiskt motiverade håll-ningen gentemot bondeklassen, den ryska befolkhåll-ningens stora massa.
Bolsjevikpartiet hade i arbetarnas namn vunnit herraväldet i städerna. Men hur skulle de kunna behålla makten i ett bonde-land, där stadsarbetarna, många av dem ännu till hälften bön-der, utgjorde mindre än V16 av befolkningen? Det var denna frågeställning som kom Lenin att ögonblicket efter maktens er-övring inställa sig på kompromiss med bondeklassens tänkesätt, en kompromiss som gjorde det möjligt att behålla ledningen i landet, fast bara städerna voro i bolsjevikpartiets hand. Redan andra dagen efter bolsjevikregeringens konstituerande var man färdig att utfärda jorddekretet. Till namnet förklarades däri-genom jorden vara nationaliserad. Realiteten var att bonde-kommittéerna på landsbygden därmed fingo fullmakt att över-taga godsen och stats jorden och att genomföra en jordfördel-ning bland de jordhungriga bönderna.
38
Det vore att förbise avgörande sidor i det historiska sam-manhanget, om man här såge bort från det politiska syftet i denna upptakt till den bolsjevikiska arbetare- och bonde-politiken. En av de stora ledlinjerna i den följande utveck-lingen upptogs sålunda omedelbart i och med detta grundläg-gande av ett politiskt samförstånd mellan stadsarbetare och landsbygdsbefolkning, denna "smytschka" tillkommen redan på revolutionens andra dag.
Vi vända oss så till de ekonomiska idéer som karakterisera sovjetpolitiken i dess begynnelse.
Grundvalen utgör den uppfattningen, att kapitalismen inte bara i Västeuropa utan även i Ryssland fortskridit så långt, att nästa fas måste föra utvecklingen över till socialismen. En-ligt ett uttalande av Lenin "förkroppsligade Tyskland och Ryss-land 1918 åskådligast det materiella förverkligandet av socialis-mens produktiva socialekonomiska betingelser å ena sidan och dess politiska betingelser å den andra . . . Om revolutionen ännu tvekar i Tyskland, så är det vår uppgift att lära av tys-karnas statskapitalism, att med all makt överta den . . ." Krigs-hushållningen betraktades av Lenin — och hans uppfattning är att betrakta som den dominerande — som ett förstadium till socialismen. Karakteristiskt är t. ex. detta yttrande av Lenin:
"Vad man i Tyskland kallat krigssocialism är ingenting annat än en statsmilitärisk-monopolistisk kapitalism som är en full-komlig materiell förberedelse för socialismen, är inkörsporten till densamma, emedan den i historiens skala innebär det sta-dium som icke har något mellan sig och det följande som man kallar socialism."
För att komma till socialismen — vi följa alltjämt Le-nins utveckling — har alltså den revolutionära demokratin på det ekonomiska området närmast ingenting annat att göra än att frånrycka den reaktionärt byråkratiska staten dess monopol och med deras tillhjälp "genomföra kontroll, tillsyn, beräk-ning . . . planmässig fördelberäk-ning av arbetskrafterna i produk-tionen och fördelning av livsmedlen, sparande på folkkraften,
39 utmönstrande av varje överflödig kraftansträngning och kraf-ternas koncentration". Blott därigenom att kapitalisten har i högsta grad organiserat hela hushållningen med sitt bankherra-välde över produktionen, sina syndikater och sina krigssocialis-tiska inrättningar kunna sådana åtgärder med utsikt till fram-gång genomföras. Utan denna kapitalismens medverkan vore
"alla försök att införa socialismen tekniskt omöjliga" (Pol-lock, s. 31).
Men på vilket sätt skall då efter Lenins mening denna "kon-troll, tillsyn, beräkning", d. v. s. den kapitalistiska hushållnin-gens omvandling i en socialistisk, genomföras? Lenins riktlin-jer äro följande: Det segrande proletariatet kommer att ställa ekonomerna, ingenjörerna, specialisterna under arbetarorgani-sationernas kontroll och använda dem till utprövande av en plan. Det skall genom dem låta utarbeta metoder för att genom centralisation spara arbete och genom dem låta uppsöka de medel och vägar som behövas för att erhålla den enklaste, bekvämaste, billigaste och allmännaste kontrollen. Men ännu innan dessa planer äro uppställda kunna och måste en rad av åtgärder genomföras, av vilka de viktigaste äro: för det första nationalisering av bankerna, för det andra nationalisering av syndikaten, för det tredje sammanslutandet av alla andra indu-striföretag i tvångssyndikater, för det fjärde hela befolkningens sammanslutande i konsumtionsföreningar, för det femte arbe-tarkontrollen och medlen för dess genomförande.
Nationaliseringen av bankerna framstår för Lenin som den mest avgörande åtgärden för en planmässig ledning av det eko-nomiska livet. "Utan storbankerna vore socialismen icke att
förverkliga." En sammanfattning av alla banker till en jätte-stor statsbank med ett system av filialer som omfattar varje by
och varje fabrik "det betyder redan 9/1 0 av den socialistiska apparaten". Ifråga om de industriella syndikaten innehåller Lenins lära från den första perioden, att det vore den tänk-barast enkla sak att genom ett antal enkla dekret lägga dem under den revolutionärt demokratiska statens kontroll. Att skapa tvångssyndikat betyder att den proletäriska staten utför
40
vad den kapitalistiska har försummat. I en kapitalistisk stat som Tyskland betyder det blott att driva den kapitalistiska ut-vecklingen ett stycke vidare och därmed att skapa förutsätt-ningarna för planmässig ledning av industrin. För regleringen av konsumtionen är det kapitalistiska Tyskland (märk väl:
krigshushållningens Tyskland) Lenins mönster, "mönstret för den omsorgsfullaste och strängaste konsumtionsreglering". Vis-serligen ännu icke den riktiga regleringen, eftersom den inte träffar de rika, men i princip kan man dock lära därav. An-norlunda verkar det, om man tvångssammansluter befolkningen i konsumtionsföreningar, genom vilka alla konsumtionsmedel bliva likmässigt fördelade och där proletariatet utövar kontrol-len över fördelningen. För alla åtgärder är arbetarklassens kon-troll det ena nödvändiga. Utan den skulle alla åtgärder för socialismens genomförande vara betydelselösa.
Härmed ett utdrag (Pollock, s. 30—40) ur Lenins åskåd-ning.
Det som i all synnerhet härav är att inhämta är den här-skande föreställningen inom den krets som begynte sovjethus-hållningens genomförande. Denna föreställning var, att man kunde bygga på krigshushållningen som socialismens närmaste förstadium. Men icke nog därmed. Man menade tydligen också att kapitalismen själv uti detta sitt senaste stadium hade fram-bragt sådana organisationsformer av näringslivet, att socialise-ringen mindre vore en organisationsuppgift än en expropria-tionsuppgift. Därav förstår man väl, hur den politiska aktionen kunde så fullständigt tränga det ekonomiska organisationsarbe-tet i bakgrunden.
Av andra uttalanden av Lenin framgår, att han i själva ver-ket synes hava föreställt sig — nota bene före de hårdhänta erfarenheter som bolsjevikexperimenten snart gåvo — att kapi-talismen i sitt sista utvecklingsskede skulle ha fört utvecklingen fram till en sådan mogenhetsgrad, en sådan organisatorisk pre-cision och en sådan genomskinlighet i de ekonomiska förhål-landena, att handhavandet av det ekonomiska maskineriet i det socialistiska samhället egentligen icke borde kräva mer kom-petens än som tillkom en genomsnittsarbetare eller
genomsnitts-41 Donde. Sålunda yttrar Lenin (Staat und Revolution), att prole-tariatet vid nygestaltningen efter förstöringen av den borger-liga statsapparaten har att betjäna sig av den kapitalistiska kul-turens inrättningar, vilka utomordentligt förenklat flertalet för-valtningsfunktioner. Dessa kunna nu "återföras på så enkla operationer som registrering, uppteckning, kontroll, så att dessa funktioner kunna utföras av allt läs- och skrivkunnigt folk, att de kunna presteras för en vanlig arbetarlön och kunna (och måste) berövas varje nimbus av att tillkomma privilegierade, överordnade myndigheter". Klart är att från sådana utgångs-punkter maktfrågan skulle te sig som den fullständigt avgö-rande.
I de nyss återgivna uttalandena av Lenin framskymta emel-lertid vissa särskilda idéer som sedermera komma att spela en viktig roll inom sovjethushållningen. Sålunda skönjer man upp-fattningen, att för socialiseringens genomförande vissa fästen i det kapitalistiska samhället måste erövras: bankerna, syndi-katen, konsumtionsföreningarna, märkligt nog namnes däremot icke utrikeshandelsmonopolet i detta sammanhang. H ä r fram-kommer en av de stora ledlinjerna i den bolsjevikiska politi-ken, segt fasthållen under hela den följande utvecklingen, näm-ligen att huvudsaken vore behärskandet av vad på tyska kal-las "die Kommandohöhen", i den engelska litteraturen "the key positions", alltså nyckelpositionerna i samhället, de fästen från vilka man kan behärska det.
Vidare framträder planhushållningsprincipen in nuce, en idé som emellertid först på ett långt senare stadium av sovjethus-hållningen får någon mera konkret utformning.
Det är först genom en lång rad av experiment och hårda erfarenheter, vunna under förtvivlade yttre förhållanden, under borgarkrig och interventionsförsök utifrån, vilket under fyra år tog i anspråk sovjetmaktens mesta kraft, det vi numera känna såsom sovjethushållning undan för undan genom många kastningar och ibland mycket tvära kursförändringar arbetar sig fram. Sovjets planhushållning är alltså långt mera resul-tatet av undan för undan vunna erfarenheter än förverkligan-det av en på förhand utstakad plan.